Sv: Omskolning av travare som går emot hö. skänkelhjälp
När jag red för instruktör i våras, fick vi inleda den här övningen med att med hjälp av upprepade förhållningar och "passivt bäckengung" känna hur vi kunde bestämma precis i vilket steg vi ville göra halt (jag red barbacka så för mig fungerade det bäst
), för att sedan successivt öka steglängden och sedan minska den igen etc. Man kan använda ett helt ridpass till detta och förutsatt att man ger hästen full frihet framåt, så märker man hur mycket man kan begära av den, för man har gett den manöverutrymme att protestera om det blir för jobbigt (då menar jag inte full frihet framåt i fart). Den kommer dessutom att sänka halsen för att kunna balansera upp en mer sänkt bakdel, när inte ryttaren sitter och smyghåller i tygeln.
Jag kan berätta om min ena nordis, som inte mentalt "tål" att göra halt mer än på stallbacken hemma ännu, men som tar halvhalter suveränt när jag är ute och rider. Hon kan inte framåtdrivande hjälper, men om jag ber henne och samtidigt visar vägen framåt så går hon upp i trav från skritt och håller tempot i en mycket bra arbetsform på mycket lätt tygelkontakt. Hon kan inte sidförande hjälper, men om jag ber henne om och om igen och visar vägen med små ledande tygeltag åt höger samtidigt som högerskänkeln ligger bestämt men mjukt om, så rätar hon ut sig och jobbar liksidigt. Om jag envisas med, eller kräver något av ovanstående går jag över hennes gränser och då sitter jag plötsligt på en häst som hoppar på bakbenen och slänger sig sidledes ner i diket. Hon är riden kanske 12 ggr i hela sitt liv, men gör stora framsteg så länge jag kan bibehålla hennes tillit, och det är här man gör de största misstagen, tycker jag. Många hästar accepterar att man kräver och "tar igenom" och "rider ihop", det är de som inte gör det som lär en att rida!
Jag brukar tänka som så att det räcker om hästen uppnår det som är mitt slutmål (ex vis en perfekt halt) i slutet av 3:e ridpasset, tiden fram till det handlar om förberedelse. Om jag är duktig nog, kan målet vara nått tidigare, men om jag känner att hästen arbetar med mig hela tiden, gör det inget om det tar längre tid. På så sätt är det mycket lättare att sluta när det är dags, för man har inte pressen på sig att "bli klar" innan man slutar för dagen. Jag tror absolut att mina hästar mår mycket bättre tillsammans med mig sedan de lärde mig detta och jag har på en del plan blivit en bättre människa i övrigt, även om jag har lång väg att gå. Plötsligt förstår jag lite bättre vad Hempfling pratar om... Lycka till med din häst och om du lyssnar noga, hör du vad den ropar!
