Nästan ett halvår har passerat sedan jag skrev om min sjukdom och vardag. Ett halvår där jag följt vår utvecklingsplan nästan helt oklanderligt fram tills för en månad sedan. Då kom bakslaget i form av en psykologiskvägg. Jag hade precis klarat av två månader med att arbeta 50% med relativt strikta arbetsuppgifter men där ansvaret började ökas på. Vid övergången till 75% sa det bara stopp. Kroppen ville inte mer, huvudvärk kom varje kväll, jag kände mig som i en dimma, jag kunde inte fokusera. Hade turen att ha ett möte bokat där med en doktor som genast såg vad som höll på att hända. Hon ville sjukskriva mig helt men jag vill försöka på 50% och där är jag nu igen. Hon ökade på min medicinering av ångestdämpande då jag fått mycket ångest på sistone. Har fått i läxa nu att skriva en ångestdagbok men bara det ger mig ångest! Vad ska man skriva? Ska jag bara ha en kalender där jag kryssar i vilka dagar som jag är ångestfria? Eller ska jag skriva i detalj vad som hände och hur det kändes? Att en så jäkla enkel uppgift kan orsaka så mycket huvudbry, det är ju bara att bestämma sig för sjutton! Näe, nu bestämmer jag att jag bara gör en kortare anteckning i mitt mobil varje dag över hur dagen varit. Bestämt. (Så mycket lättare att resonera med mig själv samtidigt som jag skriver).
Men det har inte bara varit motgång på sistone. Tvärt om börjar det falla på plats på många plan i livet. Min minsta är inte lika trotsig, min stora har börjat få många riktigt roliga kompisar och jag och min man har det perfekt tillsammans!
Har även hunnit skaffa nya medryttare då min förra börjar bli lite väl gravid. Har själv börjat rida mer och hittat bättre ryttarkänsla och muskler. Varit ute och hoppat metern på tävling samt startat en LA i WE. Så ger mig själv mååånga klappar på axeln just nu, för det är jag ta mig tusan värd!
