- Svar: 12
- Visningar: 2 193
Fortsättning från VGV Kids.
Vi träffade en sköterska på närakuten som verkade oroad. Hon verkade inte riktigt få grepp om varför han svimmar och ville anteckna att han trillat tidigare på dagen, för visst måste han ha slagit i huvudet då? Jag svarade att han inte slagit sig utan tagit emot sig med händerna. Hon verkade bekymrad, men jag tolkade det mest som att hon kanske inte hade så mycket kunskap om just affekt. Nästa sköterska avbröt sina försök att mäta syresättningen hos honom eftersom han blev väldigt upprörd och han ville inte orsaka ytterligare svimningar. Men vi tog tempen och det såg bra ut. När vi väl kom till läkaren så fick vi en remiss till Sachsska barnakuten. Hon tyckte att eftersom han svimmat så ofta senaste veckan så bör vi ta det på allvar och göra en undersökning. Jag försäkrade mig om att vi fick en remiss och hon bekräftade, men sa också att kön på Sachsska är lika lång ändå. Jag kände mig lite uppgiven eftersom vi redan spenderat 3-4 h på närakuten, klockan var närmare 22 och själv kan jag dygna om det är så men det kändes jobbigt att släpa runt på en så skör 1-åring som så uppenbart behöver vila.
Men på Sachsska hade vi tur, bara ett nummer före oss. Den här sköterskan ville inte hoppa över att mäta syresättningen, så när hon höll i hans hand så greps han av panik och ja.. svimmade. "Nu segnar han ihop här igen" sa jag och sköterskan svarade "Ja, jag ser det" och hämtade en isglass till honom. Vi fick vänta i ett rum och efter en stund kom en läkare, vi pratade en stund och sedan undersökte han honom. Han ville absolut inte bli undersökt men han höll sig åtminstone vid medvetande den här gången. Sen sa läkaren att som jag beskriver hans svimningar så är det bara affektanfall som ter sig så. Det finns inget annat som har samma händelseförlopp, och det kändes såklart betryggande eftersom han strax innan hade frågat om vi hade några neurologiska sjukdomar i familjen och min mage knöt sig av frågan. Han sa att det inte finns någonting som man kan göra åt det, utan det kommer att växa bort i takt med att han växer och lär sig reglera. Men att han skulle rådgöra med en specialist innan vi kunde åka hem. Jag frågade om han hade några råd till oss, hur vi ska tänka med hans vardag och förskolan. Bör han stanna hemma? Han tänkte högt och sa spontant nej, möjligtvis lite kortare dagar en tid. Sen gick han iväg och pratade med specialisten och när han kom tillbaks så backade han på att förändra något. Han sa att vi uppmanades att fortsätta precis som vanligt, och att man inte ska bli hämmad av affektanfallen. Att sonen också måste få chansen att lära sig reglera. Min egen tolkning är nog att sanningen ligger någonstans här emellan. Jag förstår hans tydlighet i att fortsätta som vanligt, sannolikt vill vården inte riskera att vi håller honom hemma med deras ord som stöd i det, och det är ju sant att det både är ofarligt och att han måste få chansen till att leva precis som vanligt och lära sig reglera. Men med det sagt så förstår ju jag också att ett litet barn som svimmar 1-2 ggr om dagen en period uppenbarligen är överbelastat och behöver avskärmas lite. Så idag är vi hemma. Sen får vi nog ta en vecka i taget, jag tänker mig kortare dagar en tid. Vi har bra dialog med förskolan. Jag måste ta tag i att prata med min arbetsgivare och göra upp en plan.
Jag kan inte bli av med den här känslan att det alltid är något med sonen. Vi har bra kontakt med hans läkare och han undersöks regelbundet, nu ska vi dit om två veckor igen eftersom Sachsska skickade en remiss för uppföljning. När läkaren på akuten frågade "Är han frisk i övrigt?" så tänkte jag bara att... ja, det sägs ju det men varför känns det inte så. Kanske dras han bara med olika faser av saker som många småbarn går igenom. Kanske fick han bara alltihop. Kanske är allt över om bara något år.
Vi träffade en sköterska på närakuten som verkade oroad. Hon verkade inte riktigt få grepp om varför han svimmar och ville anteckna att han trillat tidigare på dagen, för visst måste han ha slagit i huvudet då? Jag svarade att han inte slagit sig utan tagit emot sig med händerna. Hon verkade bekymrad, men jag tolkade det mest som att hon kanske inte hade så mycket kunskap om just affekt. Nästa sköterska avbröt sina försök att mäta syresättningen hos honom eftersom han blev väldigt upprörd och han ville inte orsaka ytterligare svimningar. Men vi tog tempen och det såg bra ut. När vi väl kom till läkaren så fick vi en remiss till Sachsska barnakuten. Hon tyckte att eftersom han svimmat så ofta senaste veckan så bör vi ta det på allvar och göra en undersökning. Jag försäkrade mig om att vi fick en remiss och hon bekräftade, men sa också att kön på Sachsska är lika lång ändå. Jag kände mig lite uppgiven eftersom vi redan spenderat 3-4 h på närakuten, klockan var närmare 22 och själv kan jag dygna om det är så men det kändes jobbigt att släpa runt på en så skör 1-åring som så uppenbart behöver vila.
Men på Sachsska hade vi tur, bara ett nummer före oss. Den här sköterskan ville inte hoppa över att mäta syresättningen, så när hon höll i hans hand så greps han av panik och ja.. svimmade. "Nu segnar han ihop här igen" sa jag och sköterskan svarade "Ja, jag ser det" och hämtade en isglass till honom. Vi fick vänta i ett rum och efter en stund kom en läkare, vi pratade en stund och sedan undersökte han honom. Han ville absolut inte bli undersökt men han höll sig åtminstone vid medvetande den här gången. Sen sa läkaren att som jag beskriver hans svimningar så är det bara affektanfall som ter sig så. Det finns inget annat som har samma händelseförlopp, och det kändes såklart betryggande eftersom han strax innan hade frågat om vi hade några neurologiska sjukdomar i familjen och min mage knöt sig av frågan. Han sa att det inte finns någonting som man kan göra åt det, utan det kommer att växa bort i takt med att han växer och lär sig reglera. Men att han skulle rådgöra med en specialist innan vi kunde åka hem. Jag frågade om han hade några råd till oss, hur vi ska tänka med hans vardag och förskolan. Bör han stanna hemma? Han tänkte högt och sa spontant nej, möjligtvis lite kortare dagar en tid. Sen gick han iväg och pratade med specialisten och när han kom tillbaks så backade han på att förändra något. Han sa att vi uppmanades att fortsätta precis som vanligt, och att man inte ska bli hämmad av affektanfallen. Att sonen också måste få chansen att lära sig reglera. Min egen tolkning är nog att sanningen ligger någonstans här emellan. Jag förstår hans tydlighet i att fortsätta som vanligt, sannolikt vill vården inte riskera att vi håller honom hemma med deras ord som stöd i det, och det är ju sant att det både är ofarligt och att han måste få chansen till att leva precis som vanligt och lära sig reglera. Men med det sagt så förstår ju jag också att ett litet barn som svimmar 1-2 ggr om dagen en period uppenbarligen är överbelastat och behöver avskärmas lite. Så idag är vi hemma. Sen får vi nog ta en vecka i taget, jag tänker mig kortare dagar en tid. Vi har bra dialog med förskolan. Jag måste ta tag i att prata med min arbetsgivare och göra upp en plan.
Jag kan inte bli av med den här känslan att det alltid är något med sonen. Vi har bra kontakt med hans läkare och han undersöks regelbundet, nu ska vi dit om två veckor igen eftersom Sachsska skickade en remiss för uppföljning. När läkaren på akuten frågade "Är han frisk i övrigt?" så tänkte jag bara att... ja, det sägs ju det men varför känns det inte så. Kanske dras han bara med olika faser av saker som många småbarn går igenom. Kanske fick han bara alltihop. Kanske är allt över om bara något år.
