Jag känner mig faktiskt riktigt stolt över min insats! Klappar mig själv lite extra på axeln… 
Det var dags för medarbetarsamtal på jobbet som jag blev omplacerad till vid årsskiftet.
Jag har fortfarande inte fått några arbetsuppgifter. I början var jag förvirrad och lite undrande och tänkte att det kanske skulle dyka upp någon mening med min tjänst vad det led. Sen gick jag över i skam och började känna mig värdelös och smärre panikslagen över min situation, och höll på att drunkna i stormiga hopplöshets- och värdelöshetskänslor. Visste inte vad som förväntades av mig och kunde inte lista ut hur jag bäst skulle reagera på situationen. Vad hade jag missat? Hade redan försökt leta upp arbetsuppgifter, men insett att det inte verkade finnas några. Tänkte att det var mig det var fel på, på nåt sätt.
Jag fick meddelande om att medarbetarsamtal skulle hållas under februari, och vid den tidpunkten hade jag inte fått näsan över ytan i skam-träsket. Var så förtvivlad att jag tänkte att jag absolut inte kunde säga som det var, utan att jag skulle vara tvungen att spela glad och låtsas att jag tyckte att det var meningsfullt att vara där, men det kändes också omöjligt.
Veckan innan bestämde jag mig dock för att jag skulle säga som det var på medarbetarsamtalet. Varför i hela världen skulle jag ljuga?? Ingenstans är det mitt fel att jag har försatts i den här situationen! På grund av att mitt förra jobb lades ner blev jag i samband med en verksamhetsöverföring omplacerad till en tjänst som jag inte hade någon information alls om i förväg. Självklart hade jag litat på att de som höll i omplaceringen hade koll på att min tjänst behövdes. Men uppenbarligen var det inte så. Det anser jag inte att JAG kan belastas för!
Några dagar innan medarbetarsamtalet fick jag reda på att min tjänst hade flyttats organisatoriskt - bort från den enhet jag tillhör i dagsläget. “Cheferna på pappret” (vi har ingen närvarande chef) insåg kanske själva att min tjänst inte kunde belasta budgeten på konsultenheten där alla måste bidra till intjänade stålar. Det var ju också det folk hade börjat knorra om: “varför ska du gå omkring här och kosta oss pengar när du inte gör nån nytta?”, vilket ju är helt förståeligt. Men inte jätteroligt för mig, förstås.
Jag hade också börjat få lite distans till känslostormarna. Min kloka akupunktör gav mig en annan synvinkel på situationen. När jag berättade om att jag inte hade fått något att göra på mitt nya jobb sa hon glatt: “Jag skulle känna det som att jag fick lite semester - jätteskönt!” Hon tyckte att jag skulle njuta av situationen, och förstod inte alls varför jag skulle känna mig värdelös. Underbar inställning! Jag behöver verkligen lära mig mer av det synsättet!
Jag har faktiskt funderat på om det inte märkts hur dåligt jag mått av situationen. Jag som brukar vara ganska sprudlande glad, driftig, positiv och social har verkligen dragit mig in i mitt skal på senaste tiden. Noll utstrålning. Jag tycker inte själv att jag har gjort ett bra jobb eller intryck, men jag har bara inte kunnat - dåligt som jag har mått.
Före medarbetarsamtalet stötte jag i korridoren ihop med en kollega som har varit bortrest mycket på senaste tiden. Vi har ändå jobbat ihop i över 4 år, och kollegan, som har en ganska skarp begåvning på att läsa folk, frågade mig hur det var. Egentligen. Och då kunde jag inte låta bli att berätta det jag hade försökt formulera - om att jag inte kunde se att det finns något behov av mig där, om att jag kommit fram till att organisationen inte stödjer en administratörs existens överhuvudtaget, om att jag var kritisk till att min tjänst överhuvudtaget hade förts över och att jag kände mig jävligt less. Det var tufft att formulera det i ord och säga det högt. Jag har verkligen aldrig varit bra på att prata om problem. Har istället övat ett helt liv på att till varje pris låtsas att allt är bra. Jag kände tårarna bränna i ögonkanten, men jag lyckades hålla dem tillbaka. Och på ett sätt var det så förbannat skönt att bli sedd, bli bekräftad. Shit vad värdefullt det är!
Jag gick in till medarbetarsamtalet med ännu mer självförtroende. Och jag tycker att det blev ett bra samtal - jag framförde mina åsikter på ett vänligt men enormt rakt sätt. Hymlade inte alls med att jag kände mig besviken. När arbetsgivarens representant som höll i samtalet frågade mig om jag tittade efter andra jobb var jag till och med ärlig där med. Jag har ju inget att förlora. Och den andra personen verkade förstående.
På eftermiddagen stötte jag på en annan kollega på jobbet som jag har tyckt att det har varit viktigt att hålla masken inför. Och även till den personen berättade jag idag helt öppet om vad jag tyckte om situationen. Och inte heller den personen reagerade med annat än respekt.
Det känns så galet skönt! Jag har stått upp för mig själv på ett sätt jag sällan gjort tidigare. Jag har kunnat prata om det jag upplever som problem medans jag fortfarande är mitt i problemet, vilket jag ytterst sällan har gjort tidigare. Jag har alltid skämts om jag har haft problem, har alltid kämpat för att det aldrig ska märkas om jag tycker att något är jobbigt. Har alltid till varje pris försökt att hålla masken. Men det är verkligen ingen bra strategi. Jag har förstått det. Men att förstå det rent teoretiskt är en sak - att klara av att stå upp för mig själv i verkligheten och försöka få min självkänsla och värdighet att vara större än min självskam på riktigt är en annan sak.
Men den här gången lyckades jag!
Det var dags för medarbetarsamtal på jobbet som jag blev omplacerad till vid årsskiftet.
Jag har fortfarande inte fått några arbetsuppgifter. I början var jag förvirrad och lite undrande och tänkte att det kanske skulle dyka upp någon mening med min tjänst vad det led. Sen gick jag över i skam och började känna mig värdelös och smärre panikslagen över min situation, och höll på att drunkna i stormiga hopplöshets- och värdelöshetskänslor. Visste inte vad som förväntades av mig och kunde inte lista ut hur jag bäst skulle reagera på situationen. Vad hade jag missat? Hade redan försökt leta upp arbetsuppgifter, men insett att det inte verkade finnas några. Tänkte att det var mig det var fel på, på nåt sätt.
Jag fick meddelande om att medarbetarsamtal skulle hållas under februari, och vid den tidpunkten hade jag inte fått näsan över ytan i skam-träsket. Var så förtvivlad att jag tänkte att jag absolut inte kunde säga som det var, utan att jag skulle vara tvungen att spela glad och låtsas att jag tyckte att det var meningsfullt att vara där, men det kändes också omöjligt.
Veckan innan bestämde jag mig dock för att jag skulle säga som det var på medarbetarsamtalet. Varför i hela världen skulle jag ljuga?? Ingenstans är det mitt fel att jag har försatts i den här situationen! På grund av att mitt förra jobb lades ner blev jag i samband med en verksamhetsöverföring omplacerad till en tjänst som jag inte hade någon information alls om i förväg. Självklart hade jag litat på att de som höll i omplaceringen hade koll på att min tjänst behövdes. Men uppenbarligen var det inte så. Det anser jag inte att JAG kan belastas för!
Några dagar innan medarbetarsamtalet fick jag reda på att min tjänst hade flyttats organisatoriskt - bort från den enhet jag tillhör i dagsläget. “Cheferna på pappret” (vi har ingen närvarande chef) insåg kanske själva att min tjänst inte kunde belasta budgeten på konsultenheten där alla måste bidra till intjänade stålar. Det var ju också det folk hade börjat knorra om: “varför ska du gå omkring här och kosta oss pengar när du inte gör nån nytta?”, vilket ju är helt förståeligt. Men inte jätteroligt för mig, förstås.
Jag hade också börjat få lite distans till känslostormarna. Min kloka akupunktör gav mig en annan synvinkel på situationen. När jag berättade om att jag inte hade fått något att göra på mitt nya jobb sa hon glatt: “Jag skulle känna det som att jag fick lite semester - jätteskönt!” Hon tyckte att jag skulle njuta av situationen, och förstod inte alls varför jag skulle känna mig värdelös. Underbar inställning!
Jag behöver verkligen lära mig mer av det synsättet! Jag har faktiskt funderat på om det inte märkts hur dåligt jag mått av situationen. Jag som brukar vara ganska sprudlande glad, driftig, positiv och social har verkligen dragit mig in i mitt skal på senaste tiden. Noll utstrålning. Jag tycker inte själv att jag har gjort ett bra jobb eller intryck, men jag har bara inte kunnat - dåligt som jag har mått.
Före medarbetarsamtalet stötte jag i korridoren ihop med en kollega som har varit bortrest mycket på senaste tiden. Vi har ändå jobbat ihop i över 4 år, och kollegan, som har en ganska skarp begåvning på att läsa folk, frågade mig hur det var. Egentligen. Och då kunde jag inte låta bli att berätta det jag hade försökt formulera - om att jag inte kunde se att det finns något behov av mig där, om att jag kommit fram till att organisationen inte stödjer en administratörs existens överhuvudtaget, om att jag var kritisk till att min tjänst överhuvudtaget hade förts över och att jag kände mig jävligt less. Det var tufft att formulera det i ord och säga det högt. Jag har verkligen aldrig varit bra på att prata om problem. Har istället övat ett helt liv på att till varje pris låtsas att allt är bra. Jag kände tårarna bränna i ögonkanten, men jag lyckades hålla dem tillbaka. Och på ett sätt var det så förbannat skönt att bli sedd, bli bekräftad. Shit vad värdefullt det är!
Jag gick in till medarbetarsamtalet med ännu mer självförtroende. Och jag tycker att det blev ett bra samtal - jag framförde mina åsikter på ett vänligt men enormt rakt sätt. Hymlade inte alls med att jag kände mig besviken. När arbetsgivarens representant som höll i samtalet frågade mig om jag tittade efter andra jobb var jag till och med ärlig där med. Jag har ju inget att förlora. Och den andra personen verkade förstående.
På eftermiddagen stötte jag på en annan kollega på jobbet som jag har tyckt att det har varit viktigt att hålla masken inför. Och även till den personen berättade jag idag helt öppet om vad jag tyckte om situationen. Och inte heller den personen reagerade med annat än respekt.
Det känns så galet skönt! Jag har stått upp för mig själv på ett sätt jag sällan gjort tidigare. Jag har kunnat prata om det jag upplever som problem medans jag fortfarande är mitt i problemet, vilket jag ytterst sällan har gjort tidigare. Jag har alltid skämts om jag har haft problem, har alltid kämpat för att det aldrig ska märkas om jag tycker att något är jobbigt. Har alltid till varje pris försökt att hålla masken. Men det är verkligen ingen bra strategi. Jag har förstått det. Men att förstå det rent teoretiskt är en sak - att klara av att stå upp för mig själv i verkligheten och försöka få min självkänsla och värdighet att vara större än min självskam på riktigt är en annan sak.
Men den här gången lyckades jag!
