Så var det dags att börja testa då...långt

[majeld]

Suck, 18 september kom min *trygga 15 åriga läromästare* hem, pyttsan Visst det är ett nytt ställe med massa nya läskiga saker och en helt ny flock och framförallt en ny matte!!
Det är ju tur att men ändå är van....tyvärr även lite feg (skyller på åldern)
Vi har mest ridit ut tillsammans med en tittig arab (ända sällskapet att tillgå) ridit på sandbanan och gnäggat desperat efter kompisarna. Ridit ut själva har vi gjort 2 gånger första gången med gnäggningar från start till mål andra gången med bara lite gnäggande i början, lovande. I dag var tredje gången på ensam tur och vi tog samma tur som vi har gjort de andra gångerna. I dag blev det tvärstopp på ett väldigt olämpligt ställe, med eltråd på 2 sidor och 1 parkerad bil på den andra sen hade vi höger dit han ville och vänster dit vi skulle!!
Han fick stå och titta på det otäcka ett tag en nybyggd friggebod postlåda trädgård ja ni vet det vanliga otäcka. Sen drev jag på normalt vilket resulterad i att han backade, stryrde lite höger vänster för att finta men inte han visste vart han ville, blev förbannad och drog till med spöt i rumpan, öronen slickade bakåt och backade farligt nära eltråden och lättar i fram änden...testar några gånger med samma resultat, böjer in nacken på herrn vilket inte är det lättaste på honom och snurrar några varv , hoppar tillslut av och leder förbi utan probelm, letar upp sten så jag kommer upp på honom. Fortsätter mot en stor väg som jag ska över för att komma till bra vägar.....gamla E4an mkt trafik, fritt från vänster ska rida några meter längre fram för att se åt höger då börjar han backa, får lite panik då jag ser att ytterligare bilar är på väg och bankar till med skänkel och då lättar han i framändan och snurrar runt. Jag tjutfärdig och arg och har ingen lust till konfrontation vid stora vägen, och jag tänker inte ens tanken att hoppa av och leda honom över vägen utan ger helt enkelt upp *min förbannade fega idiot*
Gråten sitter i halsen och han får gå i skänkelvikning fram och tillbaka jobbar honom som en tok, han glad för det bär av hemmåt.....
hemma skrittar jag ner i paddocken men är för upprörd för att det ska bli något vettigt av det......
Hatar mig själv för att jag är SÅ FEG men när han börjar lätta iframändan då vågar jag inte gå på, sen dessutom på farliga ställen, jag TÖRS INTE -jobbigt att erkänna, och nu fick han precis som han ville. Första gången han testar mig så, han har stannat förrut för otäcka saker men jag har ALLTID fått förbi honom...
suck här har man skaffat sig häst för det ska vara kul, kunna rida ut i skogen och rida lite dressyr, det är ju inget omöjligt jag kräver tycker jag men här ska det testas minsann.
I morgon blir det sandbanan, sen ska jag ta hjälp av en tjej som VÅGAR.
Just nu är självförtroendet längst ner i källaren och jag tvivlar starkt på mig själv och min förmåga.....
ledsen och besviken mest på mig själv/majeld

 

[ElinH]

Sv: Så var det dags att börja testa då...långt

I sånna situationer speciellt nu när hästen är ny, på en ny plats med en människa han inte riktigt känner är det viktigt att du klarar behålla lugnet.
Även en trygg läromästare kan tycka att det är läskigt och jobbigt att flytta.
Men du blir hans ledare genom att behålla lugnet, tex då han stannade första gången så förstår jag att det var väldigt frustrerande men då det säkert handlar om er osäkerhet tillsammans nu så är det bättre att du bara försöker så gått det går att få honom att gå utan att brusa upp. Inte smälla honom med spöt, det kan ju vara så att han är rädd och då blir han bara mer rädd av att du blir arg.
Går det verkligen inte att få honom att gå förbi genom att övertala honom utan att bli nervös eller arg så sitt av direkt och led honom förbi.
Det sa du själv också att du skulle gjort vid vägen också ist för att låtit honom gå hem.

Han vill få trygghet från dig, när han litar på dig så behöver han bara din bekräftelse på att det inte är farligt att gå förbi vad det nu är han tycker är läskigt.
Gör han det bara för att jävlas/testa löser det sig faktiskt oftast då med genom att man har ett enormt tålamod och inte brusar upp, de känner av det på en gång och bara genom att göra dig upprörd har han vunnit kampen redan.

Visst är alla hästar olika och det finns säkert en massa lösningar men jag tror grunden ligger i att ni blir trygga tillsammans
Hoppas det löser sig! Det är ju meningen att ni ska ha roligt tillsammans men det är jag övertygad om att ni kommer ha snart

 

[Jerseyite]

Sv: Så var det dags att börja testa då...långt

Ibland är det bra att vara feg, att kunna låta rädslan säga "nej, det här är för farligt!" och avbryta vad det nu än är man håller på med. Visst är det aldrig bra att låta hästen "vinna" men nu stod du ändå på en väg och något alldeles fasansfullt kunde ju ha hänt! Så jag tycker inte att du skall vara så besviken på dig själv även om det är tråkigt att känna att man har givit upp. Du är inte skadad, hästen är inte skadad, och idag är en ny dag. I övrigt tycker jag ElinH har givit dig jättefina råd. Ge inte upp men var tacksam över den där inbyggda spärren av rädsla som vi människor ändå har. Jag tror att den är oss behjälplig mer än vi förstår.

 

[Ponnytant]

Sv: Så var det dags att börja testa då...långt

Jag är nästan övertygad om att om en månad - kanske tidigare - kommer detta vara passerat (och du har helt andra saker att bekymra dig för).
Jag skulle arbetat MYCKET från marken under en tid. Ni lär känna varandra och pållen får koncentrera sig på dig istället för att hålla på att kolla att poolarna finns kvar. Jag skulle använda rekvisita (vad som helst som finns till hands - koner, hinkar, bommar, jackor, grenar.......) så att han så småningom - för att klura ut vad det är han förväntas göra - söker instruktion av dig.

(Detta skrivet av en person som p g a feghet i stort sett BARA arbetat från marken under lång tid - men är på väg tillbaka.........).

 

[Skogstrollet]

Sv: Så var det dags att börja testa då...långt

Om målet är att ta sig förbi det hästen reagerar på kan jag inte se det som att man förlorar om man kliver av och leder förbi. Till slut fattar hästen att "dit ska vi" på vilket vis det än må bli.

 

[majeld]

Sv: Så var det dags att börja testa då...långt

Tack för era svar, det mest irriterande är ju att vi gått förbi flera gånger, senast i måndags och då var vi också ensamma och han gick men var lite *rädd* men inget som inte gick att övertyga.
Denna gång så lät jag honom stå och titta en stund innan jag först gick på med röst och skänkel ett flertal gånger som resluterade i en backande häst som kom närmre och närmre eltråden.
Ibland tror man att lite jäklaranamma från min sida kan hjälpa, då jag är ganska säker på att han inte var räddare idag än i måndags men att i måndags så gick han förbi och nu inte...Därav beslutet att gå på med spö.
Oftast funkar det att få förbi honom genom att jag pratar med honom, och är bestämd helt enkelt.
Jag blir dessutom rädd när jag är alldeles ensam som jag iofs vill vara för att det är så jag mest rider, men vid en sådan här situation så skulle det känts tryggt att haft någon med på cykel kanske som kunde gett tips och funnits där om nåt hänt.
Stora vägen känns förjäkligt att jag inte gick av och ledde honom över men jag är ju sån som faktiskt (lustigt nog) känner mig tryggare på ryggen än på marken brevid, man blir ganska liten brevid en bjässe på 170 som höjer huvudet och protesterar. Men som nån sa *i morgon är en ny dag'*
Hoppas att det dessutom blir en bättre dag!

Som 42 årig tant med ett förflutet som hoppryttare tom 130 och ridlärarutbildad och allt så känns det inte så lite degraderande att inte klara av att få en häst förbi någonting otäckt. Jag har inga högre tankar om mig själv just nu kan jag erkänna.

majeld

 

[Ponnytant]

Sv: Så var det dags att börja testa då...långt

*Ler brett igenkännande*
Vi är många "halvgamla" fegisar här med massa kunskap och erfarenhet i bagaget! Välkommen i klubben! :-)

 

[majeld]

Sv: Så var det dags att börja testa då...långt

Man får väl tacka och känna sig som en i *fegisgänget* då;-))
majeld

 

[BSDC]

Sv: Så var det dags att börja testa då...långt

Jag vill inte titulera mig fegis utan snarare tvärtom eftersom min stora passion är unghästutbildning vilket har inneburit många luftfärder genom åren. Nu har jag dock en ny femåring som jag har haft i drygt 1 månad, han är hur cool som helst och blinkar inte ens om vi blir omkörda av långtradare på jättesmal grusväg. Det kan flyga upp plastpåsar i ansiktet på honom eller storma fram en rådjursflock när vi travar på en äng - han viftar inte på ett öra. Med andra ord är han inte rädd för särskilt mycket.

Dock har han precis börjat ifrågasätta mitt ledarskap vilket innebär att han kan vägra gå in i stallet eller på den stig jag vill rida på. Han tvärvänder eller tvärnitar/backar och gör de största bocksprång jag någonsin upplevt alt. kickar om jag blir arg på honom. Det går ofta bra efter en stunds övertalning men i dag t.ex red vi på en smal stig mellan ett elstängsel och ett djupt dike. Vi har ridit där många gånger utan problem men idag körde han tvärvändningsstilen. Efter ett par försök gav jag upp med tanke på att platsen var högst olämplig att bråka på. Sen gjorde jag ledarskapsövningar i anslutning till stigen och testade sen igen, då funkade det. Jag tror man får välja sina strider och försöka vara smart istället för att hårdnackat banka på om det är risk för att man flyger av/gör illa sig eller hästen. Det är inte fegt utan väldigt klokt, tycker jag.

 

[linninea]

Sv: Så var det dags att börja testa då...långt

Delvis knapplån.

Det föregående talare (skrivare?) skrev håller jag med om till fullo. Välj dina strider. Jag har själv varit i liknande situationer där jag blivit rädd för att omgivningen ställer till väldiga problem. Min största skräck är en backande hästrumpa ut på en trafikerad väg, en tvärvänding vid ett brant dike eller nära ett elstaket på smal stig el. liknande. Hade man varit ensam ute i skogen eller på en öppen plats utan "farligheter" så hade man hanterat situationen på ett helt annat sätt. ( jag i alla fall..)

Så, mycket ledarskapsövningar. Håll dig till platser där du vet att om han skulle börja trixa så finns det gott om "svängrum" och du blir inte rädd för att han ska backa in i något och skada sig.

En sak till som bara slog mig. Han kanske har problem med synen på högeröga? Med tanke på att han (under det tillfälle du beskriver) bara bråkade när du skulle rida åt just höger... Bara en tanke.

 

[majeld]

Sv: Så var det dags att börja testa då...långt

Nja det är nog ett missförstånd, han ville åt höger i första protesten och jag skulle till vänster, han har bara gjort de här sk *testerna* idag, men då 2 gånger, för mig 2 gånger för mycket!!
Imorgon blir det ett ordentligt pass på sandbanan, på söndag testar jag att rida ut samma väg igen men med sällskap, till häst eller cykel är inte bestämt än.
majeld

 

[majeld]

Sv: Så var det dags att börja testa då...långt

Precis som du säger gäller det nog att *välja sina strider* det värsta är att ofta när hästen blir istadig så slår det aldrig fel att det är just vid ett sådant ställe där det är nästintill omöjligt för mig som ryttare att inte ge sig.

Vi får se vad uteritten på söndagen ger för protester
tack för bra svar gäller er alla!
majeld

 

[yennork]

Sv: Så var det dags att börja testa då...långt

det värsta är att ofta när hästen blir istadig så slår det aldrig fel att det är just vid ett sådant ställe där det är nästintill omöjligt för mig som ryttare att inte ge sig.

Precis...det känner jag igen!

Jag hävdar att man blir klokare med åren. Mna blir ju stelare också och slår sig mer nu (jag är 52) om man åker av än man gjorde i tonåren. Själv har jag aldrig vartit en tuffing, men efter några incidenter när jag var i trettioärsäldern har jag blånekat att sätta mig på en häst över 150. Däremot red jag mycket islandshäst utan att bli ett dugg rädd oavsett vad som hände. På stor häst räckte det att de spände sig.

Fast jag provade faktiskt stor häst i somras. Det gick jättebra, men det var en lugn häst, vi var på en ridbana och det var westernridning så jag satt stabilt!

 

[majeld]

Sv: Så var det dags att börja testa då...långt

Så här iefter hand så har jag förstått genom ägarna (och upptäckt själv) att det är en känslig kille jag köpt, och som jag inte skulle ha, var så tydlig med att jag sökte en lugn, trygg häst som jag kan ha roligt med, att jag inte ville ha en nervig häst och att jag inte är så modig som jag ser ut...
Men nu är det bara att bita i det sura äpplet och om jag inte själv klarar ut det så¨tänker jag ta hjälp.
Som du säger man blir STELARE också, och räddare för att ramla av...
majeld

 

[Sjunior202]

Sv: Så var det dags att börja testa då...långt

Jag tycker inte heller att du är feg direkt! Jag tycker mera att du värkar vara en person som mera tänker på säkerheten. Speciellt där vid vägen.
Jag har två någolunda nya hästar hemma nu, har haft dom sen i sommras. jag arbetar dom väldigt mycket från marken bara för att dom ska få förtroende för mig nerifrån innan jag sätter mig på ryggen och kräver massa saker av dom. Jag har ridit mina grabbar ca 5 ggr på 4 månader, men mina hästar är juh inga läromästare direkt utan dom är väldigt nervösa och blir lätt stressade.

Men jag håller tummarna och tror att du kommer få en trevlig kompis bara du ger den lite tid. Och hoppa hellre av och led förbi hästen vid minsta tecken på tvekande för hästen på så vis kommer du visa den att du är något att lita på och sen kommer du även kunna sitta på förbi läskiga saker.

 

[stormizza]

Sv: Så var det dags att börja testa då...långt

Jag tror absolut att det kommer att gå över "av sig självt" med tiden. Min ponny gjorde precis så där ibörjan. Jätte spänd hela tiden rädd för allt och sen vägrade gå framåt och om man hindrade honom från att vända så ställde han sig. Jag slutade rida ut ensam och red mest i ridhuset och gick promenader, arbetade mycket från marken, byggde upp ett förtroende. Sen en dag tänkte jag att jag skulle prova att rida ut själv. Vilket gick alldeles utmärk! (har visserligen en ganska känslig och lättstressad ponny, men det gick utan större problem).

En annat tips som har funkat väldigt bra för mig är att faktiskt låta honom reagera på saker, att inte pressa honom om han stressar upp. Ser han någonting läskigt brevid vägen så får han ta avstånd till det(" gå en omväg runt ") , jag försöker inte att få honom att gå närmre än vad han tycker känns bra, och visst händer det att man hamnar ute i diket eller på fältet, men jag gör ingen stor grej av det utan huvudsaken är att han går förbi, och varje gång han vågar gå förbi någonting läskigt även om det var väldigt långt ifrån det läskiga så stärks ju hans självförtroende och i och med att jag inte har gjort någon stor grej av det och pressat honom så stärks hans förtroende för mig.

hoppas det löser sig..=)