AAaaaahhhh denna beslutsångest. Jag har bokat den sista veterinärtiden. Två dygn kvar. Försökte få tiden redan förra veckan men veten var bortrest så det blev 10 dagar att hinna ångra sig på. Så jag måste skriva av mig lite.
Det har varit fina dagar, hon har fått dubbel dos previcox och vi har haft riktigt trevligt. Åkt bil, Gått på skogsprommenader. En timmas skogspromenad i obanad terräng går bra med de gamla benen. Hon har helt klart massa livslust kvar!
Hon började dock halta kraftigt på ena frambenet för några dagar sedan. Förmodligen för att vi gått så mkt i skogen med så mkt smärtlindrande...
Bussar, trapport och asfalt fungerar mkt sämre än skogen. Oftast går det bra, men rätt vad det är så rasar hon ner för busstrappan och slår sig, eller så märker man bara att hon tycker det är jobbigt att gå så långt på asfalt.
Faktum är att jag började förbereda mig när hon fyllde 12 för 1,5 år sedan. Då hade hon dåliga bakben och blev halt fram. Veten sa att frambenet aldrig skulle bli bra igen pga en stor tumör. Men det blev det! Bakbenen blev också bättre av motion och blåbärsris-skritt. Är glad att jag hade kvar henne. Sen i september eller nått så började hon ramla nästan varje dag, så jag bestämde mig för att det var dags. Men hon blev bättre igen så hon fick vara kvar och fylla 13 år!
Nu när jag bokade tiden hade jag förmodligen missat inkontinensmedicinen för jag hittade henne i en pöl med kiss. Samma dag var hon dålig i magen, och när hon skulle bajsa ramlade hon två gånger. Då sa jag till mina vänner att om jag hade umgåtts mer med hund-folk så hade jag tagit bort den gamla hunden för länge sedan.
Ett par dagar senare åkte en vän hem till mig med henne. Hon hade ramlat ner från bussen och sedan lagt sig ner i trapphuset så han fick bära upp henne för trapporna. Han vill inte passa henne mer för han kan inte garantera hennes väl och ve säger han och jag förstår.
Sen bokade jag tiden..
Skulle ju vara säkrare att lämna henne ensam hemma de gånger jag måste vara ifrån henne men hon ser så förebrående på mig!! Hon är inte rädd för att vara ensam men har knappt behövt vara det på många år.
Skulle vara bättre om vi slapp åka buss, men jag har inte körkort och har inte råd att åka taxi varje dag. Jag åker mest till och från jobbet, och det går oftast bra men sen gör det inte det helt plötsligt.
Långa skogspromenader går bra fortfarande. Men om vi gör ett uppletande t.ex. så händer det oftast nån slags olycka där hon snubblar över något för att hon är för exalterad. Så vi har slutat med det. Bada går bra om stranden är lagom handikappsanpassad. Hon går lös så hon väljer själv sina vägar i skogen, hon klarar inte vad som helst men hon klarar ju att planera sina vägval.
Hon har blivit nästan döv så nu får jag ha henne kopplad allt oftare i stadsmiljö. Känns tråkigt efter att ha haft henen lös i så många år. Kopplet gör ju att hon inte kan välja väg lika bra själv och hon trasslar in sig i kopplet och är för ovig för att trassla ur sig sjäv. Ibland gör hon ett hopp för att hålla balansen och så rycker det till i kopplet..
De andra hundarna jag haft ansvar för har fått gå kvar tills de tappade gnistan. Hur man än vänder sig har man rumpan bak liksom. Antingen får man ta bort en hund med livslust eller så får man låta hunden tappa gnistan med berått mod. Se hur ett liv bara blir sämre och sämre tills det inte längre är värt att leva. Jag har ingen lust med något av alternativen.
Chansen finns ju att hon skulle repa sig och få ännu en bra period. Men det kommer ju dyka upp situationer där jag inte lyckas fullfölja mitt ansvar mot henne. Hon kommer glömma hur gammal hon är och slå sig. Hon kommer få vara ensam för att hon inte kan följa med på allt jag gör. Hon kommer få gå allt mer i koppel. Om jag missar hennes medicin igen kommer hon kissa ner sig liggandes. Hon kommer kanske börja halta kraftigt när vi är långt ute i skogen. Osv. Så en del av mig säger att det är dags. Den delen av mig har redan informerat våra vänner, folk har sagt hejdå, allt är redo.
Men jag kanske tar ifrån henne en fin sommar??? Kanske hade hon blivit bättre av det varmare vädret? Kanske kunde jag fortsätta ge henne subbel dos smärtlindring tills levern tröttnar? Kanske kan jag ta semesterkassan och investera i taxi när vi ska nånstans hennes mindre bra dagar? Sökte på lite trådar här för att finna styrkan men hittade mest massa trådar om hundar som blir 16(!) år gamla...
Det är omöjligt att veta. Jag gissar att hon hade varit helt okej för det mesta men att obehagliga saker hade hänt med jämna mellanrum. I bästa fall skulle det hända nått "oacceptabelt" varannan vecka kanske.
Visst kunde jag väntat tills hon blir sämre igen, men nu börjar tre veckors intensivt jobb där hon inte ritkigt kan vara huvudpersonen i mitt liv. Min tanke var att det var bättre nu när hon fått en fin sista tid istället för att riskera att må dåligt när jag inte har tid att ge henne all omtanke hon förtjänar.
Aaaaagghhhhh blir galen på det här. Kan man verkligen ta bort en hund som vill leva??
Det har varit fina dagar, hon har fått dubbel dos previcox och vi har haft riktigt trevligt. Åkt bil, Gått på skogsprommenader. En timmas skogspromenad i obanad terräng går bra med de gamla benen. Hon har helt klart massa livslust kvar!
Hon började dock halta kraftigt på ena frambenet för några dagar sedan. Förmodligen för att vi gått så mkt i skogen med så mkt smärtlindrande...
Bussar, trapport och asfalt fungerar mkt sämre än skogen. Oftast går det bra, men rätt vad det är så rasar hon ner för busstrappan och slår sig, eller så märker man bara att hon tycker det är jobbigt att gå så långt på asfalt.
Faktum är att jag började förbereda mig när hon fyllde 12 för 1,5 år sedan. Då hade hon dåliga bakben och blev halt fram. Veten sa att frambenet aldrig skulle bli bra igen pga en stor tumör. Men det blev det! Bakbenen blev också bättre av motion och blåbärsris-skritt. Är glad att jag hade kvar henne. Sen i september eller nått så började hon ramla nästan varje dag, så jag bestämde mig för att det var dags. Men hon blev bättre igen så hon fick vara kvar och fylla 13 år!
Nu när jag bokade tiden hade jag förmodligen missat inkontinensmedicinen för jag hittade henne i en pöl med kiss. Samma dag var hon dålig i magen, och när hon skulle bajsa ramlade hon två gånger. Då sa jag till mina vänner att om jag hade umgåtts mer med hund-folk så hade jag tagit bort den gamla hunden för länge sedan.
Ett par dagar senare åkte en vän hem till mig med henne. Hon hade ramlat ner från bussen och sedan lagt sig ner i trapphuset så han fick bära upp henne för trapporna. Han vill inte passa henne mer för han kan inte garantera hennes väl och ve säger han och jag förstår.
Sen bokade jag tiden..
Skulle ju vara säkrare att lämna henne ensam hemma de gånger jag måste vara ifrån henne men hon ser så förebrående på mig!! Hon är inte rädd för att vara ensam men har knappt behövt vara det på många år.
Skulle vara bättre om vi slapp åka buss, men jag har inte körkort och har inte råd att åka taxi varje dag. Jag åker mest till och från jobbet, och det går oftast bra men sen gör det inte det helt plötsligt.
Långa skogspromenader går bra fortfarande. Men om vi gör ett uppletande t.ex. så händer det oftast nån slags olycka där hon snubblar över något för att hon är för exalterad. Så vi har slutat med det. Bada går bra om stranden är lagom handikappsanpassad. Hon går lös så hon väljer själv sina vägar i skogen, hon klarar inte vad som helst men hon klarar ju att planera sina vägval.
Hon har blivit nästan döv så nu får jag ha henne kopplad allt oftare i stadsmiljö. Känns tråkigt efter att ha haft henen lös i så många år. Kopplet gör ju att hon inte kan välja väg lika bra själv och hon trasslar in sig i kopplet och är för ovig för att trassla ur sig sjäv. Ibland gör hon ett hopp för att hålla balansen och så rycker det till i kopplet..
De andra hundarna jag haft ansvar för har fått gå kvar tills de tappade gnistan. Hur man än vänder sig har man rumpan bak liksom. Antingen får man ta bort en hund med livslust eller så får man låta hunden tappa gnistan med berått mod. Se hur ett liv bara blir sämre och sämre tills det inte längre är värt att leva. Jag har ingen lust med något av alternativen.
Chansen finns ju att hon skulle repa sig och få ännu en bra period. Men det kommer ju dyka upp situationer där jag inte lyckas fullfölja mitt ansvar mot henne. Hon kommer glömma hur gammal hon är och slå sig. Hon kommer få vara ensam för att hon inte kan följa med på allt jag gör. Hon kommer få gå allt mer i koppel. Om jag missar hennes medicin igen kommer hon kissa ner sig liggandes. Hon kommer kanske börja halta kraftigt när vi är långt ute i skogen. Osv. Så en del av mig säger att det är dags. Den delen av mig har redan informerat våra vänner, folk har sagt hejdå, allt är redo.
Men jag kanske tar ifrån henne en fin sommar??? Kanske hade hon blivit bättre av det varmare vädret? Kanske kunde jag fortsätta ge henne subbel dos smärtlindring tills levern tröttnar? Kanske kan jag ta semesterkassan och investera i taxi när vi ska nånstans hennes mindre bra dagar? Sökte på lite trådar här för att finna styrkan men hittade mest massa trådar om hundar som blir 16(!) år gamla...
Det är omöjligt att veta. Jag gissar att hon hade varit helt okej för det mesta men att obehagliga saker hade hänt med jämna mellanrum. I bästa fall skulle det hända nått "oacceptabelt" varannan vecka kanske.
Visst kunde jag väntat tills hon blir sämre igen, men nu börjar tre veckors intensivt jobb där hon inte ritkigt kan vara huvudpersonen i mitt liv. Min tanke var att det var bättre nu när hon fått en fin sista tid istället för att riskera att må dåligt när jag inte har tid att ge henne all omtanke hon förtjänar.
Aaaaagghhhhh blir galen på det här. Kan man verkligen ta bort en hund som vill leva??
