En gång kom jag att snacka med en tjej om min tonårstid. Det är väl inget jag brukar prata om, även om det inte är hemligt på något vis. Men efter att ha berättat bara litegrann om min ungdomstid så fällde hon kommentaren ”Du måste ha haft en av dom 10% värsta uppväxterna!”
Jag blev väldigt förvånad, och tänkte direkt att hon måste ha fel och att hon måste komma från en väldigt skyddad värld. Det var väl inget unikt med min tonårstid? Alla mår väl dåligt i tonåren?
Fast det är svårt det här med ens eget liv tycker jag. Jag har så lätt för att fastna i tanken att mitt liv är det ”normala”, bara för att det är ”normalt” för mig... När det kanske egentligen är jag som saknar perspektiv.
Jag hörde också en gång på ett jobb en arbetskamrat som berättade om sin tonårsdotter som var så förälskad i nån kille, och himlade med ögonen och sa ”ja ja, tonårsförälskelser vet man ju hur dom är”...
Vet man?
Då slog insikten plötsligt ner i mig att tonårsförälskelser kanske faktiskt fanns på riktigt, och inte bara var något påhittat i böcker och tidningar, som jag alltid hade trott att det var.
När jag var liten var jag annorlunda. Faktiskt mycket mer annorlunda än jag är idag. ;-) Jag var väldigt lillgammal, kunde läsa och skriva när jag var 3 år, diskuterade gärna med vuxna och filosoferade mycket över existentiella frågor. Jag förstod aldrig riktigt andra barns lek. Jag tyckte att andra barn var burdusa, skrikiga och ointelligenta. Jag kände mig inte som ett barn, mer som en malplacerad dvärg.
Jag hade en ödmjuk framtoning och ett dåligt självförtroende. Mina existentiella filosoferingar ledde också till att jag började ifrågasätta mig själv allt mer. När jag var 12 år så orkade inte längre min nästan obefintliga gnista av självförtroende bära mig fram i en allt hårdare skolvardag längre. Jag var udda, blyg, tystlåten och kunde inte stå upp för mig själv, och hade efter en flytt hamnat i en väldigt hård skolklass. Jag tror i alla fall att den var exceptionellt tuff, för från åk 5 till åk 9 så var det över 10 elever som hoppade av klassen, på grund av att dom blev så jävla mobbade och inte stod ut med helvetet.
Och på den tiden fick man inte byta skola med mer än att man antingen flyttade, eller började på Carlssons privatskola inne i Stockholm (vilket innebar att föräldrarna var tvungna att punga upp med massvis med stålars – jag har för mig att det kostade 30 000 kr per termin att gå där i mitten av 80-talet).
Varje gång jag går förbi en skola så ryser jag av obehag. Varje gång jag ser barn leka på en skolgård så känner jag hur bröstet snörps ihop av skräck, tårarna bullar upp i ögonen och jag tycker så fruktansvärt synd om barnen som är där. Som befinner sig mitt i helvetets skärseld, mitt i det mest obarmhärtiga krig jag nånsin upplevt.
Mitt i den totala ultimata skräcken.
Det var ett sånt jäkla grymt rävspel, och att hamna utanför var lika med döden. Den som befann sig utanför och längst ner i hierarkin var allmänt villebråd. Jag minns när jag gick i högstadiet att dom kaxigaste ettagluttarna – sjuåringarna! – sprang efter mig och skrek åt mig att jag var ful och äcklig.
Jag minns skolbyggnadens långa korridorer, och vilken mardröm det var när man hade lektion längst in i någon korridor. Hur jag stod utanför änden av korridoren och slets mellan pliktkänslan av att det började bli hög tid att gå till lektionen och den totala rädslan för att behöva passera alla andra elever. Hur jag tillslut ändå gick genom korridoren med snabba tysta steg, stint stirrandes ner i golvet, försökandes att smälta in i väggen. Men att det aldrig lyckades. Att dom skrek efter mig alla möjliga elaka saker, framförallt att jag var FUL, ÄCKLIG och VÄRDELÖS. Kastade äckliga och hårda saker på mig. Knuffade mig. Försökte fälla mig. Och jag försökte bara stirra ner i golvet och ta mig igenom. Livrädd. Som alltid.
Jag minns när jag började sjuan i högstadiet. Den vidriga stentuffa tjejen i nian och hennes gäng, som sniffade upp mig likt ett gäng hyenor sniffar upp en skadad och övergiven djurunge. Jag försökte hålla mig undan dom andra eleverna på skolan, försökte hålla mig där det inte var så många andra människor. Och likt en ärrad haj sniffade hon och hennes gäng upp mig där. I dom avskilda delarna, där ingen såg. Bildade ring runt mig. Sa att jag var så ful, så äcklig, så töntig. Att jag måste skärpa mig. Hon knuffade mig. Hårdare och hårdare. Hotade med stryk. Smällde till mig. Sa alltid att nästa gång hon såg mig skulle jag få så mycket stryk att jag inte skulle kunna gå.
Och jag var rädd. Rädd rädd rädd. Livrädd. Skräckslagen. Vissa dagar klarade jag på grund av skräcken inte av att gå till skolan. Jag visste att man inte fick skolka. Men jag vågade inte berätta för någon, för jag skämdes. Så jag låtsades som att jag gick till skolan, och när jag var utom synhåll så hoppade jag på en buss in till stan. Där drev jag omkring tills det var dags att åka hem. Låtsades som ingenting. ”Hur var det i skolan idag?” ”Bra.”
Jag minns klassresan. När dom tuffa killarna hade råkat få tag på ett par av mina byxor, och stod och låtsasknullade byxorna med ett kvastskaft och vred sig av skratt. Jag kunde inte komma undan. Skräck.
Jag minns när killarna i klassen började använda äcklet till att imponera på varandra. När dom var mindre hade dom käkat maskar och kastat hundbajskorvar på varandra för att tävla i att äckla sig. När dom blev äldre kom dom på att använda äcklet, dvs jag. Så dom höll i mig och tafsade på mig, för att visa hur äckliga dom kunde vara. Och skrattade, skrattade, skrattade.
Jag var alltid livrädd, ständigt skräckslagen. Ensam, utlämnad, hjälplös. Det var ett helvete. Och jag trodde att det var så det måste vara. Att det var mitt fel, för att jag var så ful och äcklig.
Det här med tonårsförälskelser var självklart inget som var tänkbart för mig. Jag var den äckliga, och hade jag tyckt om någon så hade det varit den värsta förolämpningen en människa någonsin hade kunnat bli utsatt för. Dom brukade använda mig när dom ville förolämpa varandra. ”Ha ha - Cassiopeja är kär i dig!” ”Vad i helvete säger du – ta tillbaks det där – TA TILLBAKS DET DÄR!!!!”
Jag var 12 år gammal när jag gick in i det tillstånd som jag kallar min 12 år långa natt. 12 år av mitt liv som på sätt och vis försvann. 12 år av misär. 12 år av vad jag i efterhand har förstått var depression.
Det visste jag ju inte då. Jag trodde att det skulle vara så att leva. Att jag bara skulle skylla mig själv.
Min första tanke när jag vaknade och min sista tanke innan jag somnade var att jag ville dö. Varenda dag, år ut och år in. Min dödslängtan var gigantisk. När jag var 13 eller 14 är gammal hade jag samlat ihop tillräckligt med suspekta triangelmärkta piller som jag hade snott från vänners och bekantas badrumsskåp att jag tyckte att det borde räcka. Jag skulle äntligen avsluta mitt liv. Jag satt med pillrena i handen och skulle precis svälja dom när det knackade på min rumsdörr och en släkting kom på besök. Jag stoppade snabbt undan pillrena och hoppades att ingen såg. Jättekonstigt. Det måste ha varit mitt på dagen en helg. Jag måste ha varit väldigt förvirrad. Det är inte så smart att ta livet av sig mitt på dagen när folk är hemma. Hur tänkte jag? (förmodligen inte alls)
Men jag sa inget. Jag försökte allt jag kunde att inte låtsas om nånting. Hålla uppe en god fasad. Jag skämdes. Försökte gömma undan min smärta. En gång hade jag faktiskt frågat mina föräldrar om det var OK för dom att jag tog livet av mig. Dom blev jättearga och sa att jag skulle sluta larva mig, att det inte var något unikt med mig utan att livet var jobbigt för alla ibland men att man får bita ihop och stå ut, och att det värsta en människa kunde råka ut för var att förlora sitt barn och en sådan smärta ville jag väl inte tillfoga dom?!
Det blev faktiskt inget självmord (nä – jag skriver ju uppenbarligen det här nu). Men jag fortsatte att planera för min död. Det var det enda jag tänkte på under många års tid – hur jag skulle radera mig själv från jordens yta.
Efter några år började jag få något som jag i efterhand tror möjligtvis kunde vara panikångestattacker. Mitt självförakt steg mig över huvudet och den inre smärtan blev så förbannat stark att det kändes som om bröstkorgen plötsligt snördes ihop med ett brett jävla skärp som drogs åt. Det blev helt omöjligt att andas. Jag minns att jag inte fick luft, att jag varje gång det inträffade sjönk ihop på golvet och kippade efter luft, men att krampen om bröstkorgen höll mig i ett järngrepp. Fruktansvärd skräck och hjälplöshet, och en sån stark jävla inre smärta som var helt outhärdlig.
Tillslut tog jag i ren desperation en kniv och började skära i mina armar och ben. Och allt det onda släppte och det blev bara tyst och lugnt och skönt. Jag kunde andas igen och den inre smärtan stillades. Så jag fortsatte att rispa sönder mina armar och ben under flera år. Det var det enda som hjälpte och läkte för en stund. Gav mig en stunds respit från all helvetessmärta och konstant kvävande dödslängtan. Det var en ren lisa när jag såg blodet börja sippra fram ur trasiga armar. Jag hade gjort sönder mig själv och jag kände mig äntligen nöjd.
När jag började gymnasiet försökte jag att ta kontrollen över vad jag åt och sluta äta. Det var långa perioder som jag bara levde på ett grönt äpple om dagen minns jag. Min dröm var att bli anorektiker. Jag och en lika trasig kompis tävlade om hur länge vi kunde palla att låta bli att äta och dricka. Men jag hade inga anlag för det, för jag blev aldrig bra på det. Det enda som hände var att jag pajjade min förmåga att känna hunger och mättnad vid rätt tillfällen, något som fortfarande inte riktigt funkar.
Några år efter jag hade gått ut gymnasiet flyttade jag till en egen lägenhet. Jag klarade i perioder inte av att gå ut ur lägenheten, för att jag var så rädd för människor och skämdes så fruktansvärt över mig själv. Det var jobbigt. Särskilt när jag behövde handla mat. Jag minns att jag hade en mataffär precis tvärs över gatan, men jag klarade inte av att gå dit. Jag skämdes över mig själv och hatade mig själv något så fruktansvärt att det inte gick att leva ett fungerande liv. Mitt självhat gjorde mig dysfunktionell. Jag började inse att jag måste göra ett val: antingen verkligen se till att avsluta mig helt en gång för alla, eller börja leva.
Jag valde att börja leva.
Vägen till livet blev lång och emellanåt krokig. Men jag har lärt mig mycket. Och såhär 20 år senare måste jag säga att jag är väldigt nöjd med vad jag har lyckats bygga upp ur ruinerna. Det är en ständig resa som fortsätter varje dag. Jag fick aldrig någon hjälp när jag mådde sådär dåligt. Jag visste inte att man kunde få det. Jag trodde att jag fick skylla mig själv. Internet fanns inte, jag visste inte hur andra människor hade det. Jag trodde att dom hade det som jag. Jag trodde att det var jag som var svag och värdelös. Känslan av att vara helt ensam, utlämnad och hjälplös är en av dom värsta känslor jag vet. Total skräck.
Jag skulle kunna skriva säkert tio gånger så mycket om det helvete som jag förknippar med tonåren, men det får räcka såhär.
Finns det verkligen människor som har ett positivt minne av tonåren?...
Jag blev väldigt förvånad, och tänkte direkt att hon måste ha fel och att hon måste komma från en väldigt skyddad värld. Det var väl inget unikt med min tonårstid? Alla mår väl dåligt i tonåren?
Fast det är svårt det här med ens eget liv tycker jag. Jag har så lätt för att fastna i tanken att mitt liv är det ”normala”, bara för att det är ”normalt” för mig... När det kanske egentligen är jag som saknar perspektiv.
Jag hörde också en gång på ett jobb en arbetskamrat som berättade om sin tonårsdotter som var så förälskad i nån kille, och himlade med ögonen och sa ”ja ja, tonårsförälskelser vet man ju hur dom är”...
Vet man?
Då slog insikten plötsligt ner i mig att tonårsförälskelser kanske faktiskt fanns på riktigt, och inte bara var något påhittat i böcker och tidningar, som jag alltid hade trott att det var.
När jag var liten var jag annorlunda. Faktiskt mycket mer annorlunda än jag är idag. ;-) Jag var väldigt lillgammal, kunde läsa och skriva när jag var 3 år, diskuterade gärna med vuxna och filosoferade mycket över existentiella frågor. Jag förstod aldrig riktigt andra barns lek. Jag tyckte att andra barn var burdusa, skrikiga och ointelligenta. Jag kände mig inte som ett barn, mer som en malplacerad dvärg.
Jag hade en ödmjuk framtoning och ett dåligt självförtroende. Mina existentiella filosoferingar ledde också till att jag började ifrågasätta mig själv allt mer. När jag var 12 år så orkade inte längre min nästan obefintliga gnista av självförtroende bära mig fram i en allt hårdare skolvardag längre. Jag var udda, blyg, tystlåten och kunde inte stå upp för mig själv, och hade efter en flytt hamnat i en väldigt hård skolklass. Jag tror i alla fall att den var exceptionellt tuff, för från åk 5 till åk 9 så var det över 10 elever som hoppade av klassen, på grund av att dom blev så jävla mobbade och inte stod ut med helvetet.
Och på den tiden fick man inte byta skola med mer än att man antingen flyttade, eller började på Carlssons privatskola inne i Stockholm (vilket innebar att föräldrarna var tvungna att punga upp med massvis med stålars – jag har för mig att det kostade 30 000 kr per termin att gå där i mitten av 80-talet).
Varje gång jag går förbi en skola så ryser jag av obehag. Varje gång jag ser barn leka på en skolgård så känner jag hur bröstet snörps ihop av skräck, tårarna bullar upp i ögonen och jag tycker så fruktansvärt synd om barnen som är där. Som befinner sig mitt i helvetets skärseld, mitt i det mest obarmhärtiga krig jag nånsin upplevt.
Mitt i den totala ultimata skräcken.
Det var ett sånt jäkla grymt rävspel, och att hamna utanför var lika med döden. Den som befann sig utanför och längst ner i hierarkin var allmänt villebråd. Jag minns när jag gick i högstadiet att dom kaxigaste ettagluttarna – sjuåringarna! – sprang efter mig och skrek åt mig att jag var ful och äcklig.
Jag minns skolbyggnadens långa korridorer, och vilken mardröm det var när man hade lektion längst in i någon korridor. Hur jag stod utanför änden av korridoren och slets mellan pliktkänslan av att det började bli hög tid att gå till lektionen och den totala rädslan för att behöva passera alla andra elever. Hur jag tillslut ändå gick genom korridoren med snabba tysta steg, stint stirrandes ner i golvet, försökandes att smälta in i väggen. Men att det aldrig lyckades. Att dom skrek efter mig alla möjliga elaka saker, framförallt att jag var FUL, ÄCKLIG och VÄRDELÖS. Kastade äckliga och hårda saker på mig. Knuffade mig. Försökte fälla mig. Och jag försökte bara stirra ner i golvet och ta mig igenom. Livrädd. Som alltid.
Jag minns när jag började sjuan i högstadiet. Den vidriga stentuffa tjejen i nian och hennes gäng, som sniffade upp mig likt ett gäng hyenor sniffar upp en skadad och övergiven djurunge. Jag försökte hålla mig undan dom andra eleverna på skolan, försökte hålla mig där det inte var så många andra människor. Och likt en ärrad haj sniffade hon och hennes gäng upp mig där. I dom avskilda delarna, där ingen såg. Bildade ring runt mig. Sa att jag var så ful, så äcklig, så töntig. Att jag måste skärpa mig. Hon knuffade mig. Hårdare och hårdare. Hotade med stryk. Smällde till mig. Sa alltid att nästa gång hon såg mig skulle jag få så mycket stryk att jag inte skulle kunna gå.
Och jag var rädd. Rädd rädd rädd. Livrädd. Skräckslagen. Vissa dagar klarade jag på grund av skräcken inte av att gå till skolan. Jag visste att man inte fick skolka. Men jag vågade inte berätta för någon, för jag skämdes. Så jag låtsades som att jag gick till skolan, och när jag var utom synhåll så hoppade jag på en buss in till stan. Där drev jag omkring tills det var dags att åka hem. Låtsades som ingenting. ”Hur var det i skolan idag?” ”Bra.”
Jag minns klassresan. När dom tuffa killarna hade råkat få tag på ett par av mina byxor, och stod och låtsasknullade byxorna med ett kvastskaft och vred sig av skratt. Jag kunde inte komma undan. Skräck.
Jag minns när killarna i klassen började använda äcklet till att imponera på varandra. När dom var mindre hade dom käkat maskar och kastat hundbajskorvar på varandra för att tävla i att äckla sig. När dom blev äldre kom dom på att använda äcklet, dvs jag. Så dom höll i mig och tafsade på mig, för att visa hur äckliga dom kunde vara. Och skrattade, skrattade, skrattade.
Jag var alltid livrädd, ständigt skräckslagen. Ensam, utlämnad, hjälplös. Det var ett helvete. Och jag trodde att det var så det måste vara. Att det var mitt fel, för att jag var så ful och äcklig.
Det här med tonårsförälskelser var självklart inget som var tänkbart för mig. Jag var den äckliga, och hade jag tyckt om någon så hade det varit den värsta förolämpningen en människa någonsin hade kunnat bli utsatt för. Dom brukade använda mig när dom ville förolämpa varandra. ”Ha ha - Cassiopeja är kär i dig!” ”Vad i helvete säger du – ta tillbaks det där – TA TILLBAKS DET DÄR!!!!”
Jag var 12 år gammal när jag gick in i det tillstånd som jag kallar min 12 år långa natt. 12 år av mitt liv som på sätt och vis försvann. 12 år av misär. 12 år av vad jag i efterhand har förstått var depression.
Det visste jag ju inte då. Jag trodde att det skulle vara så att leva. Att jag bara skulle skylla mig själv.
Min första tanke när jag vaknade och min sista tanke innan jag somnade var att jag ville dö. Varenda dag, år ut och år in. Min dödslängtan var gigantisk. När jag var 13 eller 14 är gammal hade jag samlat ihop tillräckligt med suspekta triangelmärkta piller som jag hade snott från vänners och bekantas badrumsskåp att jag tyckte att det borde räcka. Jag skulle äntligen avsluta mitt liv. Jag satt med pillrena i handen och skulle precis svälja dom när det knackade på min rumsdörr och en släkting kom på besök. Jag stoppade snabbt undan pillrena och hoppades att ingen såg. Jättekonstigt. Det måste ha varit mitt på dagen en helg. Jag måste ha varit väldigt förvirrad. Det är inte så smart att ta livet av sig mitt på dagen när folk är hemma. Hur tänkte jag? (förmodligen inte alls)
Men jag sa inget. Jag försökte allt jag kunde att inte låtsas om nånting. Hålla uppe en god fasad. Jag skämdes. Försökte gömma undan min smärta. En gång hade jag faktiskt frågat mina föräldrar om det var OK för dom att jag tog livet av mig. Dom blev jättearga och sa att jag skulle sluta larva mig, att det inte var något unikt med mig utan att livet var jobbigt för alla ibland men att man får bita ihop och stå ut, och att det värsta en människa kunde råka ut för var att förlora sitt barn och en sådan smärta ville jag väl inte tillfoga dom?!
Det blev faktiskt inget självmord (nä – jag skriver ju uppenbarligen det här nu). Men jag fortsatte att planera för min död. Det var det enda jag tänkte på under många års tid – hur jag skulle radera mig själv från jordens yta.
Efter några år började jag få något som jag i efterhand tror möjligtvis kunde vara panikångestattacker. Mitt självförakt steg mig över huvudet och den inre smärtan blev så förbannat stark att det kändes som om bröstkorgen plötsligt snördes ihop med ett brett jävla skärp som drogs åt. Det blev helt omöjligt att andas. Jag minns att jag inte fick luft, att jag varje gång det inträffade sjönk ihop på golvet och kippade efter luft, men att krampen om bröstkorgen höll mig i ett järngrepp. Fruktansvärd skräck och hjälplöshet, och en sån stark jävla inre smärta som var helt outhärdlig.
Tillslut tog jag i ren desperation en kniv och började skära i mina armar och ben. Och allt det onda släppte och det blev bara tyst och lugnt och skönt. Jag kunde andas igen och den inre smärtan stillades. Så jag fortsatte att rispa sönder mina armar och ben under flera år. Det var det enda som hjälpte och läkte för en stund. Gav mig en stunds respit från all helvetessmärta och konstant kvävande dödslängtan. Det var en ren lisa när jag såg blodet börja sippra fram ur trasiga armar. Jag hade gjort sönder mig själv och jag kände mig äntligen nöjd.
När jag började gymnasiet försökte jag att ta kontrollen över vad jag åt och sluta äta. Det var långa perioder som jag bara levde på ett grönt äpple om dagen minns jag. Min dröm var att bli anorektiker. Jag och en lika trasig kompis tävlade om hur länge vi kunde palla att låta bli att äta och dricka. Men jag hade inga anlag för det, för jag blev aldrig bra på det. Det enda som hände var att jag pajjade min förmåga att känna hunger och mättnad vid rätt tillfällen, något som fortfarande inte riktigt funkar.
Några år efter jag hade gått ut gymnasiet flyttade jag till en egen lägenhet. Jag klarade i perioder inte av att gå ut ur lägenheten, för att jag var så rädd för människor och skämdes så fruktansvärt över mig själv. Det var jobbigt. Särskilt när jag behövde handla mat. Jag minns att jag hade en mataffär precis tvärs över gatan, men jag klarade inte av att gå dit. Jag skämdes över mig själv och hatade mig själv något så fruktansvärt att det inte gick att leva ett fungerande liv. Mitt självhat gjorde mig dysfunktionell. Jag började inse att jag måste göra ett val: antingen verkligen se till att avsluta mig helt en gång för alla, eller börja leva.
Jag valde att börja leva.
Vägen till livet blev lång och emellanåt krokig. Men jag har lärt mig mycket. Och såhär 20 år senare måste jag säga att jag är väldigt nöjd med vad jag har lyckats bygga upp ur ruinerna. Det är en ständig resa som fortsätter varje dag. Jag fick aldrig någon hjälp när jag mådde sådär dåligt. Jag visste inte att man kunde få det. Jag trodde att jag fick skylla mig själv. Internet fanns inte, jag visste inte hur andra människor hade det. Jag trodde att dom hade det som jag. Jag trodde att det var jag som var svag och värdelös. Känslan av att vara helt ensam, utlämnad och hjälplös är en av dom värsta känslor jag vet. Total skräck.
Jag skulle kunna skriva säkert tio gånger så mycket om det helvete som jag förknippar med tonåren, men det får räcka såhär.
Finns det verkligen människor som har ett positivt minne av tonåren?...
