Jag klarar mig överallt bara jag har en karta. Har alltid älskat kartor och varit bra på att läsa dom, i grundskolan var jag bland de bästa på orientering trots att jag inte sprang, just för att jag hittade så bra.Läste om lokalsinne i en annan tråd och blev nyfiken. Jag tillhör de borttappades skara. Jag måste tänka noga innan jag kör på motorvägen så jag kör åt rätt håll. Jag kör samma väg till jobbet varje dag, ändå känner jag inte igen vart jag ska svänga av motorvägen utan går på känsla som ibland blir fel. Jag kan köra förbi mitt eget hus, men barnen brukar larma då. Jag har gått upp i fel trappuppgång, högst upp och försökt ta mig in hos en stackars granne.... Stigarna i skogen har jag svårt att hålla reda på, de är ju rätt lika men min skog är liten och jag kommer bara lite fel.
Det var konstigt när jag hamnade i Trollhättan men skulle till Halmstad....
Annars har jag varit vilse i skogen max någon timme, lite rädd hinner jag bli då.
För min del är jag rätt säker att det är en blandning av ouppmärksamhet/disträ och dåligt inbyggd GPS. Om jag verkligen är superkoncetrerad är det lättare att hitta.
Hur är det för er andra vilsna själar, har ni någon aning om varför er inre kompass vilseleder er?Och hur vilse har ni varit?
Men lokalsinne skulle jag inte säga att jag har. Jag har ingen känsla alls i kroppen för olika riktningar eller väderstreck. Jag kan gå längs en gata, gå in i en butik och när jag kommer ut igen går jag alltid tillbaka åt fel håll. Är jag inne i en byggnad och ska peka i en viss riktning på något som finns utanför huset blir det alltid fel.
Jag tänker precis som många andra skrivit också i kartor/fågelperspektiv, men jag kan inte minnas att jag någonsin "skapat" en sån karta bara genom att röra mig på en plats, utan jag memorerar det viktigaste i en befintlig karta och plockar fram i huvudet. Likaså om jag ska peka ut väderstreck måste jag gå in i min mentala karta och känna efter, relatera mig till en byggnad eller ett vattendrag vars riktning jag kan.
