Tankar kring förlossningen!

[TBT]

Sv: Tankar kring förlossningen!

Japp...någon rättvisa får det vara

 

[Mist]

Sv: Tankar kring förlossningen!

Eftersom jag hade en avbruten graviditet bakom mig (pga hjärtfel hos fostret) var jag så himla orolig för att inte ungen skulle vara frisk hela graviditeten så att oroa sig för förlossningen fanns det liksom inte energi kvar för. Jag tänkte nog att när det blir dags befinner jag mig på sjukhus med personal omkring mig och ut kommer han nog på nått sätt. När det började närma sig bf var han i säte med huvudet inkilat under mitt revben och gick inte att vända på så det blev planerat snitt, nu var jag nog mer rädd för snitt en förlossning men var nog mest orolig för att han inte skulle vara OK så jag litade på personalen som lyckligtvis var mkt bra.

 

[elbereth]

Sv: Tankar kring förlossningen!

Vi förberedde oss som 17, läste på och planerade. Det hade vi just inget för för det blev inte alls som vi tänkt oss ändå. Inför en eventuell nästa gång så kommer jag nog vara rätt cool, för det går som det går och det är inget just man kan göra åt det ändå.

 

[anhe]

Sv: Tankar kring förlossningen!

Oroa sig är ju ingen mening, men inför min första förlossning var jag också väldigt nyfiken och positiv, smärttålig som jag är. Nu hade jag en väldigt bra förlossning där jag inte tog något smärtstillande (det har jag inte gjort någon av gångerna). Men ändå blev jag tagen på sängen när värkar slog till vid den första förlossningen. Jag var liksom inte beredd på att det skulle göra så ont. Iofs gick jag från inget värkarbete till fullt värkarbete (täta) på tio minuter, så det gjorde väl inte saken bättre (ingen smygstart). Inte heller begrep jag riktigt hur nära ungen var att komma ut. Jag väntade hela tiden på att min kropp skulle göra jobbet åt mig (vilket den vägrade göra). Till slut begrep jag att om den här ungen ska ut någon gång, så får jag jobba lite. Det tog rätt så lång tid första gången, 40 min krystvärkar (hade nog kunnat minskat bra myckte om jag bara förstått att ungen nästan var ute) och jag hade tagit i så bägge ögonen var helt röda och blodsprängda. (Blåmärken i ögonen ser lite lustiga ut faktiskt). Så fort jag begrep att jag var tvungen att jobba lite, så "försvann" smärtan. Psyket kan göra otroligt mycket under en förlossning (åtminstone för mig).

Med andra så var jag mycket mera beredd på hur det skulle kännas och inte så kaxig. Värkarna kändes helt annorlunda när jag inte spände mig och kämpade emot, utan andades genom varje värk. Hade inte mer än två värkar som gjorde ont och dom kom när jag inte kunde koncentrera mig på värkarna eftersom jag var tvungen att svara BM på frågor. Underbar förlossning där jag var helt öppen när jag kom in och sonen är född på tre värkar.

 

[ulda]

Sv: Tankar kring förlossningen!

Jag sa också till min man under förlossningen att "det blir INGA syskon". Mest sa jag det nog för att jag själv skulle komma ihåg det, så att jag inte skulle få för mig nåt i framtiden. Såhär efteråt kan jag konstatera att det här som alla säger, att man glömmer hur ont det gjorde efteråt, det stämmer, men jag minns fortfarande vad jag sa under förlossningen och nej, det lär inte bli några syskon...

(men om det blir tänker jag kräva kejsarsnitt - igen)