Umgås ni med människor som ni inte gillar?

[Voeux]

Slökollade några avsnitt av Sjölyckan igår och reflekterade över att "vuxna" i film och serier så ofta "måste" umgås med människor som de inte tycker om. Oavsett om det är mannens eller fruns familj eller vänner, stela parmiddagar, tråkiga företagsfester, jobbiga grannar osv. Jag har någonstans trott att ju äldre man blir ju färre personer behöver man umgås med som man faktiskt inte tycker om, men populärkultur verkar visa motsatsen.

Är det ofta så, eller är det komiken/igenkänningen i det som gör att man väljer att ha med det i film och serier? Att det ger en komisk effekt, fast att de flesta i verkligheten har ganska få sådana människor i sitt liv? Hur ser det ut för er?

Jag förstår såklart att man ibland behöver le och vara trevlig några timmar här och där tillsammans med människor man självmant inte skulle umgås med, för "the greater good", och eftersom jag är ganska extrovert själv så brukar jag få det till att bli ganska trevligt ändå. Men att som exempelvis i Sjölyckan bosätta sig en hel sommar med mannens familj där det bara skär sig, där hade jag kanske valt någonting annat.

 

[Ms_Antrop]

Jag har bara sett reklamen för den serien, har ingen lust att titta just eftersom jag tycker det verkar så osannolikt att man skulle göra just så - en hel sommar tillsammans med personer man inte kommer överens med liksom? Skulle inte hända mig iaf.
Visst har jag väl vart med om att det skurit sig lite med några familjemedlemmar från mina ex familjer sådär, men inget som inte gick att stå ut med - och vi umgicks aldrig i några längre perioder just av den anledningen.

Dock är det några i min mans bekantskapskrets som jag verkligen ogillar eller bara tolererar, men då snackar vi ju om en kväll på fest liksom där det finns 10 personer jag gillar som jag kan umgås med istället.

 

[Efwa]

Slökollade några avsnitt av Sjölyckan igår och reflekterade över att "vuxna" i film och serier så ofta "måste" umgås med människor som de inte tycker om. Oavsett om det är mannens eller fruns familj eller vänner, stela parmiddagar, tråkiga företagsfester, jobbiga grannar osv. Jag har någonstans trott att ju äldre man blir ju färre personer behöver man umgås med som man faktiskt inte tycker om, men populärkultur verkar visa motsatsen.

Är det ofta så, eller är det komiken/igenkänningen i det som gör att man väljer att ha med det i film och serier? Att det ger en komisk effekt, fast att de flesta i verkligheten har ganska få sådana människor i sitt liv? Hur ser det ut för er?

Jag förstår såklart att man ibland behöver le och vara trevlig några timmar här och där tillsammans med människor man självmant inte skulle umgås med, för "the greater good", och eftersom jag är ganska extrovert själv så brukar jag få det till att bli ganska trevligt ändå. Men att som exempelvis i Sjölyckan bosätta sig en hel sommar med mannens familj där det bara skär sig, där hade jag kanske valt någonting annat.

Nej, i vanliga fall gör i alla fall inte jag det, till vardags och egenfixade middagar, finns ingen anledning.

Det händer (men långt ifrån alla år) att jag kan tillbringa en vecka med svärföräldrarna eller föräldrarna fast jag tycker det är jobbigt och energikrävande eller middagar man är bjuden till eller kusinkalas etc. och även annat men tänker att det ligger i kategorin som du sätter som undantag och för att man ibland måste. "The greater good" som du beskriver det.

 

[susanne]

Det blir väl bättre underhållning när det är konflikter inblandat helt enkelt. Det allra flesta minimerar väl sånt så mycket det bara går.

 

[MiniLi]

En hel sommar känns ju extremt plågsamt. Det hade jag aldrig gjort. Däremot så umgås jag med sambons familj trots att det inte ger mig något överhuvudtaget. Det är inte jätteofta eller länge men några timmar här och där. Varför? För att min sambo blir jätteledsen annars och det vill jag inte. Jag är inte med varje gång de träffas men jag kan inte undvika dem totalt utan att göra min partner ledsen.

 

[starcraft]

Det är klart att man ibland behöver umgås med folk man inte vill, typ på någon fest kan det ju vara någon eller några man inte tycker om/ger en något. Men nej, bosätta sig en hel sommar med personer man inte tycker om verkar rätt orimligt faktiskt. Men kan tänka mig att sånt händer då och då för att det är viktigt för partnern/föräldrarna osv. Jag jobbar aktivt för att inte känns att jag vill vara alla till lags och tränar på att säga nej till sånt.

 

[Efwa]

Jag kan ju tillägga att jag inte ser dessa serier även om det finns en hel del komik i för att det samtidigt triggar just det jag försöker undvika i vanliga livet; att umgås med jobbiga personer.

Att titta på det är för likt vanliga livet, liksom. Jag blir bara irriterad och mår dåligt även om jag kan gapskratta samtidigt. Känns som att det är två kanaler.

 

[athena_arabians]

@Voeux: Nu har jag sådan tur att jag gillar de flesta av särbons släktingar och vänner. En del är väl inte sådana jag skulle umgåtts med om det bara var jag men det är verkligen ingen uppoffring att umgås med dem socialt de få gånger det sker.

Min egen släkt undviker jag och skulle definitivt ha ihjäl dem om jag var tvungen att tillbringa en sommar med dem Men samma sak med dem, behöver jag träffa dem socialt (typ begravningar numera) är det inte ett problem. Iaf jag vet hur man uppför sig... något man inte kan säga om dem alltid. Särbon gillar de flesta av mina vänner och den han inte uppskattade (numera ex-vän) visade han absolut inte att han inte tyckte om hen.

Generellt är jag en socialt smidig person, jag kan parera att umgås med de flesta. Men får jag välja vill jag naturligtvis umgås med sådana jag genuint tycker om.

 

[Voeux]

Jag kan ju tillägga att jag inte ser dessa serier även om det finns en hel del komik i för att det samtidigt triggar just det jag försöker undvika i vanliga livet; att umgås med jobbiga personer.

Att titta på det är för likt vanliga livet, liksom. Jag blir bara irriterad och mår dåligt även om jag kan gapskratta samtidigt. Känns som att det är två kanaler.

Jag kan hålla med, och det är en del av mig som tycker att det känns lite trist att många tycker att just det är så roligt. Det klart att det, i viss mängd, är lite roligt med igenkänningen i komplicerade familjerelationer. Men när folk sitter och känner igen sig i konflikter med grannar, missunnsamhet, hämnd osv. så känns det lite creepy faktiskt. Är vi så "petty" som folk, att det blivit en så stor genre i humorsammanhang.

 

[athena_arabians]

Jag kan hålla med, och det är en del av mig som tycker att det känns lite trist att många tycker att just det är så roligt. Det klart att det, i viss mängd, är lite roligt med igenkänningen i komplicerade familjerelationer. Men när folk sitter och känner igen sig i konflikter med grannar, missunnsamhet, hämnd osv. så känns det lite creepy faktiskt. Är vi så "petty" som folk, att det blivit en så stor genre i humorsammanhang.

Man kan le igenkännande när man hör det av någon bekant... men att sitta och titta på folk som konstant har konflikter för underhållning? Nej tack, det är bara energidränerande.

 

[Amha]

Nja, det skulle jag inte säga. Kan av artighet träffa personer jag har mycket svårt för vid tillfällen där man "borde". Det händer någon gång om året, om ens det och oftast är det då andra närvarande också.

 

[Voeux]

@Voeux: Nu har jag sådan tur att jag gillar de flesta av särbons släktingar och vänner. En del är väl inte sådana jag skulle umgåtts med om det bara var jag men det är verkligen ingen uppoffring att umgås med dem socialt de få gånger det sker.

Min egen släkt undviker jag och skulle definitivt ha ihjäl dem om jag var tvungen att tillbringa en sommar med dem Men samma sak med dem, behöver jag träffa dem socialt (typ begravningar numera) är det inte ett problem. Iaf jag vet hur man uppför sig... något man inte kan säga om dem alltid. Särbon gillar de flesta av mina vänner och den han inte uppskattade (numera ex-vän) visade han absolut inte att han inte tyckte om hen.

Generellt är jag en socialt smidig person, jag kan parera att umgås med de flesta. Men får jag välja vill jag naturligtvis umgås med sådana jag genuint tycker om.

Jag umgås bara med utvalda delar av min släkt Vi är som natt och dag, vissa utav oss.

 

[Bison]

Det händer ibland men då är det ett par timmar som max.
Skulle aldrig umgås längre stunder med folk jag inte gillar.

 

[iNHALE]

En hel sommar med folk jag inte gillar hade jag aldrig gått med på. Tillfälliga sammankomster, tex en släktmiddag, där det finns andra personer att umgås med än just dem man inte tål är helt okej, man har ju ändå tillräckligt med hyfs för att iaf hålla god min under en kväll, men inte mer än då.

 

[lil-sis]

Sällan.

Men det finns inte särskilt många jag inte gillar. Är lite som en labrador

 

[Miao]

Nej, jag umgås aldrig frivilligt med folk jag inte gillar (om det inte råkar vara så att de är på samma ställe som jag för någon anledning, ex kurs/läger/träning osv).

Jag har aldrig förstått det här med att upprätthålla relationer man inte trivs med "bara för att", som ex att umgås med släkt/familj som man inte trivs med bara för att man har blodsband.

 

[Mumma]

Nej, jag umgås med personer jag trivs med, och gör saker jag vill göra. Har inget problem med att säga nej tack eller låta bli att bjuda in folk jag inte vill träffa. Enda undantaget var en vän som jag försökte hålla någon slags kontakt med för att inte ställa till med en scen, trots att hennes beteende och psykiska problem gjorde att hon var förskräckligt svår att umgås med. Men jag sa till slut upp den kontakten då det inte var hållbart.

Men tydligen är det ändå vanligt att folk har en hel del kontakter och åtaganden de inte vill ha. I och med coronan har jag flera gånger läst om att någon är så lättad nu när de inte måste umgås med en massa människor, inte måste hålla middagsbjudningar, inte måste flänga omkring, och någon var tom lättad över att inte vara tvungen att åka utomlands på werkendresor med väninnorna hela tiden.

Det tycker jag är lite sorgligt, jag visste inte att folk gör en massa saker pga den sociala pressen och upplevda måsten. Kanske är jag den andra extremen, som har ett ytterst litet umgänge och väldigt sällan gör något tilsammans med andra, eller är inbjuden på något.

 

[Voeux]

Nej, jag umgås med personer jag trivs med, och gör saker jag vill göra. Har inget problem med att säga nej tack eller låta bli att bjuda in folk jag inte vill träffa. Enda undantaget var en vän som jag försökte hålla någon slags kontakt med för att inte ställa till med en scen, trots att hennes beteende och psykiska problem gjorde att hon var förskräckligt svår att umgås med. Men jag sa till slut upp den kontakten då det inte var hållbart.

Men tydligen är det ändå vanligt att folk har en hel del kontakter och åtaganden de inte vill ha. I och med coronan har jag flera gånger läst om att någon är så lättad nu när de inte måste umgås med en massa människor, inte måste hålla middagsbjudningar, inte måste flänga omkring, och någon var tom lättad över att inte vara tvungen att åka utomlands på werkendresor med väninnorna hela tiden.

Det tycker jag är lite sorgligt, jag visste inte att folk gör en massa saker pga den sociala pressen och upplevda måsten. Kanske är jag den andra extremen, som har ett ytterst litet umgänge och väldigt sällan gör något tilsammans med andra, eller är inbjuden på något.

Jag hoppas att vi får en ny norm efter pandemin som inte är lika centrerad kring sociala umgängen. Jag är som sagt extrovert men till och med jag tycker att det är skönt att inte vara uppbokad varenda helg.

 

[Fruentimber]

Jag ser det inte riktigt som rimligt att man kan eller ens behöver gilla alla som ingår i ens sociala sammanhang. "Acceptera" är gott nog, som min psykolog försöker pränta in i mig. Så ja, visst finns det en del personer som jag "måste" umgås med - det är liksom inte socialt accepterat att bara bjuda in den ena parten för att man inte gillar den andra, t ex.

Jag och min sambo är väldigt sociala. Det springer folk här varje helg och vi har flera gäng som vi umgås med. Då kommer det liksom till att jag kanske har svårare för någon specifik person, men som sambon gärna hänger med. Eller tvärtom. Eller att man inte gillar personens sambo och så vidare. Jag har även under perioder behövt bo ihop med personer jag har svårt för.

Det är för mig, betydligt mer värt att helt enkelt "behöva" umgås än att orsaka någon form av konflikt eller dylikt för att man inte råkar gilla en specifik person. För oss med stor bekantskapskrets skulle det bli fullkomligt omöjligt att börja stänga ute folk för att vi inte råkar gilla den och den personen, typ.

 

[Voeux]

Jag ser det inte riktigt som rimligt att man kan eller ens behöver gilla alla som ingår i ens sociala sammanhang. "Acceptera" är gott nog, som min psykolog försöker pränta in i mig. Så ja, visst finns det en del personer som jag "måste" umgås med - det är liksom inte socialt accepterat att bara bjuda in den ena parten för att man inte gillar den andra, t ex.

Jag och min sambo är väldigt sociala. Det springer folk här varje helg och vi har flera gäng som vi umgås med. Då kommer det liksom till att jag kanske har svårare för någon specifik person, men som sambon gärna hänger med. Eller tvärtom. Eller att man inte gillar personens sambo och så vidare. Jag har även under perioder behövt bo ihop med personer jag har svårt för.

Det är för mig, betydligt mer värt att helt enkelt "behöva" umgås än att orsaka någon form av konflikt eller dylikt för att man inte råkar gilla en specifik person. För oss med stor bekantskapskrets skulle det bli fullkomligt omöjligt att börja stänga ute folk för att vi inte råkar gilla den och den personen, typ.

En stor del av detta hänger nog på hur flexibel och anpassningsbar man själv är som person, finner man det enkelt att acceptera människor trots sina olikheter och se deras bra sidor så faller det sig kanske lite mer naturligt att umgås. En annan del är ju också till vilken grad man inte tycker om en person, är det en person man inte står ut med så kanske det inte är någon man vill ha springandes i sitt hem. Är den OK men man kanske inte hade valt umgänget själv så är det ju också en annan sak.

Jag försöker minimera umgänget med personer som jag inte får ut något av att umgås med, träffar hellre en del vänner själva utan deras respektive osv. Med det sagt undviker jag konflikter i ännu högre grad så skulle aldrig stänga ute någon om det inte var en hemskt jobbig person.