- Svar: 2
- Visningar: 840
En tråd här på buke av @TinyWiny fick mig att tänka på en hund jag hade för flera år sedan nu. Hennes namn var Kimmen, hon kallades även Kimmis, Kimmisen och en massa andra kärleksfulla namn såklart.
Denna hund var otroligt smart! Jag minns att hon fick kommando att sitta ner mitt emot mig, sedan la jag 2 nya saker mittemot varandra så att "vi" satt som en fyrvägskorsning typ. Sedan pekade jag på mig, sa matte, på henne, sa Kimmen, och sedan på de nya grejerna. Och vipps så hade hon greppat att de sakerna och kunde de vid namn. Detta gjorde jag med flera saker och hon greppade det lika fort varenda gång!
Hon älskade när vi kastade pinne eller boll, och kunde hålla på länge! (Ja alltså, jag var bara 10 år när jag fick den här hunden och med andra ord varken kunnig eller speciellt smart). Var vi flera som var med så gick hon tillbaks med saken i tur och ordning så att alla fick kasta. Otroligt rättvis! Från vänster till höger varenda gång.
Hon var otroligt lydig! Det spelade ingen roll om jag ställde ner mat på golvet och åkte hemifrån, hade jag inte sagt varsågod så tog hon inget. Jag blev så himla paff när jag en dag hade ställt ner mat på golvet till henne i köket, gick till vardagsrummet där hon var och sa; Jag ställde ner mat till dig i köket, om du vill så får du gå o ta!
Och hon tvekade inte en sekund, hon sprang in i köket och åt upp maten i ett nafs! Jag hade innan det pratat mycket med henne med, men efter det så slutade jag nästan helt med "ordkommandon" och pratade med henne istället. Och hon förstod nästan varje gång!
Vi kunde ibland ha diskussioner, hon var väldigt duktig på att prata själv. Hon hade olika ljud för ja, nej, kanske och vet inte. Så det var väl inga djupgående diskussioner, men det var ändå väldigt roligt att prata med henne och få så pass bra feedback.
Hon blev 16,5 år gammal och var pigg och glad hela vägen dit. Jag valde att ta bort henne då eftersom hon hade blivit dement, såg jättedåligt och uppepå det dessutom börjat tappa i vikt. Jag ville ta bort henne innan hon blev jättedålig och det tror jag att jag lyckades med.
Hon hade haft ganska mkt otur i livet med ett brutet ben (2 operationer), juvertumörer (3 operationer), livmoderinflammation (en operation) samt rejält dåliga tänder, som ju hör till rasen (Blandning mellan pudel o papillon). Så hon hatade kliniker mer än något annat. Så jag valde att ta hem en veterinär som avlivade henne hemma i vardagsrummet och det hela gick fint och snällt till. Förutom att hon såklart bet veterinären när hon fick den lugnande sprutan, som sig bör såklart (om man frågar henne iaf).
Denna hund var otroligt smart! Jag minns att hon fick kommando att sitta ner mitt emot mig, sedan la jag 2 nya saker mittemot varandra så att "vi" satt som en fyrvägskorsning typ. Sedan pekade jag på mig, sa matte, på henne, sa Kimmen, och sedan på de nya grejerna. Och vipps så hade hon greppat att de sakerna och kunde de vid namn. Detta gjorde jag med flera saker och hon greppade det lika fort varenda gång!
Hon älskade när vi kastade pinne eller boll, och kunde hålla på länge! (Ja alltså, jag var bara 10 år när jag fick den här hunden och med andra ord varken kunnig eller speciellt smart). Var vi flera som var med så gick hon tillbaks med saken i tur och ordning så att alla fick kasta. Otroligt rättvis! Från vänster till höger varenda gång.
Hon var otroligt lydig! Det spelade ingen roll om jag ställde ner mat på golvet och åkte hemifrån, hade jag inte sagt varsågod så tog hon inget. Jag blev så himla paff när jag en dag hade ställt ner mat på golvet till henne i köket, gick till vardagsrummet där hon var och sa; Jag ställde ner mat till dig i köket, om du vill så får du gå o ta!
Och hon tvekade inte en sekund, hon sprang in i köket och åt upp maten i ett nafs! Jag hade innan det pratat mycket med henne med, men efter det så slutade jag nästan helt med "ordkommandon" och pratade med henne istället. Och hon förstod nästan varje gång!
Vi kunde ibland ha diskussioner, hon var väldigt duktig på att prata själv. Hon hade olika ljud för ja, nej, kanske och vet inte. Så det var väl inga djupgående diskussioner, men det var ändå väldigt roligt att prata med henne och få så pass bra feedback.
Hon blev 16,5 år gammal och var pigg och glad hela vägen dit. Jag valde att ta bort henne då eftersom hon hade blivit dement, såg jättedåligt och uppepå det dessutom börjat tappa i vikt. Jag ville ta bort henne innan hon blev jättedålig och det tror jag att jag lyckades med.
Hon hade haft ganska mkt otur i livet med ett brutet ben (2 operationer), juvertumörer (3 operationer), livmoderinflammation (en operation) samt rejält dåliga tänder, som ju hör till rasen (Blandning mellan pudel o papillon). Så hon hatade kliniker mer än något annat. Så jag valde att ta hem en veterinär som avlivade henne hemma i vardagsrummet och det hela gick fint och snällt till. Förutom att hon såklart bet veterinären när hon fick den lugnande sprutan, som sig bör såklart (om man frågar henne iaf).
