S
skittles
Detta kan bli långt, men jag måste få gnälla av mig lite, förlåt på förhand.
Om ni inte orkar läsa allt kan ni skrolla till slutet så förstår ni iallafall slutsatsen av min stora klagomur av text.
Efter att ha ridit i tre, nästan fyra år på ridskola så har jag tröttnat på att rida samma snälla hästar en gång i veckan runt runt och göra samma övningar tills man kan kräkas. Jag har hållit med hästar sen 7-8 årsåldern och har fått höra att jag är lugn och har relativt bra hand med hästar, en egenskap som jag värderar högt hos mig själv. Däremot ridning har jag väl ingen direkt uppfattning om hur jag är som ryttare men jag antar att jag rider så pass medelmåttigt som folk förväntar sig av någon som ridit den tiden jag ridit på ridskola. Jag har ridit nån kompis skogsmulletravare emellanåt men mer är det inte.
I början när jag red på ridskolan bodde jag praktiskt taget där, så som små 12-13åringar gör när allt är roligt och spännande. Det kändes hedrande och nästan som ett privilegium om en ridlärare bad en mocka och jag var där varje lördag och söndag i nästan tre års tid, slitandes med mockning, packande av höpåsar och ut/insläpp av hästar varje förmiddag från åtta på morgonen till tolv på förmiddagen då jag plockade in småhästarna som skulle gå barnridning, jag släpade fram bommar och jag ledde hästar runt runt runt innan jag slutligen borstade min sköthäst i mer än en timme varje gång, och jag kan tala om att jag var ensam unge som sprang och gjorde det här, självklart var ju instruktörer där men som frivillig var jag själv och jag antar att till slut förutsatte personalen verkligen att jag skulle göra allt det där och det var ungefär då som jag tröttnade på riktigt, efter allt jag la ner fick jag inte ens nån uppskattning, knappt så jag fick ta in min egen sköthäst från hagen, rida var det ju absolut inte tal om, medans instruktörerna gärna tog ut ridskolehästar och red ut på sopade jag stallgångar och delade ut hö i hagarna. Detta var ju inget som störde mig direkt när allt var roligt men nu när jag blivit äldre känns detta som ett jävla (ursäkta språket) fulspel som jag inte heller tror är alltför ovanligt på ridskolor runt om i landet, när saker kändes mer och mer motigt slutade jag helt enkelt att dyka upp även om jag var i stallet minst två gånger på vardagarna och pysslade lite med sköthästen.
I början var attityden mot mig inte så annorlunda, det var samma glada Hej när dom såg mig som alltid. Efter några veckor så infördes skötardag, en gång i veckan, men dom enda som kom på dessa var alla småtjejer som gärna stod och borstade på sina älsklingshästar, de äldre skötarna i min ålder dök aldrig upp och detta verkade tydligen okej så jag tänkte att det inte skulle spela så stor roll om jag var hemma, jag hade mycket att ta igen i skolan och det kändes vettigare att sitta hemma och plugga.
Efter jul nu i år märkte jag att ridlärarna blivit lite kyligare mot mig, och när en av dom vikarierade för min ordinarie ridlärare kände jag mig så otroligt, ja jag vet inte, utsatt? Vi red så att vi skulle rida i trav, göra volt i varje hörn och fatta galopp på långsidorna, resten av gruppen slapp iväg med helt vanliga lite sneda och vinda volter och inte perfekta fattningar och fick beröm om dom överhuvudtaget fick iväg hästen i rätt galopp. När ridläraren fokuserade på mig så var inget rätt utom perfekt runda volter och en klockren galoppfattning så fort vi kommit ur volten, och det var inte bara jag som märkte det för jag hörde en av mammorna säga till sin dotter "vad hård ridläraren var på * idag". Detta sänkte mitt självförtroende något enorm i ridningen för jag tyckte det började gå framåt för mig men jag har försökt att inte låta detta störa mig allt för mycket även om det är svårt för jag har väldigt dålig självkänsla allmänt.
Sen har jag ett litet dilemma, jag hade kontakt med en tjej innan jul som velade ha en medryttare till sitt varmblod, han var riden för instruktör för sin tidigare ägare, lättlärd och jättesnäll och det var ungefär innan jag skulle provrida som jag inte hörde av henne något mer, förrens ungefär fyra månader senare, alldeles nu alltså, som hon mejlar och säger att hon haft fodervärd på killen, men det funkade inte och hon undrar om jag fortfarande är intresserad. Jag tvekar lite, men mejlar tillbaka efter nån vecka och bara häromdan var jag och provred han. Redan på fredagen skulle hon ha ringt mig, men jag hörde inte ett ljud från hennes håll men brydde mig inte så värst, jag smsade på lördagmorgon och då fick jag svar, åkte och provred och hästen var motsatsen till vad hon beskrivit. Men, jag fick också veta att fodervärden hade ridit hästen så, att dom skrittade bortanför krönet, 100-200 meter, sen var det fullt ös i galopp hela vägen, så hästen hade blivit riden så i tre månader och även stått lite nu, det var alltså därför han var som han var. Kommer dit till stallplan och det första ägaren gör är tänder en cigarett, vilket förvånar mig lite eftersom jag har blivit van vid att man absolut inte röker i närheten av stall men jag tycker inte jag kan ifrågasätta och står och väntar lite medan hon småpratar med ägaren, hon visar sedan vilka hästarna är, de står på lösdrift så hon tar en grimma och ett grimskaft och går in i hagen, jag följer efter och hon hämtar hästen (fortfarande med cigaretten i handen) och sedan binder hon upp honom i stallet, ger mig en borste och jag börjar borsta igenom hästen ordentligt, sedan börjar hon plocka fram sadelgrejer och börjar sadla, jag får knappt göra ngot själv men det stör mig inte så värst eftersom mina fingrar blivit riktigt isiga och jag tänker att "nästa gång.." även om jag helst skulle viljat bekanta mig med hästen. Väl sutten upp rider jag ner mot en snöig åker och rider runt lite på ett voltspår, hästen reagerar på skänklar med att sticka iväg, inte skena, men att springa, och jag jobbar honom i skritt en liten stund, eller åtminstone försöker, det mesta går ut på att försöka få honom att förstå att lutning uppåt eller neråt inte innebär springa, inte heller minsta öppen yta. Han är lite bråkig och vill helst springa, han försöker kasta sig lite och blir stark ibland, men jag håller mig lugn och har situationen under kontroll. Gör halt då och då, och får beröm av stallägaren (inte hästägaren) som tycker jag rider honom bra. Efter en halvtimme är hästen dyblöt, verkligen som om han har blivit duschad. Inget emot mig att jobba denna häst tillbaka till en lugn och stabil ridhäst om ägaren tycker att jag rider honom så pass bra men det är med ägaren jag har en liten tagg i sidan, hon är i en enorm dispyt med förra fodervärden som tydligen vägrar betala täcken hon köpt, samt hö och skokostnader för tre månader, hela mitt besök går åt att hon diskuterar detta stallägaren och jag känner mig väldigt påskyndad och bortglömd, hästägaren bryr sig inte om att visa någonting utan det gör stallägaren. Dessutom, skulle jag dit idag och bara borsta lite och hon sa att hon skulle höra av sig innan hon åkte, det skulle vart runt fyra, nu är klockan fem i tolv och jag har inte hört ett pip. Jag tycker det verkar som att det kommer bli pannkaka av detta till slut om ägaren redan beter sig såhär? Jag vill inte ha en medryttarhäst som jag sadlar och rider, sadlar av och åker hem utan jag vill helst ha en så pass nära vänskap som jag hade med min sköthäst, jag vill kunna känna att jag kan åka dit och bara gosa om hästen ska stå nån dag. Samtidigt kanske jag borde ta chansen att bara rida och samla lite erfarenhet?
Jag blir bara så himla ledsen att jag kan sätta mig ner och gråta, mitt självförtroende är i botten och det känns som jag aldrig kommer bli bra på att rida, det känns som man blir utnyttjad hit och dit och att det alltid kommer vara ett stort aber med i bilden, jag vill ju inte ha en svindyr dressyrhäst att rida på svindyra anläggningar, jag vill ju bara känna den där äkta häst och ridglädjen som fanns när jag var mindre.
Om ni inte orkar läsa allt kan ni skrolla till slutet så förstår ni iallafall slutsatsen av min stora klagomur av text.
Efter att ha ridit i tre, nästan fyra år på ridskola så har jag tröttnat på att rida samma snälla hästar en gång i veckan runt runt och göra samma övningar tills man kan kräkas. Jag har hållit med hästar sen 7-8 årsåldern och har fått höra att jag är lugn och har relativt bra hand med hästar, en egenskap som jag värderar högt hos mig själv. Däremot ridning har jag väl ingen direkt uppfattning om hur jag är som ryttare men jag antar att jag rider så pass medelmåttigt som folk förväntar sig av någon som ridit den tiden jag ridit på ridskola. Jag har ridit nån kompis skogsmulletravare emellanåt men mer är det inte.
I början när jag red på ridskolan bodde jag praktiskt taget där, så som små 12-13åringar gör när allt är roligt och spännande. Det kändes hedrande och nästan som ett privilegium om en ridlärare bad en mocka och jag var där varje lördag och söndag i nästan tre års tid, slitandes med mockning, packande av höpåsar och ut/insläpp av hästar varje förmiddag från åtta på morgonen till tolv på förmiddagen då jag plockade in småhästarna som skulle gå barnridning, jag släpade fram bommar och jag ledde hästar runt runt runt innan jag slutligen borstade min sköthäst i mer än en timme varje gång, och jag kan tala om att jag var ensam unge som sprang och gjorde det här, självklart var ju instruktörer där men som frivillig var jag själv och jag antar att till slut förutsatte personalen verkligen att jag skulle göra allt det där och det var ungefär då som jag tröttnade på riktigt, efter allt jag la ner fick jag inte ens nån uppskattning, knappt så jag fick ta in min egen sköthäst från hagen, rida var det ju absolut inte tal om, medans instruktörerna gärna tog ut ridskolehästar och red ut på sopade jag stallgångar och delade ut hö i hagarna. Detta var ju inget som störde mig direkt när allt var roligt men nu när jag blivit äldre känns detta som ett jävla (ursäkta språket) fulspel som jag inte heller tror är alltför ovanligt på ridskolor runt om i landet, när saker kändes mer och mer motigt slutade jag helt enkelt att dyka upp även om jag var i stallet minst två gånger på vardagarna och pysslade lite med sköthästen.
I början var attityden mot mig inte så annorlunda, det var samma glada Hej när dom såg mig som alltid. Efter några veckor så infördes skötardag, en gång i veckan, men dom enda som kom på dessa var alla småtjejer som gärna stod och borstade på sina älsklingshästar, de äldre skötarna i min ålder dök aldrig upp och detta verkade tydligen okej så jag tänkte att det inte skulle spela så stor roll om jag var hemma, jag hade mycket att ta igen i skolan och det kändes vettigare att sitta hemma och plugga.
Efter jul nu i år märkte jag att ridlärarna blivit lite kyligare mot mig, och när en av dom vikarierade för min ordinarie ridlärare kände jag mig så otroligt, ja jag vet inte, utsatt? Vi red så att vi skulle rida i trav, göra volt i varje hörn och fatta galopp på långsidorna, resten av gruppen slapp iväg med helt vanliga lite sneda och vinda volter och inte perfekta fattningar och fick beröm om dom överhuvudtaget fick iväg hästen i rätt galopp. När ridläraren fokuserade på mig så var inget rätt utom perfekt runda volter och en klockren galoppfattning så fort vi kommit ur volten, och det var inte bara jag som märkte det för jag hörde en av mammorna säga till sin dotter "vad hård ridläraren var på * idag". Detta sänkte mitt självförtroende något enorm i ridningen för jag tyckte det började gå framåt för mig men jag har försökt att inte låta detta störa mig allt för mycket även om det är svårt för jag har väldigt dålig självkänsla allmänt.
Sen har jag ett litet dilemma, jag hade kontakt med en tjej innan jul som velade ha en medryttare till sitt varmblod, han var riden för instruktör för sin tidigare ägare, lättlärd och jättesnäll och det var ungefär innan jag skulle provrida som jag inte hörde av henne något mer, förrens ungefär fyra månader senare, alldeles nu alltså, som hon mejlar och säger att hon haft fodervärd på killen, men det funkade inte och hon undrar om jag fortfarande är intresserad. Jag tvekar lite, men mejlar tillbaka efter nån vecka och bara häromdan var jag och provred han. Redan på fredagen skulle hon ha ringt mig, men jag hörde inte ett ljud från hennes håll men brydde mig inte så värst, jag smsade på lördagmorgon och då fick jag svar, åkte och provred och hästen var motsatsen till vad hon beskrivit. Men, jag fick också veta att fodervärden hade ridit hästen så, att dom skrittade bortanför krönet, 100-200 meter, sen var det fullt ös i galopp hela vägen, så hästen hade blivit riden så i tre månader och även stått lite nu, det var alltså därför han var som han var. Kommer dit till stallplan och det första ägaren gör är tänder en cigarett, vilket förvånar mig lite eftersom jag har blivit van vid att man absolut inte röker i närheten av stall men jag tycker inte jag kan ifrågasätta och står och väntar lite medan hon småpratar med ägaren, hon visar sedan vilka hästarna är, de står på lösdrift så hon tar en grimma och ett grimskaft och går in i hagen, jag följer efter och hon hämtar hästen (fortfarande med cigaretten i handen) och sedan binder hon upp honom i stallet, ger mig en borste och jag börjar borsta igenom hästen ordentligt, sedan börjar hon plocka fram sadelgrejer och börjar sadla, jag får knappt göra ngot själv men det stör mig inte så värst eftersom mina fingrar blivit riktigt isiga och jag tänker att "nästa gång.." även om jag helst skulle viljat bekanta mig med hästen. Väl sutten upp rider jag ner mot en snöig åker och rider runt lite på ett voltspår, hästen reagerar på skänklar med att sticka iväg, inte skena, men att springa, och jag jobbar honom i skritt en liten stund, eller åtminstone försöker, det mesta går ut på att försöka få honom att förstå att lutning uppåt eller neråt inte innebär springa, inte heller minsta öppen yta. Han är lite bråkig och vill helst springa, han försöker kasta sig lite och blir stark ibland, men jag håller mig lugn och har situationen under kontroll. Gör halt då och då, och får beröm av stallägaren (inte hästägaren) som tycker jag rider honom bra. Efter en halvtimme är hästen dyblöt, verkligen som om han har blivit duschad. Inget emot mig att jobba denna häst tillbaka till en lugn och stabil ridhäst om ägaren tycker att jag rider honom så pass bra men det är med ägaren jag har en liten tagg i sidan, hon är i en enorm dispyt med förra fodervärden som tydligen vägrar betala täcken hon köpt, samt hö och skokostnader för tre månader, hela mitt besök går åt att hon diskuterar detta stallägaren och jag känner mig väldigt påskyndad och bortglömd, hästägaren bryr sig inte om att visa någonting utan det gör stallägaren. Dessutom, skulle jag dit idag och bara borsta lite och hon sa att hon skulle höra av sig innan hon åkte, det skulle vart runt fyra, nu är klockan fem i tolv och jag har inte hört ett pip. Jag tycker det verkar som att det kommer bli pannkaka av detta till slut om ägaren redan beter sig såhär? Jag vill inte ha en medryttarhäst som jag sadlar och rider, sadlar av och åker hem utan jag vill helst ha en så pass nära vänskap som jag hade med min sköthäst, jag vill kunna känna att jag kan åka dit och bara gosa om hästen ska stå nån dag. Samtidigt kanske jag borde ta chansen att bara rida och samla lite erfarenhet?
Jag blir bara så himla ledsen att jag kan sätta mig ner och gråta, mitt självförtroende är i botten och det känns som jag aldrig kommer bli bra på att rida, det känns som man blir utnyttjad hit och dit och att det alltid kommer vara ett stort aber med i bilden, jag vill ju inte ha en svindyr dressyrhäst att rida på svindyra anläggningar, jag vill ju bara känna den där äkta häst och ridglädjen som fanns när jag var mindre.