Ta bort 3-årig hund?

[Tummetott]

Hej,
Jag hoppas kunna få bolla lite svåra tankar med er. Jag och min man har två hundar av spetsras: en 3,5-årig och en 8-månaders, båda hanar som vi har haft sedan 8 veckor. Valpen är fantastisk: vänlig, smart, pigg, orädd och framåt. Hans enda fel är möjligen en lite för stor matlust

Den äldre däremot har vi haft problem med från dag 1. Han är i grunden otroligt stressad och reaktiv, vilket resulterar i kraftiga utfall och en hund på helspänn så fort vi går utanför dörren. Han är inte särskilt avslappnad hemma heller. Han blir otroligt stressad om han ser andra hundar, känner doft av vilt, ser en katt, you name it. Han glömmer heller inte var han någon gång har sett någon av dem, vilket gör att han överallt stressar upp sig. Att ta en lugn promenad finns inte på kartan. Det finns ingen särskild händelse, hundattack eller så som vi kan koppla det här till. Han har alltid varit sån helt enkelt.

Vi, speciellt jag, har jobbat så mycket med honom. Vi har provat skvaller, klicker, godis, inget godis, ignorera, locka, leka, tala lugnande, ställa krav, ställa inga krav, mycket aktivering, lite aktivering.... inget hjälper! Otaliga är kurserna och privattränarna vi har provat. För ungefär ett år sen såg vi förbättringar men nu tycker vi att det bara går bakåt.

Just nu är vi på en punkt där vi inte orkar mer. Vi har kämpat i 3,5 år och vi kommer inte längre. Min man har nog gett upp för ett bra tag sen och blir bara arg på hunden. Jag har först nu börjat inse att jag inte orkar längre. Till saken hör också att vi ska få barn till våren och jag ser inte hur vi ska få ihop det. Jag tillhör dem som anser att hundar inte är slit-och-släng som man gör sig av med när man tröttnar, men vi orkar inte mer nu. Jag anser att vi har gjort allt för att få honom att fungera men nu är motivationen slut. Det är inte kul att ha hund och jag kan inte känna att jag ens tycker om honom. Det går såklart ut över honom och valpen och det känns inte rättvist. Allt fokus ligger på den äldre och den fantastiska valpen får alldeles för lite uppmärksamhet. Jag vill ju träna och tävla hund och jag har planer för valpen, men jag har ingen ork kvar för all energi går till den äldre. Jag har lärt mig jättemycket tack vare honom men jag känner att han överstiger både vår kunskap och ambition. När har man kämpat nog?

Hunden är friröntgad men är väldigt stel i bakbenen vilket han får massage för. I övrigt kan inte veterinär hitta några fysiska fel. Men som sagt, han är stressad och aldrig riktigt glad. Jag tror inte han mår så bra.

Så vad gör man? Hittar någon som vill ha honom? Hur då? Finns det ens? Tar bort honom? Ger honom ett halvår och ser om massagen hjälper?

Ge mig lite råd!
Mvh
Ledsen hundägare

 

[Lovisaleonora]

Jag hade testat att hitta en ny människa för honom, han kanske är en av de hundar som behöver leva i symbios med sin människa för att trivas. Hade jag inte hittat någon bra matchning hade jag helt klart sett det som ett alternativ att låta honom somna in. Han verkar inte trivas, ni trivs inte och det kommer ju inte att bli bättre med ett barn i huset.

Just att det kommer ett barn hade jag nog sett som ett tydligt tecken att det inte är ett alternativ att ha kvar honom. Troligen hade jag tagit ett blodprov för att kolla så det inte är några organ som strular, det kan ju ge väldigt stressade symtom att inte må bra (vår ena med problem med bukspottkörteln blir ju väldigt annorlunda när han får en period)

 

[LaMagia]

Jag är mycket tveksam om det är värt att placera om en sådan hund... risken är överhängande att han antingen blir en vandringspokal som går från hem till hem pga sina problembeteenden, alternativt så väljer någon annan att avliva honom. Har du diskuterat hundens mentalitet med uppfödaren? Vad säger denne?
Jag hade nog valt att ta bort en sådan hund. Varken hunden eller ni mår ju bra av situationen.

 

[Tummetott]

Jag hade testat att hitta en ny människa för honom, han kanske är en av de hundar som behöver leva i symbios med sin människa för att trivas. Hade jag inte hittat någon bra matchning hade jag helt klart sett det som ett alternativ att låta honom somna in. Han verkar inte trivas, ni trivs inte och det kommer ju inte att bli bättre med ett barn i huset.

Just att det kommer ett barn hade jag nog sett som ett tydligt tecken att det inte är ett alternativ att ha kvar honom. Troligen hade jag tagit ett blodprov för att kolla så det inte är några organ som strular, det kan ju ge väldigt stressade symtom att inte må bra (vår ena med problem med bukspottkörteln blir ju väldigt annorlunda när han får en period)

Nä det är väl barnet som lite får bägaren att rinna över. Jag är inte ett dugg orolig att han skulle skada barnet på något sätt, han är egentligen en otroligt vänlig hund. Men jag tror inte han kommer må bättre av det.

Hur går man tillväga för att hitta en ny ägare då? Någon som man verkligen kan lita på? Kan man skriva kontrakt på att hunden inte ska placera om vidare? Vill ju inte att han ska hamna i en karusell...

Usch det är så svårt det här. Det känns som att ge upp, jag gillar inte det.

 

[Tummetott]

Jag är mycket tveksam om det är värt att placera om en sådan hund... risken är överhängande att han antingen blir en vandringspokal som går från hem till hem pga sina problembeteenden, alternativt så väljer någon annan att avliva honom. Har du diskuterat hundens mentalitet med uppfödaren? Vad säger denne?
Jag hade nog valt att ta bort en sådan hund. Varken hunden eller ni mår ju bra av situationen.

Vi har ingen egentligen kontakt med uppfödaren men funderar på att prata med valpens uppfödare. Vi har mycket större förtroende för henne. Har också funderat på att prata med en hundtränare som jag har fått kurser för och som vet hur han är. Ta ett ärligt samtal med henne.

Att han hamnar i en karusell vill vi ju verkligen inte. Men oroar mig för att vi alltid kommer undra över om han hade kunnat bli bättre med mer tid om vi tar bort mig.

 

[Christensen1]

Om hunden är stel i bakpartiet så hade jag röntgat ryggen för att utesluta problem. Ta hjälp av hundvänner så du hittar en veterinär som är duktig på hundryggar. Det kan också vara felbelastning pga snett bäcken som gör att hunden är stel.
Smärta är alltid oerhört stressande och gör det svårare för en redan reaktiv hund att hantera sig själv.
Om hunden är frisk hade jag letat efter en duktig hundmänniska som kan ta över hunden.

 

[YlvaG]

Nej, du kan inte skriva ett kontrakt om att han inte får omplaceras vidare. Såld hund är såld hund och det behöver inte betyda att några pengar bytt hand.

 

[Red_Chili]

Om hunden alltid varit såhär och dessutom är kollad av veterinär så låter det väl inte troligt att det dykt upp någon smärta som är en orsak till problemet. Det låter ju snarare som om det antingen är något mentalt fel på hunden eller att den helt enkelt inte alls passar i er familj.
Har hunden gått någon mentalitetsbeskrivning (mh/bph)? Har några nära släktingar gjort det? Vad är det för ras/typ av ras? Även om ni inte har kontakt med uppfödaren så kanske denne är intresserad av att höra något ifrån er?

 

[Raderad medlem 94602]

Jag håller med @Red_Chili . Är hunden uppkollad, får fysio och har varit sådan här i typ hela sitt liv låter det mer som ett mentalt problem än fysiskt.
Inom avel kan det bli fel i skallen likväl som i leder eller annat.
Och man får ge upp utan att känna skuld, ffa när man verkligen försökt.
Följ magkänslan och känn ingen skuld oavsett beslut.

 

[russinbulle]

Nej, du kan inte skriva ett kontrakt om att han inte får omplaceras vidare. Såld hund är såld hund och det behöver inte betyda att några pengar bytt hand.

Men man kan skriva ett långt prövokontrakt, så man vet att saker fungerar innan man skriver över ägandeskapet Så har jag gjort med min speciella 1-åring som är ute på prov. Dom ska ha henne i 3 månader innan slutgiltigt beslut tas om hon ska stanna eller inte. Jag står för försäkringen under tiden och dom för löpande utgifter

 

[Christensen1]

Om hunden alltid varit såhär och dessutom är kollad av veterinär så låter det väl inte troligt att det dykt upp någon smärta som är en orsak till problemet. Det låter ju snarare som om det antingen är något mentalt fel på hunden eller att den helt enkelt inte alls passar i er familj.
Har hunden gått någon mentalitetsbeskrivning (mh/bph)? Har några nära släktingar gjort det? Vad är det för ras/typ av ras? Även om ni inte har kontakt med uppfödaren så kanske denne är intresserad av att höra något ifrån er?

Ryggproblem är inget som hittas på ett vanligt veterinärbesök. Det brukar krävas röntgen och ingående undersökningar. Ibland både av veterinär och naprapat. Och ibland också av fysioterapeut.

 

[Red_Chili]

Ryggproblem är inget som hittas på ett vanligt veterinärbesök. Det brukar krävas röntgen och ingående undersökningar. Ibland både av veterinär och naprapat. Och ibland också av fysioterapeut.

Vilka ryggproblem tänker du att inte märks någon gång när valpen är liten plutt, inte märks vid veterinärbesiktning, inte påverkar hur hunden växer, inte märks vid senare undersökningar heller utan enbart märks genom att hunden är mycket stressad osv?

 

[Hedinn]

Jag har varit i en liknande sits, med en hund som enbart kunde slappna av i hemmet, under förutsättning att det bara var familjen på plats. Han var otroligt osäker i de flesta vardagssituationer, rädd för människor och blev totalt blockerad vid hundmöten från det att han var valp, för att lämna några exempel. Varje dag var ett projekt.

I hans fall var det inte heller någon händelse, utan ganska uppenbart genetiskt. När han var fyra år gammal var det andra omständigheter som gjorde att beslutet om omplacering togs. På pappret var det ett perfekt hem för hunden, bästa möjliga. Men det hjälpte antagligen inte när hans enda trygghet försvann. Efter att ha hört vissa händelser efteråt så önskade jag att jag tagit beslutet att avliva istället.

Min poäng är att du känner din hund bäst, det finns fall där det kan bli bättre med ett nytt hem och det finns fall där det bästa för hunden är att få somna in. Och jag tycker absolut inte att man ska ha dåligt samvete om man väljer det sistnämnda, även om det inte vore enda alternativet. Men att kontakta uppfödaren anser jag är lämpligt inför ett sånt beslut.

 

[Christensen1]

Vilka ryggproblem tänker du att inte märks någon gång när valpen är liten plutt, inte märks vid veterinärbesiktning, inte påverkar hur hunden växer, inte märks vid senare undersökningar heller utan enbart märks genom att hunden är mycket stressad osv?

En hund som vid 3,5 års ålder är så stel att den behöver massage regelbundet behöver röntgas och gås igenom ordentligt. Det kan vara allt från snett bäcken till pålagringar, diskbråck eller en extra kota. Det kan också bero på stress och ständig muskelspänning. Det bör dock kollas upp ordentligt.

 

[Lime]

Jag kan inte ge så mycket mer tips än att du ska följa din magkänsla och göra vad som känns bäst för dig. Det svåraste är alltid att fatta beslut om vilken väg som ska tas, för som jag uppfattar ditt första inlägg är du väldigt ledsen över situationen i dagsläget och den låter ohållbar.

Tänkte bara jag kunde skriva lite eftersom jag haft liknande erfarenheter med två hundar, en tik som vi hade från 8 veckors ålder och en 5-årig hane som vi tog som omplacering.
Hanen skulle ha avlivats av sin ägare, men i ett sista försök att slippa sökte hans ägare efter ett nytt hem till honom (eftersom hon inte kunde ha honom kvar). Vi tog oss an honom och tyvärr var hon inte riktigt ärlig med att han inte var en okomplicerad hund. Han var jättestressad, kunde inte vara hemma med de andra hundarna, var rädd för män och klarade inte av att gå i samhället/bland människor utan att bli okontaktbar. När hela familjen var samlad och när han fick springa lös ute i skogen var han däremot en otroligt mysig hund. Tyvärr blev vardagen ohållbar och vi valde att ta bort honom efter ett par månader, och först då berättade ägaren varför hon tänkt ta bort honom. Det gjorde oss otroligt ledsna eftersom vi fäst oss vid hunden och något liknande vill jag inte uppleva igen.

Tiken var min mammas och henne hade vi stora förhoppningar på som valp, hon var framåt och orädd och rolig att träna med. I könsmognaden slog hon om i temperamentet och blev otroligt stressad och osäker på andra hundar och det gav aldrig med sig. Min mamma kämpade på med henne och mässade hela tiden att "hon kommer bli lugnare när hon blir äldre", men det blev aldrig så. Hon funderade på avlivning under flera års tid, men kunde inte med att ta bort henne eftersom det i grunden var en snäll hund som mina småsyskon tyckte det var tryggt att komma hem till efter skolan. Tyvärr eskalerade stressen och hon togs bort förra hösten vid 8 års ålder. Hon fungerade i sin hemmiljö men kunde inte lämnas bort någonstans, så omplacering var aldrig ett alternativ.

 

[Ajda]

Vi hade en PON när jag var liten som var världens mysigaste och lojala hund, mot familjen. Hade han kunnat hade han gått över eld för oss. Men främlingar var han riktigt oberäknerlig med. Man fick i princip hålla fast honom tills personen kommit in och gått in i ett annat rum. Just mötet mellan främmande människor i hemmet, på cykelbanan, på trädgården you name it, fixade han inte. Andra hundar stressade honom också. När vi bodde på landet fungerade allt ändå okej. Då är man mer avskild från civilisationen och han hade en lugnare miljö. Men när vi köpte hus i stan tog mamma faktiskt bort honom. Det hade inte funkat att bo i ett bostadsområde för honom.

 

[Tummetott]

Hej och tack för alla svar!
Vad gäller smärtan: veterinär, fysioterapeut och massör är alla överrens om att problemet troligen är muskulärt. Han är friröntgad på leder och armbågar, men ryggen är inte röntgad. Dock är jag tveksam till att OM vi skulle få honom smärtfri att han skulle bli en välfungerande hund ändå, då dessa problem funnits sedan dag 1. Inte utan en väldans massa jobb i alla fall. Sen finns också pengafrågan: hur mycket tid och pengar ska man lägga på en hund som inte trivs med livet? Ponera att ett ryggproblem skulle hittas: vad är oddsen att det är något som går att fixa till utan en massa smärtlindring och ingrepp?

Han fungerar väl med de flesta människor så att omplacera skulle säkert gå, men frågan är hur man hittar någon som är villig att ta sig an en hund med så många problem? Och som sagt: hur länge kämpar man med en hund som uppenbarligen inte mår bra?

Jag ska ta mig en funderare till och eventuellt också kontakta uppfödaren.

 

[Modig_Korn]

Av egen liknande erfarenhet så skulle jag säga att avlivning är förmodligen den bästa utvägen för er och även för hunden. När min fick avlivas var det stor sorg att bli av med honom som individ men hela familjen blev mer avslappnad efter han var borta och det var, även om det låter hemskt, skönare utan honom. Om jag hade kunnat äga om den hunden så hade han fått somna in flera år tidigare. En död hund lider ju inte.

 

[Christensen1]

En död hund lider ju inte.

Verkar vara ett vanligt argument numer för att avliva hundar. Friska hundar lider inte heller som döda och tyvärr används samma argument i dessa fall. Jag förhåller mig tveksam till om det är ett hållbart argument och lutar mer åt att det används för att ägaren ska få frid, snarare än för att hunden ska få detsamma.

 

[Milosari]

Är hunden mentaltestad? Annars är det ju ett bra steg på vägen. Om den gör bra ifrån sig där så går det kanske att sälja hunden även om den har en del dumheter för sig i vardagen.

Det är omöjligt att sitta här och säga att hunden ska leva eller dö. Det du beskriver kan bero på dålig mentalitet men också på att hunden inte passar in i er familj. Byter den miljö så kan hunden förändras helt. Men är det pga skräpig mentalitet så blir det mycket mer besvärligt.