Det är säkert bäst att börja med att säga att vi har gjort en fullständig utredning av katten. Ortoped, neurolog och dessutom en magnetröntgen. Alla upptänkliga prover är tagna (listan var en och en halv A4). Veterinärens sista utlåtande var att de inte kunde hitta orsaken till nedan problematik.
Så, kära buke. Kanske har någon här någon liten idé om vad vår honkatt lider av, eller tankar om hur man kan underlätta för henne.
Så här ligger det till, och jag försöker mig på den korta versionen:
Vid c:a ett års ålder får katten sitt första epilepsianfall. Vi åker till veterinären och bestämmer oss för att inte medicinera, då anfallen är få. Efter ett år ungefär upplever vi att hon börjar hoppa konstigt. Bakbenen kommer inte in under katten vid landning (upphopp) utan istället hoppar hon högt mig för att landa med nästan raka bakben. Det är inte alltid såhär, men ofta nog för att vi ska lägga märke till det.
Sedan börjar bakbenen knasa på platt mark. De bär inte alltid. Viker sig ibland och hela bakkärran vinglar. Vi tror att det här ihop med epilepsin, så vi åker till veterinären och börjar behandla epilepsin. Då gör vet också igenom katten och röntgar bakknäna utan att hitta något fel.
Efter påbörjad epilepsimedicinering slutar anfallen helt. Vi tycker också att hon verkar bättre i bak, men det är svårt att säga, eftersom vi alltid upplevt att den dör svagheten och vingligheten gör i skov.
Vid återbesök påtalar vi att vi tycker att det ser bättre ut bak, men inte helt bra. För med Metacam hem, för att utesluta smärta. Samma visa igen - först tycker vi att det ser bättre ut, men sedan kommer ändå ett nytt skov.
In igen till veterinären som remitterar till ortoped. Inga fel hittas. Remitteras vidare till neurolog, som inte heller hittar någonting. Sista anhalt är en magnetröntgen (ren) och de tre miljarder blodproverna, alla rena.
Men: katten är fortfarande vinglig och svag bak. Hoppar illa och har dålig balans. Bak viker sig alternativt vinglar. Vi är rådlösa.
Alla tankar, tips och idéer mottages med öppet sinne.
Så, kära buke. Kanske har någon här någon liten idé om vad vår honkatt lider av, eller tankar om hur man kan underlätta för henne.
Så här ligger det till, och jag försöker mig på den korta versionen:
Vid c:a ett års ålder får katten sitt första epilepsianfall. Vi åker till veterinären och bestämmer oss för att inte medicinera, då anfallen är få. Efter ett år ungefär upplever vi att hon börjar hoppa konstigt. Bakbenen kommer inte in under katten vid landning (upphopp) utan istället hoppar hon högt mig för att landa med nästan raka bakben. Det är inte alltid såhär, men ofta nog för att vi ska lägga märke till det.
Sedan börjar bakbenen knasa på platt mark. De bär inte alltid. Viker sig ibland och hela bakkärran vinglar. Vi tror att det här ihop med epilepsin, så vi åker till veterinären och börjar behandla epilepsin. Då gör vet också igenom katten och röntgar bakknäna utan att hitta något fel.
Efter påbörjad epilepsimedicinering slutar anfallen helt. Vi tycker också att hon verkar bättre i bak, men det är svårt att säga, eftersom vi alltid upplevt att den dör svagheten och vingligheten gör i skov.
Vid återbesök påtalar vi att vi tycker att det ser bättre ut bak, men inte helt bra. För med Metacam hem, för att utesluta smärta. Samma visa igen - först tycker vi att det ser bättre ut, men sedan kommer ändå ett nytt skov.
In igen till veterinären som remitterar till ortoped. Inga fel hittas. Remitteras vidare till neurolog, som inte heller hittar någonting. Sista anhalt är en magnetröntgen (ren) och de tre miljarder blodproverna, alla rena.
Men: katten är fortfarande vinglig och svag bak. Hoppar illa och har dålig balans. Bak viker sig alternativt vinglar. Vi är rådlösa.
Alla tankar, tips och idéer mottages med öppet sinne.
