Denna vecka stod det två ridlektioner på schemat – en på ridskolan och en på privatlektionsstället vid världens ände.
På ridskolan blev jag glad av att se att jag stod uppskriven på Laroko igen, och såg fram emot en trevlig lektion på en lättsam och arbetsvillig häst. Men nu blev det inte riktigt så... Jag har ju redan suttit på Laroko två veckor i rad så detta blev den tredje veckan på honom. De två tidigare veckorna har han varit väldigt trevlig, även om jag mådde lite risigt första veckan. Men den här lektionen fick jag uppleva en sida av honom som jag inte alls känt så tydligt förut!
Vi började lektionen med att rida helt rakställda hästar innanför spår i vänster varv, och det kändes bra när jag började plocka upp kontakten med honom. Men sen gick vi över i höger varv, och då insåg jag att jag hade noll kommunikation med hans vänstra sida. För i högervarvet försökte jag rida upp honom lite mer på vänstertygeln för att han inte skulle rinna ut mot väggen, men där var det stopp. Han spände emot, gick ur form och stretade upp huvudet mot taket. What?! Kände inte alls igen Laroko. Försökte jobba honom med vänsterskänkeln för att se om jag kunde driva honom fram till kontakt i tygeln, men vänstersidan var stum även för skänkeln. Försökte flytta honom undan vänster skänkel, men det satt VÄLDIGT långt inne, och han spände mest bara emot.
Så jag kom aldrig riktigt fram till någon stabil kommunikation med honom överhuvudtaget. Jag lyckades lirka mig förbi motståndet litegrann stundtals, genom att rida ihop honom på höger sida och sedan därifrån mjukt och försiktigt korta upp vänstern och försöka ”lura över” honom att fortsätta bibehålla kontakten på vänster. Problemet var att lektionens övningar var sluta i mestadels vänster varv, men jag kunde ju inte ens ställa honom åt vänster, än mindre böja, så det var liksom ingen idé att ens ge sig in på själva övningen.
Det kändes märkligt för jag är ju inte alls van att möta på sånt motstånd hos Laroko, så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. I slutet av lektionen pratade jag med ridläraren och tog upp problemet, och hon sa att han kanske hade blivit ordentligt genomjobbad på vänstersidan dagen innan, för han är en sån häst som kan vara känslig för sånt. Och när jag pratade med några andra i stallet så berättade dom att han hade varit jättefin och jobbat riktigt hårt på sista lektionen kvällen innan... Jaha, så så var det med det. Inget mer att göra än att bara rida runt lite mjukt alltså. Kändes lite snopet, men OK då.
När vi stod och gjorde iordning hästarna innan lektionen så fick den söta och charmiga spelevinken Lotto för sig att rymma från boxen och den tjej som stod och gjorde iordning honom. Först sprang han åt ena hållet i stallgången, men där var det flera personer som snabbt hoppade fram och stoppade honom, så då tvärvände han och sprang åt andra hållet i stallgången istället. Jag hoppade ut ur Larokos box och ställde mig med utsträckta armar i stallgången. Lotto försökte först finta mig och ta sig förbi mig genom att springa från ena sidan till den andra, men jag hoppade efter och gav mig inte utan viftade på som stoppkloss, och Lotto hade den goda smaken att i sista stund bestämma sig för att inte springa över mig, utan han tog den enda öppna vägen som fanns kvar (och som inte var tillbaks in i hans egen box) – och det var rakt in i Larokos box.
Först blev alla tysta, typ ”shit, det där var kanske inte så bra, vad ska hända nu”....
Men där inne stod stora lättbekymrade Laroko uppbunden i lugnan ro, och jag kan ge vad som helst för Larokos min då – alltså ni skulle ha sett!! Jag döör!!
Helt plötsligt kommer alltså en lös Lotto inspringandes i full fart i Larokos box, och Larokos ögon blir tefatsstora och han ser ut att inte fatta nånting! ”Vad faan hände” liksom! Han ser ut att stå och fundera över vad det är som händer och vad som ska hända och vad han ska göra och verkar alldeles förvirrad, men står bara helt stilla, medans Lotto försöker komma ifrån sin ryttare genom att krypa in bakom Laroko och mucka med griniga Dell som står i boxen brevid. Dell börjar pipa surt och Lotto kryper längre in bakom Laroko, och Laroko bara står där alldeles coolt med jättestora ögon och tittar sig omkring och funderar på vad det är som händer. Gullekillen!! Gud som jag skrattade!! Alltså det där var bland det närmsta jag har sett ett hästansikte formas till ett frågetecken!
Tjejen som jagar Lotto ber mig ta ut Laroko ur boxen, så jag leder ut honom i stallgången i grimman, och han är fortfarande alldeles snäll och medgörlig och bara står med stora ögon och ser sådär helt underbart totalt oförstående ut. Åh gud som jag skrattade! Han är ju för himla go’ i alla fall, och Lotto är ju en riktig spelevink – han vet minsann hur man roar sig. Den hästen är en förvuxen ponny i hjärtat! Tur i alla fall att hästarna går i hage tillsammans hela dagarna och är bra kompisar. Det underlättar verkligen.
En dag senare tog jag den långa vägen till världens ände för en lektion på privatlektionsstället. Och precis som jag hade hoppats på så fick jag möjlighet att bekanta mig lite mer med den lilla kallblodskillen Levin som jag hade suttit på där förra gången. Den här gången kände jag mig lite mer förberedd på att han var pigg och känslig, och jag var mer kalibrerad i mina hjälper, och började med att TÄNKA att jag skulle använda hjälperna, istället för att röra på dem särskilt mycket. Det gick överlag mycket bättre, och jag fick lite mer kläm på galopparbetet, även om det inte var helt lätt. Men hela lektionen satt jag med ett stort och brett leende på läpparna. VILKEN ROLIG HÄST!! Gud jag är lite kär tror jag! Shit vad skoj det var!!
Det är ju såhär jag trivs med att rida – kroppskontroll, små väl avvägda lätta hjälper, kommunikation med balans och tanke, och så kvickhet. För snabb var han. Inte bara med att reagera på mina hjälper, utan även om han tyckte att det var jobbigt så var han snabb med att hitta på något för att slippa ifrån lite. Och det krävdes att jag var snabb tillbaks och fångade upp honom då, och gav en liten lätt och väl avvägd mothjälp på rätt ställe. Det var verkligen inte samma ”åhejåhå”-ridning som på de stora trötta halvbloden, ändå blev jag helt genomsvettig. För att jag fick koncentrera mig så hårt och vara så alert och följsam i kroppen. Kuuul!
Så jag satt på en rolig häst, fick massvis med uppgifter och feedback från ridläraren, och vi red på utebanan i kanten av en trädlund med utsikt över fälten och hästhagarna. Solen sken, vinden fläktade. Näktergalen sjöng, korparna ropade och havets brus hördes på avstånd. Det var helt fantastiskt vackert! Och det är så tidlöst i det stallet. Man kommer dit, fixar sin häst, går till ridbanan när man är klar. Rider tills det känns bra, och pysslar om sin häst efteråt. Jag har ingen aning om vad klockan är när jag är där! Min man frågar mig hur dags jag kommer hem efter ridningen, men till skillnad från ridskolan så har jag ingen aning. Ibland kommer jag hem tidigare, ibland senare. Det är verkligen skillnad mot ridskolan där allt är väldigt inrutat – där vi alltid rider i ridhus och där det alltid är viktigt att hålla tiden och där det finns klockor överallt...
Jag får en sån positiv känsla av privatlektionsstallet. Och jag har ju funderat väldigt mycket fram och tillbaks nu under våren på hur jag ska göra med min ridning. Så nu fattade jag ett beslut, sen får jag se om det blir bra eller dåligt... Beslutet blev att jag frågade på privatlektionsstället om det finns möjlighet att jag kan komma och rida där mer regelbundet i höst. Och det fanns det absolut. Vi pratade om en fast tid typ varannan vecka, och kanske ett försök att göra en vuxengrupp (de har redan en tjej som rider regelbundet där, och så nu jag, så då blir vi ju en liten grupp... ). Så jag har avsagt mig min fasta plats på stora ridskolan. Min tanke är att jag - om jag har tur – kanske kan få fortsätta dela plats i den sena ridgruppen på ridskolan, eller så köper jag på mig strölektioner och hoppar in som ersättare, samtidigt som jag får försöka stå ut med den långa resvägen till privatlektionsstället åtminstone en gång varannan vecka. På det sättet hoppas jag kunna få till åtminstone en ridlektion i veckan i veckan som en grund under hösten, så får jag se om det räcker eller om jag behöver fylla på. (Plus att det är en pengafråga också...)
Så ja – den som lever får se. Förhoppningsvis får jag se mer av den här roliga killen i alla fall!
På ridskolan blev jag glad av att se att jag stod uppskriven på Laroko igen, och såg fram emot en trevlig lektion på en lättsam och arbetsvillig häst. Men nu blev det inte riktigt så... Jag har ju redan suttit på Laroko två veckor i rad så detta blev den tredje veckan på honom. De två tidigare veckorna har han varit väldigt trevlig, även om jag mådde lite risigt första veckan. Men den här lektionen fick jag uppleva en sida av honom som jag inte alls känt så tydligt förut!
Vi började lektionen med att rida helt rakställda hästar innanför spår i vänster varv, och det kändes bra när jag började plocka upp kontakten med honom. Men sen gick vi över i höger varv, och då insåg jag att jag hade noll kommunikation med hans vänstra sida. För i högervarvet försökte jag rida upp honom lite mer på vänstertygeln för att han inte skulle rinna ut mot väggen, men där var det stopp. Han spände emot, gick ur form och stretade upp huvudet mot taket. What?! Kände inte alls igen Laroko. Försökte jobba honom med vänsterskänkeln för att se om jag kunde driva honom fram till kontakt i tygeln, men vänstersidan var stum även för skänkeln. Försökte flytta honom undan vänster skänkel, men det satt VÄLDIGT långt inne, och han spände mest bara emot.
Så jag kom aldrig riktigt fram till någon stabil kommunikation med honom överhuvudtaget. Jag lyckades lirka mig förbi motståndet litegrann stundtals, genom att rida ihop honom på höger sida och sedan därifrån mjukt och försiktigt korta upp vänstern och försöka ”lura över” honom att fortsätta bibehålla kontakten på vänster. Problemet var att lektionens övningar var sluta i mestadels vänster varv, men jag kunde ju inte ens ställa honom åt vänster, än mindre böja, så det var liksom ingen idé att ens ge sig in på själva övningen.
Det kändes märkligt för jag är ju inte alls van att möta på sånt motstånd hos Laroko, så jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. I slutet av lektionen pratade jag med ridläraren och tog upp problemet, och hon sa att han kanske hade blivit ordentligt genomjobbad på vänstersidan dagen innan, för han är en sån häst som kan vara känslig för sånt. Och när jag pratade med några andra i stallet så berättade dom att han hade varit jättefin och jobbat riktigt hårt på sista lektionen kvällen innan... Jaha, så så var det med det. Inget mer att göra än att bara rida runt lite mjukt alltså. Kändes lite snopet, men OK då.
När vi stod och gjorde iordning hästarna innan lektionen så fick den söta och charmiga spelevinken Lotto för sig att rymma från boxen och den tjej som stod och gjorde iordning honom. Först sprang han åt ena hållet i stallgången, men där var det flera personer som snabbt hoppade fram och stoppade honom, så då tvärvände han och sprang åt andra hållet i stallgången istället. Jag hoppade ut ur Larokos box och ställde mig med utsträckta armar i stallgången. Lotto försökte först finta mig och ta sig förbi mig genom att springa från ena sidan till den andra, men jag hoppade efter och gav mig inte utan viftade på som stoppkloss, och Lotto hade den goda smaken att i sista stund bestämma sig för att inte springa över mig, utan han tog den enda öppna vägen som fanns kvar (och som inte var tillbaks in i hans egen box) – och det var rakt in i Larokos box.
Först blev alla tysta, typ ”shit, det där var kanske inte så bra, vad ska hända nu”....
Men där inne stod stora lättbekymrade Laroko uppbunden i lugnan ro, och jag kan ge vad som helst för Larokos min då – alltså ni skulle ha sett!! Jag döör!!
Helt plötsligt kommer alltså en lös Lotto inspringandes i full fart i Larokos box, och Larokos ögon blir tefatsstora och han ser ut att inte fatta nånting! ”Vad faan hände” liksom! Han ser ut att stå och fundera över vad det är som händer och vad som ska hända och vad han ska göra och verkar alldeles förvirrad, men står bara helt stilla, medans Lotto försöker komma ifrån sin ryttare genom att krypa in bakom Laroko och mucka med griniga Dell som står i boxen brevid. Dell börjar pipa surt och Lotto kryper längre in bakom Laroko, och Laroko bara står där alldeles coolt med jättestora ögon och tittar sig omkring och funderar på vad det är som händer. Gullekillen!! Gud som jag skrattade!! Alltså det där var bland det närmsta jag har sett ett hästansikte formas till ett frågetecken! Tjejen som jagar Lotto ber mig ta ut Laroko ur boxen, så jag leder ut honom i stallgången i grimman, och han är fortfarande alldeles snäll och medgörlig och bara står med stora ögon och ser sådär helt underbart totalt oförstående ut.
Åh gud som jag skrattade! Han är ju för himla go’ i alla fall, och Lotto är ju en riktig spelevink – han vet minsann hur man roar sig. Den hästen är en förvuxen ponny i hjärtat! Tur i alla fall att hästarna går i hage tillsammans hela dagarna och är bra kompisar. Det underlättar verkligen. En dag senare tog jag den långa vägen till världens ände för en lektion på privatlektionsstället. Och precis som jag hade hoppats på så fick jag möjlighet att bekanta mig lite mer med den lilla kallblodskillen Levin som jag hade suttit på där förra gången. Den här gången kände jag mig lite mer förberedd på att han var pigg och känslig, och jag var mer kalibrerad i mina hjälper, och började med att TÄNKA att jag skulle använda hjälperna, istället för att röra på dem särskilt mycket. Det gick överlag mycket bättre, och jag fick lite mer kläm på galopparbetet, även om det inte var helt lätt. Men hela lektionen satt jag med ett stort och brett leende på läpparna. VILKEN ROLIG HÄST!!
Gud jag är lite kär tror jag! Shit vad skoj det var!!Det är ju såhär jag trivs med att rida – kroppskontroll, små väl avvägda lätta hjälper, kommunikation med balans och tanke, och så kvickhet. För snabb var han. Inte bara med att reagera på mina hjälper, utan även om han tyckte att det var jobbigt så var han snabb med att hitta på något för att slippa ifrån lite. Och det krävdes att jag var snabb tillbaks och fångade upp honom då, och gav en liten lätt och väl avvägd mothjälp på rätt ställe. Det var verkligen inte samma ”åhejåhå”-ridning som på de stora trötta halvbloden, ändå blev jag helt genomsvettig. För att jag fick koncentrera mig så hårt och vara så alert och följsam i kroppen. Kuuul!
Så jag satt på en rolig häst, fick massvis med uppgifter och feedback från ridläraren, och vi red på utebanan i kanten av en trädlund med utsikt över fälten och hästhagarna. Solen sken, vinden fläktade. Näktergalen sjöng, korparna ropade och havets brus hördes på avstånd. Det var helt fantastiskt vackert! Och det är så tidlöst i det stallet. Man kommer dit, fixar sin häst, går till ridbanan när man är klar. Rider tills det känns bra, och pysslar om sin häst efteråt. Jag har ingen aning om vad klockan är när jag är där! Min man frågar mig hur dags jag kommer hem efter ridningen, men till skillnad från ridskolan så har jag ingen aning. Ibland kommer jag hem tidigare, ibland senare. Det är verkligen skillnad mot ridskolan där allt är väldigt inrutat – där vi alltid rider i ridhus och där det alltid är viktigt att hålla tiden och där det finns klockor överallt...
Jag får en sån positiv känsla av privatlektionsstallet. Och jag har ju funderat väldigt mycket fram och tillbaks nu under våren på hur jag ska göra med min ridning. Så nu fattade jag ett beslut, sen får jag se om det blir bra eller dåligt... Beslutet blev att jag frågade på privatlektionsstället om det finns möjlighet att jag kan komma och rida där mer regelbundet i höst. Och det fanns det absolut. Vi pratade om en fast tid typ varannan vecka, och kanske ett försök att göra en vuxengrupp (de har redan en tjej som rider regelbundet där, och så nu jag, så då blir vi ju en liten grupp...
). Så jag har avsagt mig min fasta plats på stora ridskolan. Min tanke är att jag - om jag har tur – kanske kan få fortsätta dela plats i den sena ridgruppen på ridskolan, eller så köper jag på mig strölektioner och hoppar in som ersättare, samtidigt som jag får försöka stå ut med den långa resvägen till privatlektionsstället åtminstone en gång varannan vecka. På det sättet hoppas jag kunna få till åtminstone en ridlektion i veckan i veckan som en grund under hösten, så får jag se om det räcker eller om jag behöver fylla på. (Plus att det är en pengafråga också...)Så ja – den som lever får se. Förhoppningsvis får jag se mer av den här roliga killen i alla fall!
