Jag blev ärligt talat lite låg när jag såg att jag stod uppskriven på Sahara igen. Nu har jag ändå försökt kämpa på henne i två veckor. Det lär alltså bli två till... 
Återigen så funkade det delvis jättebra och delvis inte nånting överhuvudtaget. Helt plötsligt mitt när allt flöt jättefint så tvärnitade hon och lyssnade inte på nånting. Jag fick ingen som helst respons för varken skänklar, säte, tygeltag eller spö. Den här gången provade jag återigen att gå på henne lite tuffare, men helt utan effekt. Hon kändes däremot inte särskilt arg den här gången, men jag tycker fortfarande att hon är obehaglig eftersom jag inte begriper mig på henne och inte fattar hur jag ska göra. Plötsligt som en blixt från en klar himmel så slutar hon bara helt och hållet att lyssna på mig och stannar mitt i ridhuset. Sen kan jag göra precis vad jag vill utan att hon reagerar, inte ens en viftning på öronen när jag går på henne med spöet.
Och jag ser henne aldrig göra så med någon annan ryttare, tvärtom säger alla att Sahara är så snäll och väluppfostrad, rena roboten...
Eftersom hon nästan alltid gör så för mig när det är dags för galopp - och visserligen lite även annars också, men galoppen är helt hopplös – så struntade jag i galopparbetet. Så fort hon ser någon annan häst galoppera så tvärnitar hon, utan att jag ens har gett någon hjälp. Fattar verkligen inte. Så när dom andra galopperade så försökte jag bara hålla oss undan och trava runt på en volt. Några gånger testade jag att ge galopphjälper, men hästen var helt stum, ingen respons alls.
Men emellanåt, så länge hon inte tjurade ihop, så gick hon faktiskt jättefint. Jag kunde reglera formen hög-låg, vilket var en av lektionens övningar, samt korta och länga traven en aning och ställa och forma henne åt olika håll – hon gick i jättefin form och tuggade ordentligt på bettet.
I slutet av lektionen kom ridläraren och sa att det hade sett jättebra ut och frågade hur det kändes. Jag sa som det var att jag tycker hästen är obehaglig och inte känner att jag får igenom mina hjälper. Då blev ridläraren jättearg!? Jag fattade absolut ingenting – igen. Ridläraren sa att ”här har jag gått och sagt att allt ser bra ut och du har inte sagt nånting!” och så gick hon därifrån.
Jag begriper mig nog inte alls på den människan överhuvudtaget. Förut så fick vi en skopa för att hon inte hann med feedbacken i slutet av lektionerna, och nu fortsätter hon ändå att ge feedback? Och varför bli arg när jag säger att jag tycker att hästen är obehaglig? Jag tyckte jag kämpade på ganska bra ändå på en häst jag inte lirar med. Vad var det att bli arg på?
Fan vad jag är trött på det här med folk och fä som är arga på mig utan att jag begriper varför. Jag går runt i livet och försöker vara en bussig prick och vill väl, men så blir folk bara arga på mig, och jag begriper aldrig varför! Vad i helvete är det meningen att jag ska göra då egentligen?? Den här kvällen var det först Sahara, sen ridläraren, sen fick jag som vanligt en känga av min morsa. Jag är så jävla trött på sånt!
Efter ridlektionen var det två av dom andra eleverna som kom fram till mig och sa att det hade sett så bra ut, frågade om Sahara var min favorit och sa att vi passade jättebra ihop. Jag såg mest ut såhär:?? Enda anledningen jag kan tänka mig till att vi passar bra ihop är att vi bägge är stora, feta och med frissigt hår...
Det jag tar med mig från kvällens första lektion är:
1. Ingen idé att försöka gå på Sahara med hårdare hjälper. Det hjälper inte ett dugg.
2. Det funkar lite bättre med Sahara om jag helt undviker galopparbetet.
3. Hon tjurar ihop med mig på ryggen. Det bara är så. Jag behöver inte förvänta mig något annat, och inte känna mig missnöjd när det händer. Vi lirar bara inte överhuvudtaget, våra personkemier skär sig som citron i mjölk.
4. Jag ska inte låtsas om några problem inför ridläraren, utan säga att allt är bra och se nöjd ut.
På kvällens andra lektion lyckades jag som tur var byta bort det sto jag stod uppskriven på. Orkade i ärlighetens namn inte med fler ston den dagen... Istället fick jag rida Dell, den gamla magra och kantiga flugskimmeln, som var min storfavorit en gång i tiden. Han är åtminstone en snäll och bussig valack, och det var precis vad mitt ridsjälvförtroende behövde. Å andra sidan är det en oerhörd ambivalent känsla att rida på honom. Jag som var så kär i honom en gång i tiden, men nu är det inte samma häst, jag känner inte igen honom och känner mig inte alls särskilt hemma på honom. Han lyssnar inte riktigt på mina lätta hjälper, men tar jag i lite mer blir det en överreaktion. Väldigt svårt att gradera hur hård hjälpgivning jag ska ge på honom.
Ridläraren gick också på mig om att jag skulle rida honom högre i formen och ta upp nacken på honom högre högre och högre. Det gjorde också saken kepig. För det störde mig lite i den kommunikation jag försökte få med honom. Men bitvis gick det bra, och han är ju så bussig så övningarna gick helt OK. Bara att det inte kändes så stabilt och harmoniskt som jag strävar efter.
Så det var en lite nedslående kväll, men jag fick ju i alla fall två timmars motion...
Återigen så funkade det delvis jättebra och delvis inte nånting överhuvudtaget. Helt plötsligt mitt när allt flöt jättefint så tvärnitade hon och lyssnade inte på nånting. Jag fick ingen som helst respons för varken skänklar, säte, tygeltag eller spö. Den här gången provade jag återigen att gå på henne lite tuffare, men helt utan effekt. Hon kändes däremot inte särskilt arg den här gången, men jag tycker fortfarande att hon är obehaglig eftersom jag inte begriper mig på henne och inte fattar hur jag ska göra. Plötsligt som en blixt från en klar himmel så slutar hon bara helt och hållet att lyssna på mig och stannar mitt i ridhuset. Sen kan jag göra precis vad jag vill utan att hon reagerar, inte ens en viftning på öronen när jag går på henne med spöet.
Och jag ser henne aldrig göra så med någon annan ryttare, tvärtom säger alla att Sahara är så snäll och väluppfostrad, rena roboten...
Eftersom hon nästan alltid gör så för mig när det är dags för galopp - och visserligen lite även annars också, men galoppen är helt hopplös – så struntade jag i galopparbetet. Så fort hon ser någon annan häst galoppera så tvärnitar hon, utan att jag ens har gett någon hjälp. Fattar verkligen inte. Så när dom andra galopperade så försökte jag bara hålla oss undan och trava runt på en volt. Några gånger testade jag att ge galopphjälper, men hästen var helt stum, ingen respons alls.
Men emellanåt, så länge hon inte tjurade ihop, så gick hon faktiskt jättefint. Jag kunde reglera formen hög-låg, vilket var en av lektionens övningar, samt korta och länga traven en aning och ställa och forma henne åt olika håll – hon gick i jättefin form och tuggade ordentligt på bettet.
I slutet av lektionen kom ridläraren och sa att det hade sett jättebra ut och frågade hur det kändes. Jag sa som det var att jag tycker hästen är obehaglig och inte känner att jag får igenom mina hjälper. Då blev ridläraren jättearg!? Jag fattade absolut ingenting – igen. Ridläraren sa att ”här har jag gått och sagt att allt ser bra ut och du har inte sagt nånting!” och så gick hon därifrån.
Jag begriper mig nog inte alls på den människan överhuvudtaget. Förut så fick vi en skopa för att hon inte hann med feedbacken i slutet av lektionerna, och nu fortsätter hon ändå att ge feedback? Och varför bli arg när jag säger att jag tycker att hästen är obehaglig? Jag tyckte jag kämpade på ganska bra ändå på en häst jag inte lirar med. Vad var det att bli arg på?
Fan vad jag är trött på det här med folk och fä som är arga på mig utan att jag begriper varför. Jag går runt i livet och försöker vara en bussig prick och vill väl, men så blir folk bara arga på mig, och jag begriper aldrig varför! Vad i helvete är det meningen att jag ska göra då egentligen?? Den här kvällen var det först Sahara, sen ridläraren, sen fick jag som vanligt en känga av min morsa. Jag är så jävla trött på sånt!
Efter ridlektionen var det två av dom andra eleverna som kom fram till mig och sa att det hade sett så bra ut, frågade om Sahara var min favorit och sa att vi passade jättebra ihop. Jag såg mest ut såhär:
?? Enda anledningen jag kan tänka mig till att vi passar bra ihop är att vi bägge är stora, feta och med frissigt hår... Det jag tar med mig från kvällens första lektion är:
1. Ingen idé att försöka gå på Sahara med hårdare hjälper. Det hjälper inte ett dugg.
2. Det funkar lite bättre med Sahara om jag helt undviker galopparbetet.
3. Hon tjurar ihop med mig på ryggen. Det bara är så. Jag behöver inte förvänta mig något annat, och inte känna mig missnöjd när det händer. Vi lirar bara inte överhuvudtaget, våra personkemier skär sig som citron i mjölk.
4. Jag ska inte låtsas om några problem inför ridläraren, utan säga att allt är bra och se nöjd ut.
På kvällens andra lektion lyckades jag som tur var byta bort det sto jag stod uppskriven på. Orkade i ärlighetens namn inte med fler ston den dagen... Istället fick jag rida Dell, den gamla magra och kantiga flugskimmeln, som var min storfavorit en gång i tiden. Han är åtminstone en snäll och bussig valack, och det var precis vad mitt ridsjälvförtroende behövde. Å andra sidan är det en oerhörd ambivalent känsla att rida på honom. Jag som var så kär i honom en gång i tiden, men nu är det inte samma häst, jag känner inte igen honom och känner mig inte alls särskilt hemma på honom. Han lyssnar inte riktigt på mina lätta hjälper, men tar jag i lite mer blir det en överreaktion. Väldigt svårt att gradera hur hård hjälpgivning jag ska ge på honom.
Ridläraren gick också på mig om att jag skulle rida honom högre i formen och ta upp nacken på honom högre högre och högre. Det gjorde också saken kepig. För det störde mig lite i den kommunikation jag försökte få med honom. Men bitvis gick det bra, och han är ju så bussig så övningarna gick helt OK. Bara att det inte kändes så stabilt och harmoniskt som jag strävar efter.
Så det var en lite nedslående kväll, men jag fick ju i alla fall två timmars motion...
