Jag har kommit in på området självmedkänsla, och inser att det är ett område som jag definitivt behöver fördjupa mig i.
Att praktisera självmedkänsla innebär att stå på sin egen sida både i med- och motgångar, att bemöta sig själv och tala till sig själv med respekt, kärlek och omtanke – oavsett om jag har en dålig dag eller om jag klantar till det och misslyckas. Att bete sig mot sig själv och tala till sig själv på samma sätt som man beter sig mot och talar till en älskad vän. Många människor (*räcker upp en hand*) kan istället ha utvecklat en inre kritiker som bannar en själv mer eller mindre hårt i situationer där man inte tycker att man räcker till. Har man en väldigt stark och aktiv inre kritiker så kan dessa självförebråelser, omöjliga krav eller elaka anklagelser mot en själv till och med orsaka en rent fysiologisk stressrespons! Dvs att kroppens ”hot och flykt”-system i kroppen dras igång av de tankar som surrar runt i ens huvud.
Jag har verkligen varit jätteduktig på att odla motsatsen till självmedkänsla i mitt liv!...
Jag har alltid sett på mig själv som dålig och otillräcklig, jag har alltid tyckt att jag borde kunna göra bättre och vara bättre i alla situationer, har aldrig varit nöjd med mig själv, och i alla lägen där jag har varit missnöjd med mig själv så har min inre kritikerröst malt på med superelaka kommentarer som ekat i mitt huvud om hur jävla pinsam och misslyckad jag är, att alla hatar mig och föraktar mig, och att jag borde skämmas så mycket över mig själv att jag borde radera mig själv från jordens yta för jag har fan inte rätt att få finnas till så ful och värdelös jag är!
DEN inre rösten har jag levt med under större delen av mitt liv, och inte ens tänkt tanken på att det skulle kunna finnas något alternativ!...
Jag har istället trott att om jag bara skärper mig så att jag blir tillräckligt bra nån dag (dvs inte längre är klumpig, pinsam, överviktig, ful, misslyckas ibland, säger fel saker ibland och klantar till det emellanåt) så skulle den inre kritikerrösten försvinna automatiskt... Att den liksom fanns där för att jag ”förtjänade” det...
Plötsligt har jag börjat inse att jag kanske har fel...
Att läsa om självmedkänsla träffade mig verkligen mitt i prick.
Mitt intresse för självmedkänsla väcktes av flera skäl:
- Att sluta med mina starka självförebråelser skulle alltså kunna hjälpa mig att reducera stressnivån i min kropp, enligt det jag läst. Och pga min stressohälsa - efter vilken mitt stressystem i kroppen verkar vara överkänsligt och går igång av minsta lilla - så är jag väldigt intresserad av allting som kan motverka stress, för min hälsas skull.
- Att öva på att inte fastna i de destruktiva tankarna om mig själv skulle även kunna minska risken för återfall i depression.
- Det är nånting helt annorlunda än jag gjort tidigare, eftersom jag alltid odlat min självkritiker genom att låta den få fritt spelrum. Jag tycker ju faktiskt om att tänka tvärtemot, jag vill gärna prova på att göra saker som utmanar mitt befintliga synsätt på livet, och att öva mig på självmedkänsla skulle vara nånting helt nytt för mig och vidga mina vyer.
- Mitt liv kanske rent generellt skulle bli lite trevligare på köpet... ;-)
- Och ökad självmedkänsla kan också öka förmågan att känna medkänsla med andra, och generellt öka närvaron av medkänsla eller ett medkännande tillstånd i mitt liv. Och det skulle jag gärna vilja ha mer av!
Jag har hittills läst två böcker i ämnet, håller på med en webkurs och ska lite längre fram även gå en fysisk kurs. Har ytterligare några böcker till jag skulle vilja läsa också, men har fastnat på att de är på engelska (eller så skulle jag kunna försöka se det som ett utmärkt tillfälle i att öva min engelska läsförmåga... ).
Vid ett tillfälle tidigare i år när jag tyckte att jag hade misslyckats med en sak, och blev medveten om att jag översköljdes av massiv självkritik och min inre kritikerröst inte var nådig överhuvudtaget, så tänkte jag att jag skulle prova att göra en av de övningar jag har lärt mig. Jag la mina händer på mitt hjärta och sa högt till mig själv ”Jag vet att du gjorde ditt bästa. Jag tycker om dig ändå, och står på din sida. Du är precis lika bra och värdefull ändå.”
Responsen jag fick var så stark att jag nästan studsade baklänges. Det var som ett illvrål inombords som skrek ”NEEEEEEEEJ!!! Vad ska jag nu trösta mig med, om jag inte får hacka ner på mig själv??!?”
Jag blev så förvånad att jag nästan blev ställd. Har jag alltså använt självkritik som nån slags tröst? Är min elaka självkritik alltså på något sjukt sätt kopplad till mitt belöningscentrum?! Är jag en sån hemsk människa att jag får en kick av att vara elak mot mig själv?
Det har tagit tid att smälta den insikten. Jag har visserligen läst om mekanismerna bakom att självkritik kan upplevas som trösterikt, så jag förstår vad som händer. Men det har ändå tagit tid att låta det smälta in och inse vad jag hållit på med i alla år, och att det faktiskt skulle kunna vara annorlunda...
Det ska verkligen bli intressant att fortsätta lära mig mer inom detta område!
Att praktisera självmedkänsla innebär att stå på sin egen sida både i med- och motgångar, att bemöta sig själv och tala till sig själv med respekt, kärlek och omtanke – oavsett om jag har en dålig dag eller om jag klantar till det och misslyckas. Att bete sig mot sig själv och tala till sig själv på samma sätt som man beter sig mot och talar till en älskad vän. Många människor (*räcker upp en hand*) kan istället ha utvecklat en inre kritiker som bannar en själv mer eller mindre hårt i situationer där man inte tycker att man räcker till. Har man en väldigt stark och aktiv inre kritiker så kan dessa självförebråelser, omöjliga krav eller elaka anklagelser mot en själv till och med orsaka en rent fysiologisk stressrespons! Dvs att kroppens ”hot och flykt”-system i kroppen dras igång av de tankar som surrar runt i ens huvud.
Jag har verkligen varit jätteduktig på att odla motsatsen till självmedkänsla i mitt liv!...
Jag har alltid sett på mig själv som dålig och otillräcklig, jag har alltid tyckt att jag borde kunna göra bättre och vara bättre i alla situationer, har aldrig varit nöjd med mig själv, och i alla lägen där jag har varit missnöjd med mig själv så har min inre kritikerröst malt på med superelaka kommentarer som ekat i mitt huvud om hur jävla pinsam och misslyckad jag är, att alla hatar mig och föraktar mig, och att jag borde skämmas så mycket över mig själv att jag borde radera mig själv från jordens yta för jag har fan inte rätt att få finnas till så ful och värdelös jag är!DEN inre rösten har jag levt med under större delen av mitt liv, och inte ens tänkt tanken på att det skulle kunna finnas något alternativ!...
Jag har istället trott att om jag bara skärper mig så att jag blir tillräckligt bra nån dag (dvs inte längre är klumpig, pinsam, överviktig, ful, misslyckas ibland, säger fel saker ibland och klantar till det emellanåt) så skulle den inre kritikerrösten försvinna automatiskt... Att den liksom fanns där för att jag ”förtjänade” det...
Plötsligt har jag börjat inse att jag kanske har fel...
Att läsa om självmedkänsla träffade mig verkligen mitt i prick.
Mitt intresse för självmedkänsla väcktes av flera skäl:
- Att sluta med mina starka självförebråelser skulle alltså kunna hjälpa mig att reducera stressnivån i min kropp, enligt det jag läst. Och pga min stressohälsa - efter vilken mitt stressystem i kroppen verkar vara överkänsligt och går igång av minsta lilla - så är jag väldigt intresserad av allting som kan motverka stress, för min hälsas skull.
- Att öva på att inte fastna i de destruktiva tankarna om mig själv skulle även kunna minska risken för återfall i depression.
- Det är nånting helt annorlunda än jag gjort tidigare, eftersom jag alltid odlat min självkritiker genom att låta den få fritt spelrum. Jag tycker ju faktiskt om att tänka tvärtemot, jag vill gärna prova på att göra saker som utmanar mitt befintliga synsätt på livet, och att öva mig på självmedkänsla skulle vara nånting helt nytt för mig och vidga mina vyer.
- Mitt liv kanske rent generellt skulle bli lite trevligare på köpet... ;-)
- Och ökad självmedkänsla kan också öka förmågan att känna medkänsla med andra, och generellt öka närvaron av medkänsla eller ett medkännande tillstånd i mitt liv. Och det skulle jag gärna vilja ha mer av!
Jag har hittills läst två böcker i ämnet, håller på med en webkurs och ska lite längre fram även gå en fysisk kurs. Har ytterligare några böcker till jag skulle vilja läsa också, men har fastnat på att de är på engelska (eller så skulle jag kunna försöka se det som ett utmärkt tillfälle i att öva min engelska läsförmåga...
).Vid ett tillfälle tidigare i år när jag tyckte att jag hade misslyckats med en sak, och blev medveten om att jag översköljdes av massiv självkritik och min inre kritikerröst inte var nådig överhuvudtaget, så tänkte jag att jag skulle prova att göra en av de övningar jag har lärt mig. Jag la mina händer på mitt hjärta och sa högt till mig själv ”Jag vet att du gjorde ditt bästa. Jag tycker om dig ändå, och står på din sida. Du är precis lika bra och värdefull ändå.”
Responsen jag fick var så stark att jag nästan studsade baklänges. Det var som ett illvrål inombords som skrek ”NEEEEEEEEJ!!! Vad ska jag nu trösta mig med, om jag inte får hacka ner på mig själv??!?”
Jag blev så förvånad att jag nästan blev ställd. Har jag alltså använt självkritik som nån slags tröst? Är min elaka självkritik alltså på något sjukt sätt kopplad till mitt belöningscentrum?! Är jag en sån hemsk människa att jag får en kick av att vara elak mot mig själv?
Det har tagit tid att smälta den insikten. Jag har visserligen läst om mekanismerna bakom att självkritik kan upplevas som trösterikt, så jag förstår vad som händer. Men det har ändå tagit tid att låta det smälta in och inse vad jag hållit på med i alla år, och att det faktiskt skulle kunna vara annorlunda...
Det ska verkligen bli intressant att fortsätta lära mig mer inom detta område!
