- Svar: 3
- Visningar: 877
Jo, jag ville ju öva på problemlösning när jag flyttade hit. Jag vet att jag sa det.
Men jag tänkte mig nog mer problemlösning genom att lära mig nya grejer - som att renovera fönster, bygga en köksträdgård, måla fasad, snickra, mm. Livet har dock gett mig problemlösning genom att se till att saker går sönder hela tiden. Måste ha blivit nån miss i kommunikationen…
Jag försöker vända det till ett intressant tillfälle att lära mig mer om mig själv. En sak som slår mig är hur förbannat TUNGT det blir när saker inte fungerar. Rent rationellt är det egentligen bara att konstatera att “jaha, bägge mina bilar har gått sönder, då får jag se till att laga dem” eller “jaha, vattnet krånglar och går inte att använda och nu har jag någon läcka i pumpen/brunnen också, det får jag försöka lista ut hur jag ska lösa”.
Men jag reagerar med att bli helt sänkt, extremt deppig, problemlösningen tar jättemycket kraft och allting känns bara oöverstigligt jobbigt och hopplöst.
Problemlösning genom att lära mig nya saker, laga och bygga upp nytt ger en helt annan känsla.
Varför är det så?
I en dryg månad har jag haft gult och illaluktande vatten från brunnen. Har varit rätt trassligt med att inte kunna tvätta kläder, att behöva bära hem vatten från jobbet och tvätta håret i en hink… Men jag har försökt att acceptera och tänka positivt.
När vattnet tillslut äntligen började bli bättre igen så hann jag inte ens få svaret från den nya vattenanalysen innan nästa problem dök upp: vattenpumpen eller vattenslangen i brunnen läcker, och jag får in en massa luft i systemet. Varje gång vattenpumpen startar så låter det som att hydropressen ska ramla omkull av extrema magplågor och ett rejält bubblande som ekar i den lilla behållaren.
Första gången det hände blev jag extremt nedslagen. Jag fattade ingenting av vad som hände - det enda jag kunde konstatera var att det inte lät bra, att det lät väldigt FEL. Jag blev så dyster och stressad att jag fastnade i oro och rädsla och vågade inte gå i närheten av nån vattenkran överhuvudtaget. Det kändes som att jag skulle dö och huset explodera om jag bara petade på en vattenkran. Jag satt bara och grät.
(Vaddå vältrimmad amygdala - SUCK!!
)
Det tog några dagar innan jag kom upp ur gropen och orkade ta tag i felsökningen. Fan vad det kostar på ork och sinnesfrid när saker går sönder! Måste det verkligen göra det?! Som sagt - varför kan jag inte bara var lite mer chill?? Det här var mycket enklare när jag var del i en tvåsamhet. Då kunde den andra delen av tvåsamheten säga “Äh du - det löser sig”. Och så kändes det lite bättre. Nu måste jag tydligen dyka hela vägen ner till botten innan jag kan samla ihop bitarna och sätta ihop mig och komma igen.
Nåväl. Fan vad mycket jag har lärt mig om eget vatten, kopplingar, backventiler, tryckmätare, kontaktorer, hydropresser, borrhål och djupvattenpumpar de senaste dagarna! Jag har klurat, testat, felsökt och ringat in felet. Listat ut hur allting hänger ihop och vad som kan bli fel med en sån anläggning. Kommit fram till att det mest sannolika är att det nånstans mellan vattenpumpens backventil och genomföringen ut genom foderröret finns en läcka, så att vattenpelaren drar sig tillbaks ner i brunnen igen och skapar en fet luftbubbla längst upp närmast hydropressen.
Det jag mer skulle vilja hitta svaret på är varför det blir så mentalt dyrt för mig när nåt sånthär händer och vad jag kan göra för att det inte ska behöva bli det!
Men jag tänkte mig nog mer problemlösning genom att lära mig nya grejer - som att renovera fönster, bygga en köksträdgård, måla fasad, snickra, mm. Livet har dock gett mig problemlösning genom att se till att saker går sönder hela tiden. Måste ha blivit nån miss i kommunikationen…
Jag försöker vända det till ett intressant tillfälle att lära mig mer om mig själv. En sak som slår mig är hur förbannat TUNGT det blir när saker inte fungerar. Rent rationellt är det egentligen bara att konstatera att “jaha, bägge mina bilar har gått sönder, då får jag se till att laga dem” eller “jaha, vattnet krånglar och går inte att använda och nu har jag någon läcka i pumpen/brunnen också, det får jag försöka lista ut hur jag ska lösa”.
Men jag reagerar med att bli helt sänkt, extremt deppig, problemlösningen tar jättemycket kraft och allting känns bara oöverstigligt jobbigt och hopplöst.
Problemlösning genom att lära mig nya saker, laga och bygga upp nytt ger en helt annan känsla.
Varför är det så?
I en dryg månad har jag haft gult och illaluktande vatten från brunnen. Har varit rätt trassligt med att inte kunna tvätta kläder, att behöva bära hem vatten från jobbet och tvätta håret i en hink… Men jag har försökt att acceptera och tänka positivt.
När vattnet tillslut äntligen började bli bättre igen så hann jag inte ens få svaret från den nya vattenanalysen innan nästa problem dök upp: vattenpumpen eller vattenslangen i brunnen läcker, och jag får in en massa luft i systemet. Varje gång vattenpumpen startar så låter det som att hydropressen ska ramla omkull av extrema magplågor och ett rejält bubblande som ekar i den lilla behållaren.
Första gången det hände blev jag extremt nedslagen. Jag fattade ingenting av vad som hände - det enda jag kunde konstatera var att det inte lät bra, att det lät väldigt FEL. Jag blev så dyster och stressad att jag fastnade i oro och rädsla och vågade inte gå i närheten av nån vattenkran överhuvudtaget. Det kändes som att jag skulle dö och huset explodera om jag bara petade på en vattenkran. Jag satt bara och grät.
(Vaddå vältrimmad amygdala - SUCK!!
)Det tog några dagar innan jag kom upp ur gropen och orkade ta tag i felsökningen. Fan vad det kostar på ork och sinnesfrid när saker går sönder! Måste det verkligen göra det?! Som sagt - varför kan jag inte bara var lite mer chill?? Det här var mycket enklare när jag var del i en tvåsamhet. Då kunde den andra delen av tvåsamheten säga “Äh du - det löser sig”. Och så kändes det lite bättre. Nu måste jag tydligen dyka hela vägen ner till botten innan jag kan samla ihop bitarna och sätta ihop mig och komma igen.
Nåväl. Fan vad mycket jag har lärt mig om eget vatten, kopplingar, backventiler, tryckmätare, kontaktorer, hydropresser, borrhål och djupvattenpumpar de senaste dagarna! Jag har klurat, testat, felsökt och ringat in felet. Listat ut hur allting hänger ihop och vad som kan bli fel med en sån anläggning. Kommit fram till att det mest sannolika är att det nånstans mellan vattenpumpens backventil och genomföringen ut genom foderröret finns en läcka, så att vattenpelaren drar sig tillbaks ner i brunnen igen och skapar en fet luftbubbla längst upp närmast hydropressen.
Det jag mer skulle vilja hitta svaret på är varför det blir så mentalt dyrt för mig när nåt sånthär händer och vad jag kan göra för att det inte ska behöva bli det!
. Men typ, inte ha en emotionell anknytning till vad som händer. Det är som det är. En bit i taget. Tacksamhet för att ha dessa grejer att fixa med, kommer med tiden.
