Trivas på jobbet

[Exile]

Det här blir ganska personligt och lite som ett dagboksinlägg men känner att jag hellre lägger det under allmänt då jag vill ha lite feedback/tips osv, helt enkelt mer av en diskussion. Ska inte gå in på alltför mycket detaljer men jag trivs inte på mitt jobb. Lite har jag avhandlat i "stör mig på"-tråden.

Jag är en ganska känslig människa som har något sorts sjukt behov av att bli omtyckt av alla, jag har även kasst självförtroende vilket verkligen inte hjälper till här.

Jag har jobbat på samma ställe sedan 2017 och trivdes till en början rätt bra. Från början var det jag och en annan kvinna bland "gubbarna" och jag tyckte vi fick en ganska bra arbetsrelation. Vi är väldigt olika privat men har trivts ihop på jobbet. Sedan typ ett år tillbaka har det börjat en till kvinna och hon min kollega funkar otroligt bra ihop. De är dessutom närmare varann i ålder, har barn osv. De har blivit otroligt tajta och jag upplever att jag liksom blivit ja.. utbytt i brist på bättre ord. De lunchar ihop, umgås på fritiden osv.

Sedan är det fruktansvärt mycket skitsnack på jobbet. Det pratas illa om många bakom deras ryggar men inget tas nånsin face-to-face. Nu har ju jag dåligt självförtroende så jag tar det lite extra hårt men jag fattar ju att det pratas om mig med, varför skulle just jag vara undantagen liksom när det pratas om alla andra? Det är en massa smågrejer också som att dörrar stängs så att specifikt jag inte ska höra vissa grejer osv, sånt som jag egentligen kanske borde skaka av mig bara men det är ju så svårt.

Det största problemet är att vår chef troligtvis lätt kvalar in på top 10 sämsta chefer i Sverige, dessutom verkar han ogilla mig då han blir irriterad och "tystar" mig så fort jag säger något på möten osv. För typ ett år sedan sa han på vår arbetsplatskonferans att han fortfarande ser mig som "ny i företaget". Jag är liksom en praktikant för honom, en assistent till min kollega ungefär.

Nu verkar det dessutom som att min chef kommer bli sjukskriven då han är halft påväg i ni väggen (varit förr), chefen över honom är redan sjukskriven och chefen över honom beblandar sig inte med så här låga grejer typ.. mycket i företaget som är i kaos på grund av det här.

Så ja att prata med chefen är uteslutet av många anledningar.

Skaffa nytt jobb tänker ni. Ja det skulle vara den bästa lösningen, men av flera anledningar både ekonomiska, rent praktiska och även personliga jag inte vill gå in på här så är inte det ett alternativ i nuläget. Det finns också stunder då jag trivs så det är inget katastrofjobb så, jag måste bara hitta glöden.

Jag måste hitta ett sätt att trivas med mitt jobb. Jag är på inget sätt "mobbad" på arbetsplatsen, så illa är det inte. Jag är däremot lite av det svarta fåret och jag måste helt enkelt lära mig att hantera det. Jag måste också hitta ett sätt att väcka arbetslusten. Hela situationen gör att min arbetsmoral sjunker, jag blir less och orkar inte. Det hjälper inte att jag från födseln i princip är ett person som skjuter upp ALLT. Jag var lika i skolan. Jobbar bäst under press där jag har en tydlig deadline som gör att jag måste ta tag i saker. Som det är just nu är det mesta av mitt jobb sådant jag kan lägga på hög.. vilket betyder att jag gör det. Framförallt när jag som sagt inte har någon motivation. Det gör att dagarna känns ännu längre och ännu jobbigare.

Så hur kommer jag in i ett flow? Hur ska jag kunna tänka bort skitsnack och liksom stå över det? Har ni varit i liknande situation? Hur tar man sig ur det negativa tänket?

Ber om ursäkt för långt och troligtvis rörigt inlägg..

 

[Nepenthe]

Fokusera på roliga saker på fritiden så den väger upp tänker jag. Behöver du hjälp av vården pga din självkänsla, börja där?
Yoga vill jag rekomendera även om jag inte provat än (börjar nästa vecka)

Sen kan du nog gå till jobbet med en mer "fuck you" känsla!
Motivationen är ju helt logisk då situationen låter ohållbar i längden på jobbet (chefer som går in i väggen t.ex) så där borde ingen kunna skylla dig för att inte prestera på top. Så sluta ha dåligt samvete för det.

 

[Araminta]

Helt ärligt så tror jag att det är närmast omöjligt så som du beskriver situationen. När varken chef, arbetsgrupp eller arbetsstruktur (brist på deadlines) fungerar så finns det inte så mycket kvar att ta av.

Finns det verkligen inga vägar ut så hade jag sett till att minimera kontakten med kollegor/chefer som tar energi. Stäng in dig och bit ihop över arbetsuppgifterna. Hitta de tider på dagen då du är mer effektiv och gör ryck då. Jag jobbar ofta bättre antingen idiottidigt på morgonen eller sena kvällar (När det är lugnt på kontoret). Ta hand om dig själv och ditt egna mående! Var inte på arbetsplatsen längre än nödvändigt, gör det du måste och dra efter det.

Och se till att du har en fritid som vägar upp. Använd vänner och familj som stöd. Gör saker som ger energi. Ät, sov och rör på dig.

 

[TheRedLightning]

Jag känner igen mig i mycket det du skriver.
Den frågan jag kan ställa till dig är, trivs du med jobbet (nu menar jag själva arbetsmomenten) och de andra kollegorna?
Man måste inte tycka om alla, det vore en omöjlighet.

Jag har själv varit utsatt för skitsnack/trakasserier och en chef som inte tog det på allvar (snackade med facket istället och då lyssnade chefen). Trivdes med jobbet i övrigt och funkade bra ihop med de andra kollegorna.
Hade en tajt kvinnlig kollega som slutade och den andra var ja halv tajt med och den tredje drog jag inte alls jämt med, tills för ett tag sen.
Då hon bad om ursäkt hur hon betett sig och nu är vi alla tre tajta.
Sen slutade de värsta skitsnackarna och det hände en tråkig grej för mig i februari som fick de flesta av kollegorna att hux flux stå på min sida. Så nu är stämningen helt okej.

Det jag gjorde under tiden som det var som värst var att skita i skitsnackarna, det sa mer om dom än om mig. Jag hade i början inget bra självförtroende med har byggt upp det rejält och har nu relativt bra sådant.

Den första frågan man bör ställa sig är om man ens vill jobba kvar, vill man det får man försöka hitta sätt att hantera ev skitsnack eller lära sig säga ifrån om man hör något (har själv gjort det även om det är allt annat än lätt) och då sagt det till personen som säger det.

Nu har jag förvisso rätt bra hjälp av min yrkesroll att bygga självförtroende, men det finns bra mentala kurser att gå för att lära sig tänka rätt om man inte reder ut det själv.
Har gått några sådana via stallet, som förvisso handlade om ridning men tankesättet går att överföra på andra situationer också.

Bästa tipset jag fick via en av dom kurserna var att spela in sin egen röst och bara säga massa positiva saker om sig själv. Vi är inte vana vid det.
Går även att stå framför spegeln och säga positiva saker till sig själv. Det hjälper till att bygga självförtroende, man måste börja i ena änden och det kommer ta tid med troligen ett eller flera bakslag, ge inte upp och fortsätt sträva framåt.

Det är nog de råd och tankar jag kan komma på just nu.

 

[Exile]

Min fritid trivs jag bra med och jag har någon att prata av med mig så att säga och det hjälper. Kruxet är ju ändå att man spenderar så otroligt mycket tid på jobbet. Jag har även en långvarig depression som kommer i skov. Just nu är jag helt okej men det tar liksom hårdare när jag inte trivs och allt blir så otroligt mycket jobbigare.

Jag funderade på om jag skulle försöka knåpa ihop som ett eget schema eller kalender på jobbet för att på något sätt strukturera mina egna uppgifter, typ ge mig själv deadlines? Jag är en listperson så tror att det kanske skulle kunna funka

 

[Cherarriduracell]

Såhär är det. Vill man ha förändring måste man vara ok med att göra jobbet och att det blir obekvämt ett tag. För det är obekvämt som fan att bryta sig loss från invanda mönster.

Vad gäller dina kollegor och chefer: läs boken "konsten att hantera superjobbiga människor". Finns många handgripliga tips i den. Även andra retorikböcker kan vara till hjälp.

Det finns många mentala rådgivare som gör poddar och annat gratismaterial för personlig utveckling. Ta del av det. Du lär andra hur de ska behandla dig genom att acceptera eller markera mot deras beteende. Blir du lite mer stärkt i dig själv att du vågar sätta de gränserna tror jag du på sikt kommer må bättre.

 

[Cherarriduracell]

Och ibland har man ett dödläge på jobbet. Även om du inte hundraprocentigt vill byta jobb idag, ha ögonen öppna för annat. Jag har slutat ett jobb med ett liknande klimat du beskriver och det var på riktigt det bästa jag gjort. Tack för erfarenheten men nu går jag innan jag blir sjuk på riktigt. Även om jag även under tiden jag jobbade där förstod att jag stod och vacklade på en skör tråd förstod jag inte förrän efter jag slutade hur otroligt dåligt jag mått där och hur mycket jag riskerade min hälsa på flera plan av att vara kvar.

 

[Mineur]

Jag funderade på om jag skulle försöka knåpa ihop som ett eget schema eller kalender på jobbet för att på något sätt strukturera mina egna uppgifter, typ ge mig själv deadlines? Jag är en listperson så tror att det kanske skulle kunna funka

Det där gör jag och jag vet ärligt talat inte hur jag skulle få något gjort annars. Jag skriver scheman till mig själv för varje dag, varje vecka och ibland, när jag har otroligt mycket att göra och är stressad, till och med timme för timme. Målet är alltid att ha gjort allt som stod under "måndag" vid dagens slut (men det målet uppnår jag långt ifrån alltid, det ska jag inte sticka under stol med)

Jag gör det datorns anteckningsprogram bara, och ändrar schemat säkert 3-4 gånger om dagen allteftersom nya uppgifter dyker upp, saker drar ut på tiden, någon uppgift plockas bort, eller liknande.

 

[Lovisaleonora]

Förlåt, men när jag läser ditt inlägg ser jag bara "det är inte klänningen det är fel på, det är min kropp som måste förändras".

Om så många i ledningen går in i väggen, är det DEFINITIVT jobbet som är problemet. Inte du. Du nämner en rad saker som inte är acceptabla i arbetsmiljön. Och du vill ha tips på vad du kan göra åt din egen inställning för att gilla jobbet bättre.

Kväva dig själv, sätta på en mask när du går till jobbet? Se till att bli avtrubbad för att slippa bry dig om att det är dåligt?

Jag förstår problemet att det inte är läge att byta jobb just nu, men å andra sidan har jag själv suttit där och till slut insett att om jag inte slutar nu så kommer jag inte att ha kvar den enda pengadrivande resurs jag har: jag själv.

 

[Görel]

Jag tänker att det ibland kan vara bra att försöka tänka på en situation från ett annat håll, istället för att känslomässigt måla in sig i ett hörn. Om man tänker att man är utanför, fel eller något så kan det bli en självuppfyllande profetia. Man håller koll efter saker som bevisar ens tes och bortser från de saker som motsäger tesen.

Man behöver inte tänka att man älskar sitt jobb och att man vill stanna där för resten av livet, men fösöka titta på situationer från ett annat håll än det som kommer spontant för en. Äter kollegorna ihop för att de lämnar en utanför eller kan det vara så att man själv har dragit sig undan? Går det att försöka komma tillbaka och ta lite plats?

 

[Fruentimber]

På vilket sätt är du "svarta fåret"? Varför tror du att samtalet handlar om dig för att en dörr stängs? Det finns väl gott om ämnen man kan behöva avhandla utan att precis alla på avdelningen är inblandade.

Man behöver inte tycka om alla, och man behöver inte vara omtyckt av alla. Man kan ha goda arbetsrelationer till varandra ändå. Med en bristande självkänsla och dåligt självförtroende blir man som en svamp - man suger åt sig allt. Även sådant som förmodligen inte alls var riktat mot en själv. Att det känns motigt på jobbet kan jag förstå, men utifrån ditt inlägg så verkar det inte vara jobbet som är ditt största problem.

 

[Lovisaleonora]

Jag tänker att det ibland kan vara bra att försöka tänka på en situation från ett annat håll, istället för att känslomässigt måla in sig i ett hörn. Om man tänker att man är utanför, fel eller något så kan det bli en självuppfyllande profetia. Man håller koll efter saker som bevisar ens tes och bortser från de saker som motsäger tesen.

När jag hade det som jobbigast får en hel eon sedan, då uppfann jag en Molgan. Helt enkelt en fantasiperson med alla de egenskaper jag värdesätter och vill se hos mig själv. Sedan kunde jag helt enkelt fundera vad den här personen hade gjort/sagt/haft för inställning i de olika scenarion livet ställer mig inför.

Det behövdes i några år för att få distans och se lite klarare, utanför den känslomässiga bubblan. Vad hade "Molgan" sagt till mig om vi hade haft en diskussion om detta? Vad hade jag rått Molgan om Molgan var i min sits?

 

[Exile]

Jag tänker att det ibland kan vara bra att försöka tänka på en situation från ett annat håll, istället för att känslomässigt måla in sig i ett hörn. Om man tänker att man är utanför, fel eller något så kan det bli en självuppfyllande profetia. Man håller koll efter saker som bevisar ens tes och bortser från de saker som motsäger tesen.

Man behöver inte tänka att man älskar sitt jobb och att man vill stanna där för resten av livet, men fösöka titta på situationer från ett annat håll än det som kommer spontant för en. Äter kollegorna ihop för att de lämnar en utanför eller kan det vara så att man själv har dragit sig undan? Går det att försöka komma tillbaka och ta lite plats?

Som sagt jag är inte mobbad eller så. Till viss del blir jag "naturligt" utanför då mina kollegor alla är i ungefär samma ålder, alla har barn i samma ålder. 95% av alla samtal handlar om vad deras barn gör.

Det blir bara en sån tydlig skillnad när det bara är jag och första kollegan på plats, jämfört med när någon annan också är här. Jag duger som sällskap i brist på annat. Jag vet att jag borde skaka av mig det men efter att ha haft den "rollen" i hela mitt liv så är det så himla svårt.

På vilket sätt är du "svarta fåret"? Varför tror du att samtalet handlar om dig för att en dörr stängs? Det finns väl gott om ämnen man kan behöva avhandla utan att precis alla på avdelningen är inblandade.

Man behöver inte tycka om alla, och man behöver inte vara omtyckt av alla. Man kan ha goda arbetsrelationer till varandra ändå. Med en bristande självkänsla och dåligt självförtroende blir man som en svamp - man suger åt sig allt. Även sådant som förmodligen inte alls var riktat mot en själv. Att det känns motigt på jobbet kan jag förstå, men utifrån ditt inlägg så verkar det inte vara jobbet som är ditt största problem.

Jag kan ju inte beskriva i detalj vad jag jobbar med och våra positioner, arbetsuppgifter osv. Men enkelt förklarat så är det så att det helt enkelt inte finns något jobbrelaterat som angår den gruppen av kollegor som inte per automatik skulle angå mig lika mycket. Det finns alltså ingen reell anledning att stänga mig ute mer än att man inte vill att jag ska höra - varför?

Sen är det så att jag har en släkting som jobbar åt en av våra "samarbetspartners". Jag har funderat ibland på om det kan vara därför. Att de inte vill att jag ska höra sådant som angår det med risk för att jag ska skvallra. Vilket är sårande i sig att jag uppenbarligen ses som opålitlig.

Det är jättesvårt att avgöra vad som är hjärnspöken och inte. I början hade jag lätt för att avfärda allt som mitt eget dåliga självförtroende och att jag inbillar mig, men vissa saker går helt enkelt inte att förklara på det sättet.

Som sagt jag vet att de snackar skit om mig. De snackar ju skit om varandra och alla andra så självfallet gör de det om mig också. Jag vet bara inte hur jag ska kunna låta det påverka mig mindre.

 

[Fruentimber]

Som sagt jag är inte mobbad eller så. Till viss del blir jag "naturligt" utanför då mina kollegor alla är i ungefär samma ålder, alla har barn i samma ålder. 95% av alla samtal handlar om vad deras barn gör.

Det blir bara en sån tydlig skillnad när det bara är jag och första kollegan på plats, jämfört med när någon annan också är här. Jag duger som sällskap i brist på annat. Jag vet att jag borde skaka av mig det men efter att ha haft den "rollen" i hela mitt liv så är det så himla svårt.


Jag kan ju inte beskriva i detalj vad jag jobbar med och våra positioner, arbetsuppgifter osv. Men enkelt förklarat så är det så att det helt enkelt inte finns något jobbrelaterat som angår den gruppen av kollegor som inte per automatik skulle angå mig lika mycket. Det finns alltså ingen reell anledning att stänga mig ute mer än att man inte vill att jag ska höra - varför?

Sen är det så att jag har en släkting som jobbar åt en av våra "samarbetspartners". Jag har funderat ibland på om det kan vara därför. Att de inte vill att jag ska höra sådant som angår det med risk för att jag ska skvallra. Vilket är sårande i sig att jag uppenbarligen ses som opålitlig.

Det är jättesvårt att avgöra vad som är hjärnspöken och inte. I början hade jag lätt för att avfärda allt som mitt eget dåliga självförtroende och att jag inbillar mig, men vissa saker går helt enkelt inte att förklara på det sättet.

Som sagt jag vet att de snackar skit om mig. De snackar ju skit om varandra och alla andra så självfallet gör de det om mig också. Jag vet bara inte hur jag ska kunna låta det påverka mig mindre.

Nej, du tror att de snackar skit om dig.

Det behöver ju inte vara jobbrelaterade ämnen som gör att man stänger dörren, tänker jag. Det kan ju finnas hundra anledningar till det? Vill jag förmedla något privat så stänger jag väl dörren, t ex. Det behöver inte alls handla om att du skulle vara "opålitlig", varför skulle det behöva vara så? Det låter som att du i din strävan om att ständigt vara omtyckt av andra tar illa upp så fort du inte får likvärdig uppmärksamhet. Och det blir ju svårt att balansera om några av dina kollegor har närmare relation till varandra, än vad de har till dig. Det är ju en ganska naturlig dynamik på en arbetsplats.

Som andra redan påpekat är det främst ditt egna mentala du borde jobba med, till en början. Ta kontakt med en terapeut eller psykolog? Man duger gott som man är utan att alla ska vilja vara ens bästa kompis.

 

[VLMF]

Jag mådde dåligt av stress på mitt förra jobb. En jag pratade med berättade att det finns 4 st rutor som man kan befinna i sig i när det är något man inte trivs med:

- Stanna och acceptera. Bara lev med att nu är det så det är, finn ett lugn i det.
- Stanna och arbeta för förändring (kan ta lång tid och hindras av yttre faktorer och det är inte säkert att man når precis dit man vill).
- Stanna och bli bitter.
- Lämna.

Man kan röra sig mellan två rutor och man kan såklart byta ruta, men till syvende och sist är det dessa det smalnar ned till med tidens gång. Jag håller verkligen med om det. Det låter som att du är inne på ruta 1, att acceptera och hitta sätt för dig att göra det.
Kan appliceras på förhållanden också