Kvartslivskris, karriärval

[Ozarc]

Jag har absolut ingen att prata med om detta. Satt och googlade "karriärrådgivning" och kände att jag kanske ska betala för det (så mycket behöver jag få detta ur mig), när jag kom på att jag kan starta en tråd på buke. So here goes...

Jag tog examen i somras från en mycket lång och fin utbildning i utlandet. Jag har flera praktikperioder i olika länder och talar förutom svenska och engelska även tyska helt flytande. Jag är presentabel (hoppas jag) och trevlig att ha att göra med. Min arbetslivserfarenhet är dock ganska spridd; lite banking, lite statistik, lite administration etc etc... Samt en del hästjobb och olika förtroendeuppdrag på universitetet. Det är min profil.

Mitt mål är att göra internationell karriär. Helst vill jag till Schweiz. Jag vill bli riktigt duktig, satsa på karriären, resa (till viss del) i tjänsten och få chefspositioner så småningom. Samtidigt är hästarna det roligaste jag vet i hela världen. Under studietiden de senaste åren har ALL min fritid spenderats i stallet (ingen pojkvän, knappt något umgängesliv utanför stallet, det var bara rida jag ville göra). Jag red både min egen och andras hästar och kunde se att min sits förbättrades och att jag var i begynnelsen till vad jag skulle kunna kalla "duktig" ryttare. Vid sidan om min yrkeskarriär har jag som mål att bli en "duktig" ryttare. Köpa och föda upp fina unghästar, utbilda och tävla dem själv och sälja så småningom. Ha kanske tre hästar i träning samtidigt. Dessa är mina långsiktiga mål. (Familj är inte intressant i mitt fall. En partner vore dock trevligt.)

Jag är i normala fall en ganska självsäker person med god självkänsla och jag vet vad jag vill. I vanliga fall. Dock inte nu. Jag har sedan ungefär ett år haft vad som närmast kan liknas vid en kvartslivskris... Jag vet egentligen vad jag vill; ha ett hästjobb under ett år (till sommaren 2018), suga i mig av all kunskap och utnyttja tiden till att lära mig av kunniga hästmänniskor med mer erfarenhet än mig. Det är min sista chans att verkligen lära mig hästar innan det är dags att börja jobba framför en datorskärm. Så jag tog ett hästjobb i Tyskland. Med unghästar (som jag inte har jättemycket erfarenhet av innan). Hanteringen går bra, jag har känsla och kan läsa hästar (tycker jag själv iaf och har även blivit berömd för min goda timing etc). Ridningen är inte lika självklar dock. Har en bra sits och rider bra men är inte tillräckligt bra för att sitta och skratta när hästar kör rodeo, även om jag faktiskt oftast sitter kvar. Bröt dock foten efter två veckor och är nu sjukskriven till januari. Tyvärr verkar valet på den här arbetsplatsen ganska mycket stå i att antingen rida 15 hästar per dag, eller också är man hästskötare. Tror att ett par hästar om dagen hade räckt för mig och i övrigt se och lära. Bättre ur en säkerhetssynpunkt. Men det är trots allt ett jobb och man kan ju inte alltid kan välja fritt exakt hur man vill ha det.

Hade idag en intervju på skype med en rekryterare på ett multinationellt svensk/schweiziskt företag där jag sökte jobb i somras (varför gjorde jag det när jag ville åka och jobba med hästar i Tyskland??). De kontaktade mig förra veckan då det dykte upp en tjänst i sthlm som de undrade om jag var intresserad av. Företaget är helt fantastiskt. De säljer en produkt jag verkligen brinner för och tror på i min själ. Verkligen ett drömställe för mig. Hon jag pratade med sa att de som de tror kan gå längre inom företaget tar de gärna till sthlm först då det är en viktig hub för företaget. Så det var ju smickrande. Jag sa att jag inte är så sugen på sthlm, och jag märkte att hon försökte sälja in det genom att säga att man kan tänka sig kanske bara ett år i sthlm och att jag sen får gå vidare. Jobbet jag sökte i somras fick jag inte (det var också ett jobb för nyexade men de valde en annan med mer erfarenhet av de specifika arbetsuppgifterna). Ibland tänker jag att det var lika bra, för då behövde jag inte välja, utan kunde bara åka till Tyskland och börja jobba med hästarna. Samtidigt har jag den fruktansvärda panikkänslan att jag kanske inte kan få ett (bra) jobb.

Allra helst önskar jag att jag vågade spela högt; säga att jag vill vänta till i höst (augusti/september) och sen återgå till hästjobbet (eller ta ett annat hästjobb i Tyskland). Och känna tillit till att jag kan få ett sånt jobb jag vill ha till hösten. Jag kan till och med tänka mig att kompromissa och jobba ett år i sthlm om det tar mig ut i världen snabbt igen. Jag får bara sån fruktansvärd ångest vid tanken på att ta ett jobb på ett kontor, inga hästar så långt ögat når (av olika anledningar har min häst skickats till mina föräldrar långt bort från sthlm), och dessutom i tråk-sthlm... Det blir som att jag kompromissar för mycket på mig själv. Inga hästar och ingen utlandsvistelse. Att leva internationellt och att alltid ha hästarna omkring mig är det som ger mig glädje. Jag är rädd att det inte blir något kvar av 'Ozarc', det som gör mig till mig.

Om det är någon som tvivlar med tanke på det jag skrivit, så är det garanterat att jag det är karriärsjobb jag vill ha. Beslutet att inte ha hästar som karriär tog jag redan i tonåren och står fast vid det. Känner mig bara inte "redo" än för karriärjobbet, när jag tänkt att jag ville ta ett års "break". Känner mig mest som ett "pucko" när jag pratar med de flesta om detta. Mamma tror att jag kommer hamna på hemtjänsten om jag jobbar med hästar ett år. Och alla andra har också åsikter om än det ena än det andra. Jag har så svårt att veta mitt värde på arbetsmarknaden. Hur kaxig kan jag vara liksom? Jag kan liksom inte bara fatta ett beslut och stå fast vid det sen. Jag är orolig om jag tar jobb nu att jag kommer bli sjukt bitter och ångra mig djupt. Samtidigt är jag rädda att jag gör mitt livs misstag om jag inte tar det här jobbet. De kanske tröttnar på mig och tycker jag är jobbig om jag säger att jag vill börja till hösten istället. Vad har jag har för förhandlingsutrymme egentligen? Jag har ju inte ense påbörjat min karriär. Även om jag är ganska lovande om jag får säga det själv.

Såååå, ifall att någon har orkat ta sig ända hit. Jag tror egentligen jag letar mer efter andras erfarenheter av "kvartslivskriser". Jag har aldrig varit så här osäker på mig själv innan (nej inte ens som tonåring). Känner inte igen den här oförmågan att fatta ett beslut och sen vara nöjd med det. Hur fattar man stora beslut? Hur vet man vad som är rätt? Har ni upplevt något liknande i min ålder (är 28 nu)?

Usch, den här osäkerheten har hängt över mig som ett tjockt täcke senaste året.... Andras erfarenheter får mig alltid att känna mig lite bättre. Så fram med dem!

 

[Mabuse]

Jag har absolut ingen att prata med om detta. Satt och googlade "karriärrådgivning" och kände att jag kanske ska betala för det (så mycket behöver jag få detta ur mig), när jag kom på att jag kan starta en tråd på buke. So here goes...

Jag tog examen i somras från en mycket lång och fin utbildning i utlandet. Jag har flera praktikperioder i olika länder och talar förutom svenska och engelska även tyska helt flytande. Jag är presentabel (hoppas jag) och trevlig att ha att göra med. Min arbetslivserfarenhet är dock ganska spridd; lite banking, lite statistik, lite administration etc etc... Samt en del hästjobb och olika förtroendeuppdrag på universitetet. Det är min profil.

Mitt mål är att göra internationell karriär. Helst vill jag till Schweiz. Jag vill bli riktigt duktig, satsa på karriären, resa (till viss del) i tjänsten och få chefspositioner så småningom. Samtidigt är hästarna det roligaste jag vet i hela världen. Under studietiden de senaste åren har ALL min fritid spenderats i stallet (ingen pojkvän, knappt något umgängesliv utanför stallet, det var bara rida jag ville göra). Jag red både min egen och andras hästar och kunde se att min sits förbättrades och att jag var i begynnelsen till vad jag skulle kunna kalla "duktig" ryttare. Vid sidan om min yrkeskarriär har jag som mål att bli en "duktig" ryttare. Köpa och föda upp fina unghästar, utbilda och tävla dem själv och sälja så småningom. Ha kanske tre hästar i träning samtidigt. Dessa är mina långsiktiga mål. (Familj är inte intressant i mitt fall. En partner vore dock trevligt.)

Jag är i normala fall en ganska självsäker person med god självkänsla och jag vet vad jag vill. I vanliga fall. Dock inte nu. Jag har sedan ungefär ett år haft vad som närmast kan liknas vid en kvartslivskris... Jag vet egentligen vad jag vill; ha ett hästjobb under ett år (till sommaren 2018), suga i mig av all kunskap och utnyttja tiden till att lära mig av kunniga hästmänniskor med mer erfarenhet än mig. Det är min sista chans att verkligen lära mig hästar innan det är dags att börja jobba framför en datorskärm. Så jag tog ett hästjobb i Tyskland. Med unghästar (som jag inte har jättemycket erfarenhet av innan). Hanteringen går bra, jag har känsla och kan läsa hästar (tycker jag själv iaf och har även blivit berömd för min goda timing etc). Ridningen är inte lika självklar dock. Har en bra sits och rider bra men är inte tillräckligt bra för att sitta och skratta när hästar kör rodeo, även om jag faktiskt oftast sitter kvar. Bröt dock foten efter två veckor och är nu sjukskriven till januari. Tyvärr verkar valet på den här arbetsplatsen ganska mycket stå i att antingen rida 15 hästar per dag, eller också är man hästskötare. Tror att ett par hästar om dagen hade räckt för mig och i övrigt se och lära. Bättre ur en säkerhetssynpunkt. Men det är trots allt ett jobb och man kan ju inte alltid kan välja fritt exakt hur man vill ha det.

Hade idag en intervju på skype med en rekryterare på ett multinationellt svensk/schweiziskt företag där jag sökte jobb i somras (varför gjorde jag det när jag ville åka och jobba med hästar i Tyskland??). De kontaktade mig förra veckan då det dykte upp en tjänst i sthlm som de undrade om jag var intresserad av. Företaget är helt fantastiskt. De säljer en produkt jag verkligen brinner för och tror på i min själ. Verkligen ett drömställe för mig. Hon jag pratade med sa att de som de tror kan gå längre inom företaget tar de gärna till sthlm först då det är en viktig hub för företaget. Så det var ju smickrande. Jag sa att jag inte är så sugen på sthlm, och jag märkte att hon försökte sälja in det genom att säga att man kan tänka sig kanske bara ett år i sthlm och att jag sen får gå vidare. Jobbet jag sökte i somras fick jag inte (det var också ett jobb för nyexade men de valde en annan med mer erfarenhet av de specifika arbetsuppgifterna). Ibland tänker jag att det var lika bra, för då behövde jag inte välja, utan kunde bara åka till Tyskland och börja jobba med hästarna. Samtidigt har jag den fruktansvärda panikkänslan att jag kanske inte kan få ett (bra) jobb.

Allra helst önskar jag att jag vågade spela högt; säga att jag vill vänta till i höst (augusti/september) och sen återgå till hästjobbet (eller ta ett annat hästjobb i Tyskland). Och känna tillit till att jag kan få ett sånt jobb jag vill ha till hösten. Jag kan till och med tänka mig att kompromissa och jobba ett år i sthlm om det tar mig ut i världen snabbt igen. Jag får bara sån fruktansvärd ångest vid tanken på att ta ett jobb på ett kontor, inga hästar så långt ögat når (av olika anledningar har min häst skickats till mina föräldrar långt bort från sthlm), och dessutom i tråk-sthlm... Det blir som att jag kompromissar för mycket på mig själv. Inga hästar och ingen utlandsvistelse. Att leva internationellt och att alltid ha hästarna omkring mig är det som ger mig glädje. Jag är rädd att det inte blir något kvar av 'Ozarc', det som gör mig till mig.

Om det är någon som tvivlar med tanke på det jag skrivit, så är det garanterat att jag det är karriärsjobb jag vill ha. Beslutet att inte ha hästar som karriär tog jag redan i tonåren och står fast vid det. Känner mig bara inte "redo" än för karriärjobbet, när jag tänkt att jag ville ta ett års "break". Känner mig mest som ett "pucko" när jag pratar med de flesta om detta. Mamma tror att jag kommer hamna på hemtjänsten om jag jobbar med hästar ett år. Och alla andra har också åsikter om än det ena än det andra. Jag har så svårt att veta mitt värde på arbetsmarknaden. Hur kaxig kan jag vara liksom? Jag kan liksom inte bara fatta ett beslut och stå fast vid det sen. Jag är orolig om jag tar jobb nu att jag kommer bli sjukt bitter och ångra mig djupt. Samtidigt är jag rädda att jag gör mitt livs misstag om jag inte tar det här jobbet. De kanske tröttnar på mig och tycker jag är jobbig om jag säger att jag vill börja till hösten istället. Vad har jag har för förhandlingsutrymme egentligen? Jag har ju inte ense påbörjat min karriär. Även om jag är ganska lovande om jag får säga det själv.

Såååå, ifall att någon har orkat ta sig ända hit. Jag tror egentligen jag letar mer efter andras erfarenheter av "kvartslivskriser". Jag har aldrig varit så här osäker på mig själv innan (nej inte ens som tonåring). Känner inte igen den här oförmågan att fatta ett beslut och sen vara nöjd med det. Hur fattar man stora beslut? Hur vet man vad som är rätt? Har ni upplevt något liknande i min ålder (är 28 nu)?

Usch, den här osäkerheten har hängt över mig som ett tjockt täcke senaste året.... Andras erfarenheter får mig alltid att känna mig lite bättre. Så fram med dem!

Det går ju inte att veta hur kaxig du kan vara utan att veta mer om dig. Kommer du från rätt bakgrund, med föräldrar och familjevänner som har samma sorts karriärer du själv vill ha? Eller försöker du göra en klassresa?

Men baserat på det du skriver, så antingen går du tillbaks till stalljobbet och rider (för det är timmarna i sadeln du behöver för att bli duktig), eller så tar du jobbet. Sen är ju ridning alltid en färskvara, så om du sätter dig framför datorn några år utan att rida kommer du ju att tappa ridningen. Att rida på lite högre nivå kräver tid, jag vet inte riktigt hur du tänker dig att jetsetta runt världens storstäder samtidigt som du håller ett par-tre hästar i tävlingskondition?

Så jag skulle säga att du får välja: jobbet all in, och ridningen i mån av tid, eller ett lite mer stationärt jobb som tillåter kontinuerlig ridning vid sidan av.

Och jag har varit med om något liknande, jo. Jag gick ut min grundutbildning när jag var 27, och jobbade med hästar direkt efter examen. Tänkte att jag skulle suga åt mig hästkunskap innan det var dags att sätta sig bakom datorn för gott. Såhär 15 år senare tänker jag att jag inte riktigt hade fattat. Det tar tid att lära sig om hästar, och ridning är en färskvara.

En sak var iofs bra, jag har aldrig efter det haft en dröm om att jobba med hästar. Det passar mig inte alls, och det hade jag kanske inte vetat om jag inte hade gjort det. Jag är ok på det, men jag trivs inte.

 

[Ozarc]

Det går ju inte att veta hur kaxig du kan vara utan att veta mer om dig. Kommer du från rätt bakgrund, med föräldrar och familjevänner som har samma sorts karriärer du själv vill ha? Eller försöker du göra en klassresa?

Men baserat på det du skriver, så antingen går du tillbaks till stalljobbet och rider (för det är timmarna i sadeln du behöver för att bli duktig), eller så tar du jobbet. Sen är ju ridning alltid en färskvara, så om du sätter dig framför datorn några år utan att rida kommer du ju att tappa ridningen. Att rida på lite högre nivå kräver tid, jag vet inte riktigt hur du tänker dig att jetsetta runt världens storstäder samtidigt som du håller ett par-tre hästar i tävlingskondition?

Så jag skulle säga att du får välja: jobbet all in, och ridningen i mån av tid, eller ett lite mer stationärt jobb som tillåter kontinuerlig ridning vid sidan av.

Kanske inte riktigt fick fram det jag ville ha sagt med internationell karriär. Jag menar en internationell arbetsgivare som har möjlighet att erbjuda internationella poster efter hand. Alltså inte resa omkring som min huvudsakliga uppgift. Det är ju så jag har gjort, och vill fortsätta med det. Bo på ett ställe några år och sedan flytta. Har iofs bara haft en häst att släpa på då...

Hur gammal är du, om jag får fråga?

 

[tuaphua]

Jag tror det är orimligt att tro att man ska hålla 3 hästar i tävlingskondition på någon form av nivå om man också ska satsa karriär. Har du räknat på tiden det skulle ta?
Hur många duktiga(på allvar duktiga) satsar på karriär också? Utan att först ha ridit en jävla massa år heltid och ha mkt mer ridning i bagaget sas?

Sen ang rida 15 hästar/dag. Jag håller med om att det blir för många för att lära sig optimalt. Du kan och orkar inte analysera detaljer i ridpass på så många när du är i inlärningsstadie. Det är liksom lite för många för ett proffs för att det ska bli kvalitativt.
När jag jobbat med att rida så har det varit maxtak på 7 hästar/dag. Bäst är om man rider 4-5 per dag och har lite lektioner tycker jag(och vet att många kollegor håller med mig).

Jag tror du gapar efter lite mycket med dina planer. Det låter inte realistiskt och genomförbart för mig som jobbar med hästar men är uppvuxen i affärsvärlden och nu också jobbar med det också.

Sen ang "sitta kvar under rodeo" känns som att man inte förberett hästarna nog. Jag rider in en del och har sällan behövt sitta igenom rodeo. Tänk på att om du skadar dig nu kan det sätta permanent stopp för både karriär och ridning om det vill sig illa.
Vill du lära dig låter det som du är på fel ställe.

Jag skulle bytt hästjobb till något där du utvecklas mer, får undervisning, rider färre men mer kvalitativt.
Och fundera över hur du tror tiden kommer gå ihop med karriärssatsning och 3 hästar igång.

Kul med någon ung och driven! Så jag önskar dig lycka till iaf hur det nu än blir!

 

[Mabuse]

Kanske inte riktigt fick fram det jag ville ha sagt med internationell karriär. Jag menar en internationell arbetsgivare som har möjlighet att erbjuda internationella poster efter hand. Alltså inte resa omkring som min huvudsakliga uppgift. Det är ju så jag har gjort, och vill fortsätta med det. Bo på ett ställe några år och sedan flytta. Har iofs bara haft en häst att släpa på då...

Hur gammal är du, om jag får fråga?

Det står ju hur gammal jag är.

Göra karriär i banking/finance och ha en häst eller två i tävlingskondition låter ogörligt. Om inte annat för att roliga såna jobben tenderar att finnas i storstäder (London, New York) där det är krångligt att ha häst. Och du kommer konkurrera med folk som är lika duktiga och drivna som du, men inte har någon häst de behöver lägga tid på, utan kan jobba den tiden du är i stallet.

Men det är ju en annan fråga, just nu är det väl mer om du vågar tacka nej till drömjobbet för att rida några månader till? Och det beror ju på hur lätt du har att få drömjobb, hur många såna erbjudanden har du fått, och hur många har du sökt?

 

[Ozarc]

Jag tror det är orimligt att tro att man ska hålla 3 hästar i tävlingskondition på någon form av nivå om man också ska satsa karriär. Har du räknat på tiden det skulle ta?
Hur många duktiga(på allvar duktiga) satsar på karriär också? Utan att först ha ridit en jävla massa år heltid och ha mkt mer ridning i bagaget sas?

Sen ang rida 15 hästar/dag. Jag håller med om att det blir för många för att lära sig optimalt. Du kan och orkar inte analysera detaljer i ridpass på så många när du är i inlärningsstadie. Det är liksom lite för många för ett proffs för att det ska bli kvalitativt.
När jag jobbat med att rida så har det varit maxtak på 7 hästar/dag. Bäst är om man rider 4-5 per dag och har lite lektioner tycker jag(och vet att många kollegor håller med mig).

Jag tror du gapar efter lite mycket med dina planer. Det låter inte realistiskt och genomförbart för mig som jobbar med hästar men är uppvuxen i affärsvärlden och nu också jobbar med det också.

Sen ang "sitta kvar under rodeo" känns som att man inte förberett hästarna nog. Jag rider in en del och har sällan behövt sitta igenom rodeo. Tänk på att om du skadar dig nu kan det sätta permanent stopp för både karriär och ridning om det vill sig illa.
Vill du lära dig låter det som du är på fel ställe.

Jag skulle bytt hästjobb till något där du utvecklas mer, får undervisning, rider färre men mer kvalitativt.
Och fundera över hur du tror tiden kommer gå ihop med karriärssatsning och 3 hästar igång.

Kul med någon ung och driven! Så jag önskar dig lycka till iaf hur det nu än blir!

Ja, de producerar sporthästar på "löpande band" där. Med unghästar som inte motioneras så länge så går det ju, men ja upplägget är väl inte optimalt som du säger... Sjuk lärorikt ändå.

Jag har sett det funka (hos min mamma tex. iofs har hon bara två).

Har alltid varit så, med planer och ambitioner menar jag. Även fast jag skrev rätt mycket om mig själv och min specifika situation, så ville jag egentligen prata lite mer allmänt om vilsenhet i 20-års åldern. Kvartslivskriser alltså.

 

[Ozarc]

Det står ju hur gammal jag är.

Göra karriär i banking/finance och ha en häst eller två i tävlingskondition låter ogörligt. Om inte annat för att roliga såna jobben tenderar att finnas i storstäder (London, New York) där det är krångligt att ha häst. Och du kommer konkurrera med folk som är lika duktiga och drivna som du, men inte har någon häst de behöver lägga tid på, utan kan jobba den tiden du är i stallet.

Men det är ju en annan fråga, just nu är det väl mer om du vågar tacka nej till drömjobbet för att rida några månader till? Och det beror ju på hur lätt du har att få drömjobb, hur många såna erbjudanden har du fått, och hur många har du sökt?

Haha, då måste jag ju räkna jue!

Precis. Huruvida det går upptäcker jag när jag har försökt.

Alltså det är därför jag känner att jag måste fatta ett beslut och komma mer i "kontakt för mig själv". Jag har sökt en handfull andra tjänster (kanske 5-6) och fått komma på intervju till 3 eller 4. Men sen "sabbar" jag det. Drar och halar på intervjuprocessen, förbereder mig inte som jag borde eller gör något annat som drar ner intrycket. Vill ju inte ha kontorsjobb nu, så undermedvetet gör jag inte det jag ska för att få jobben. Wow vilken analys...

 

[Mabuse]

Ja, de producerar sporthästar på "löpande band" där. Med unghästar som inte motioneras så länge så går det ju, men ja upplägget är väl inte optimalt som du säger... Sjuk lärorikt ändå.

Jag har sett det funka (hos min mamma tex. iofs har hon bara två).

Har alltid varit så, med planer och ambitioner menar jag. Även fast jag skrev rätt mycket om mig själv och min specifika situation, så ville jag egentligen prata lite mer allmänt om vilsenhet i 20-års åldern. Kvartslivskriser alltså.

Om du har en mamma som har gjort samma karriär som du själv vill ha, så kommer du ju från rätt bakgrund. Då har du råd att göra fler avvikelser än nån som inte har det.

Som jag fattar det verkar du dock inte särskilt vilsen. Du vet exakt vad du vill, frågan är bara om du ska börja resan nu eller om ett halvår, och exakt vilken väg som leder dig dit du vill.

Det är ju lite kruxet när man är ambitiös och vill någonstans, det är svårt att veta vilken väg man ska ta och man är rädd att välja fel. Tittar jag på mina studiekomoisar, så har de som kommit längst satsat allt på ett kort. Allt de har gjort har varit i syfte att nå sitt mål, de har inte haft andra saker som stulit fokus och tagit tid. Bra internships under studietiden (McKinsey, Bain, Goldman Sachs etc), och sen bara fortsatt att gå all in efter det.

 

[Mabuse]

Haha, då måste jag ju räkna jue!

Precis. Huruvida det går upptäcker jag när jag har försökt.

Alltså det är därför jag känner att jag måste fatta ett beslut och komma mer i "kontakt för mig själv". Jag har sökt en handfull andra tjänster (kanske 5-6) och fått komma på intervju till 3 eller 4. Men sen "sabbar" jag det. Drar och halar på intervjuprocessen, förbereder mig inte som jag borde eller gör något annat som drar ner intrycket. Vill ju inte ha kontorsjobb nu, så undermedvetet gör jag inte det jag ska för att få jobben. Wow vilken analys...

I den typen av jobb vill man ha nån som brinner för det, där det mest intressanta de kan tänka sig är det jobbet. Så om du inte känner så kommer du inte få det, då tar det nån annan med samma meriter, men som är hungrigare. Det vet jag av egen erfarenhet. Det är ju en lite speciell arbetsmarknad.

Är det banking/finance du vill jobba med? I så fall är det ju London eller New York du ska till som förstajobb, inte Stockholm.

 

[tuaphua]

Ja, de producerar sporthästar på "löpande band" där. Med unghästar som inte motioneras så länge så går det ju, men ja upplägget är väl inte optimalt som du säger... Sjuk lärorikt ändå.

Jag har sett det funka (hos min mamma tex. iofs har hon bara två).

Har alltid varit så, med planer och ambitioner menar jag. Även fast jag skrev rätt mycket om mig själv och min specifika situation, så ville jag egentligen prata lite mer allmänt om vilsenhet i 20-års åldern. Kvartslivskriser alltså.

Jo, till viss del är det lärorikt. Man lär sig överleva. Men du lär dig inget om kvalitativ ridning och hästutbildning.

Sen är det en enorm skillnad på att ha 2 eller 3 hästar. Både i vad de ger i ens egna ridning och i den tid det tar och energi det kräver.
Det är enklare att ta med sig två hästar på tävling, flytta med, åka på träning etc än tre. Precis som att många klarar av att ta in två hästar ihop. Men inte alla har lydiga hästar nog att ta in 3 på en gång.

Med din tilltänkta karriär så kommer du stå emot folk som är villiga att jobba betydligt mer än heltid.
Du med 3 hästar ser jag knappt hur du ska orka ens heltid.

Som sagt: Räkna på tiden, på allvar. Räkna minuter och timmar i allt du måste göra med hästarna och fundera på hur mkt tid det blir. Och sen om det är rimligt att tro att du ska kunna konkurrera om de bästa jobben, bli chef etc med den fotbojan den tiden innebär.

Jag har satt min personliga gräns vid två egna hästar av det skälet. Jag kan inte motivera att det tar mer tid än så, trots att mina hästar också måste fungera som yrkesverktyg och faktiskt tjänar in pengar ibland.

Livskriser har vi alla.
Man måste ibland ändra sina planer, inser att man inte vill samma saker eller bara att tiden inte räcker/man inte orkar allt.
Just nu har jag bara en häst. Och jag hinner knappt med honom pga arbetsbördan på affärs-biten. Det blir ingen mer häst för mig förrän saker lugnat sig mer på kontoret. Och det kan dröja.
Men det kommer inte bli 3 hästar för privatridning. Det blir max 2.

Jag tror jag fick min 30-årskris när jag var 27-28. Då gjorde jag slut med sambon, bytte jobb, bytte stall och ändrade rätt mycket. Tror det är rätt vanligt. Har fler vänner som reagerat liknande.

Tycker dock verkligen du ska räkna på om det du vill och satsar på ens är möjligt. För mig låter det som en drömvärld som du kan bli rätt besviken av att jaga.

 

[tuaphua]

Sen är det ju också så att även om du gör ett bra jobb så måste du ha tid att nätverka om du vill nå toppen. Hur du ska hinna det med alla hästar, tävla, träna etc vet jag inte. Känns omöjligt i min värld.

 

[mackan]

Jag hade (tråkigt svar säkert) valt jobb nu direkt efter färdigexad, med tanke på din ålder och innan utbildningen spretiga cv. Jobbat ett år med det du säger du är säker på att du vill ha en framgångsrik karriär inom, och sen utvärderat .

Hästdrömmen med 3 egna hästar etc och seriös ridning/träning/tävling hade jag temporärt lagt åt sidan det året.

Du är ganska gammal för att vara precis klar, och en utbildning är i AG’s perspektiv färskvara i det att om det sen är långvarigt glapp i cv’t att inte ha gjort ngt relaterat alls så blir det ett minus.

Däremot så kan du ju ha lite ”is i magen” gällande att just detta med Stockholm och exakt tjänst inte känns rätt.

 

[Stefffie]

Jag har absolut ingen att prata med om detta. Satt och googlade "karriärrådgivning" och kände att jag kanske ska betala för det (så mycket behöver jag få detta ur mig), när jag kom på att jag kan starta en tråd på buke. So here goes...

Jag tog examen i somras från en mycket lång och fin utbildning i utlandet. Jag har flera praktikperioder i olika länder och talar förutom svenska och engelska även tyska helt flytande. Jag är presentabel (hoppas jag) och trevlig att ha att göra med. Min arbetslivserfarenhet är dock ganska spridd; lite banking, lite statistik, lite administration etc etc... Samt en del hästjobb och olika förtroendeuppdrag på universitetet. Det är min profil.

Mitt mål är att göra internationell karriär. Helst vill jag till Schweiz. Jag vill bli riktigt duktig, satsa på karriären, resa (till viss del) i tjänsten och få chefspositioner så småningom. Samtidigt är hästarna det roligaste jag vet i hela världen. Under studietiden de senaste åren har ALL min fritid spenderats i stallet (ingen pojkvän, knappt något umgängesliv utanför stallet, det var bara rida jag ville göra). Jag red både min egen och andras hästar och kunde se att min sits förbättrades och att jag var i begynnelsen till vad jag skulle kunna kalla "duktig" ryttare. Vid sidan om min yrkeskarriär har jag som mål att bli en "duktig" ryttare. Köpa och föda upp fina unghästar, utbilda och tävla dem själv och sälja så småningom. Ha kanske tre hästar i träning samtidigt. Dessa är mina långsiktiga mål. (Familj är inte intressant i mitt fall. En partner vore dock trevligt.)

Jag är i normala fall en ganska självsäker person med god självkänsla och jag vet vad jag vill. I vanliga fall. Dock inte nu. Jag har sedan ungefär ett år haft vad som närmast kan liknas vid en kvartslivskris... Jag vet egentligen vad jag vill; ha ett hästjobb under ett år (till sommaren 2018), suga i mig av all kunskap och utnyttja tiden till att lära mig av kunniga hästmänniskor med mer erfarenhet än mig. Det är min sista chans att verkligen lära mig hästar innan det är dags att börja jobba framför en datorskärm. Så jag tog ett hästjobb i Tyskland. Med unghästar (som jag inte har jättemycket erfarenhet av innan). Hanteringen går bra, jag har känsla och kan läsa hästar (tycker jag själv iaf och har även blivit berömd för min goda timing etc). Ridningen är inte lika självklar dock. Har en bra sits och rider bra men är inte tillräckligt bra för att sitta och skratta när hästar kör rodeo, även om jag faktiskt oftast sitter kvar. Bröt dock foten efter två veckor och är nu sjukskriven till januari. Tyvärr verkar valet på den här arbetsplatsen ganska mycket stå i att antingen rida 15 hästar per dag, eller också är man hästskötare. Tror att ett par hästar om dagen hade räckt för mig och i övrigt se och lära. Bättre ur en säkerhetssynpunkt. Men det är trots allt ett jobb och man kan ju inte alltid kan välja fritt exakt hur man vill ha det.

Hade idag en intervju på skype med en rekryterare på ett multinationellt svensk/schweiziskt företag där jag sökte jobb i somras (varför gjorde jag det när jag ville åka och jobba med hästar i Tyskland??). De kontaktade mig förra veckan då det dykte upp en tjänst i sthlm som de undrade om jag var intresserad av. Företaget är helt fantastiskt. De säljer en produkt jag verkligen brinner för och tror på i min själ. Verkligen ett drömställe för mig. Hon jag pratade med sa att de som de tror kan gå längre inom företaget tar de gärna till sthlm först då det är en viktig hub för företaget. Så det var ju smickrande. Jag sa att jag inte är så sugen på sthlm, och jag märkte att hon försökte sälja in det genom att säga att man kan tänka sig kanske bara ett år i sthlm och att jag sen får gå vidare. Jobbet jag sökte i somras fick jag inte (det var också ett jobb för nyexade men de valde en annan med mer erfarenhet av de specifika arbetsuppgifterna). Ibland tänker jag att det var lika bra, för då behövde jag inte välja, utan kunde bara åka till Tyskland och börja jobba med hästarna. Samtidigt har jag den fruktansvärda panikkänslan att jag kanske inte kan få ett (bra) jobb.

Allra helst önskar jag att jag vågade spela högt; säga att jag vill vänta till i höst (augusti/september) och sen återgå till hästjobbet (eller ta ett annat hästjobb i Tyskland). Och känna tillit till att jag kan få ett sånt jobb jag vill ha till hösten. Jag kan till och med tänka mig att kompromissa och jobba ett år i sthlm om det tar mig ut i världen snabbt igen. Jag får bara sån fruktansvärd ångest vid tanken på att ta ett jobb på ett kontor, inga hästar så långt ögat når (av olika anledningar har min häst skickats till mina föräldrar långt bort från sthlm), och dessutom i tråk-sthlm... Det blir som att jag kompromissar för mycket på mig själv. Inga hästar och ingen utlandsvistelse. Att leva internationellt och att alltid ha hästarna omkring mig är det som ger mig glädje. Jag är rädd att det inte blir något kvar av 'Ozarc', det som gör mig till mig.

Om det är någon som tvivlar med tanke på det jag skrivit, så är det garanterat att jag det är karriärsjobb jag vill ha. Beslutet att inte ha hästar som karriär tog jag redan i tonåren och står fast vid det. Känner mig bara inte "redo" än för karriärjobbet, när jag tänkt att jag ville ta ett års "break". Känner mig mest som ett "pucko" när jag pratar med de flesta om detta. Mamma tror att jag kommer hamna på hemtjänsten om jag jobbar med hästar ett år. Och alla andra har också åsikter om än det ena än det andra. Jag har så svårt att veta mitt värde på arbetsmarknaden. Hur kaxig kan jag vara liksom? Jag kan liksom inte bara fatta ett beslut och stå fast vid det sen. Jag är orolig om jag tar jobb nu att jag kommer bli sjukt bitter och ångra mig djupt. Samtidigt är jag rädda att jag gör mitt livs misstag om jag inte tar det här jobbet. De kanske tröttnar på mig och tycker jag är jobbig om jag säger att jag vill börja till hösten istället. Vad har jag har för förhandlingsutrymme egentligen? Jag har ju inte ense påbörjat min karriär. Även om jag är ganska lovande om jag får säga det själv.

Såååå, ifall att någon har orkat ta sig ända hit. Jag tror egentligen jag letar mer efter andras erfarenheter av "kvartslivskriser". Jag har aldrig varit så här osäker på mig själv innan (nej inte ens som tonåring). Känner inte igen den här oförmågan att fatta ett beslut och sen vara nöjd med det. Hur fattar man stora beslut? Hur vet man vad som är rätt? Har ni upplevt något liknande i min ålder (är 28 nu)?

Usch, den här osäkerheten har hängt över mig som ett tjockt täcke senaste året.... Andras erfarenheter får mig alltid att känna mig lite bättre. Så fram med dem!

Hue fatter man stora beslut?
Hmm, jag tror jag försöker fundera på vad jag hade ångrat mest, och vilket beslut som öppnar och stänger flest dörrar.
Om du vill satsa på karriären så är det absolut tid att försöka hitta ett bra första ’instegsjobb’ för att bygga lite erfarenhet och göra sig trovärdig.
Jag tror det är svårt att vet vad som är rätt, utan man får testa, utvärdera och se vad som fungerar bäst.

Jag är i liknande ålder och håller också på att omvärdera min livssituation - jag har jobbat i finanssektorn i 5år och funderar på om jag ska gå tillbaka t skolan och läsa en master och använda den till att byta karriörsbana - men jag måste göra en massa research på ev framtida jobb och masters program

 

[Saigon]

Jag har absolut ingen att prata med om detta. Satt och googlade "karriärrådgivning" och kände att jag kanske ska betala för det (så mycket behöver jag få detta ur mig), när jag kom på att jag kan starta en tråd på buke. So here goes...

Jag tog examen i somras från en mycket lång och fin utbildning i utlandet. Jag har flera praktikperioder i olika länder och talar förutom svenska och engelska även tyska helt flytande. Jag är presentabel (hoppas jag) och trevlig att ha att göra med. Min arbetslivserfarenhet är dock ganska spridd; lite banking, lite statistik, lite administration etc etc... Samt en del hästjobb och olika förtroendeuppdrag på universitetet. Det är min profil.

Mitt mål är att göra internationell karriär. Helst vill jag till Schweiz. Jag vill bli riktigt duktig, satsa på karriären, resa (till viss del) i tjänsten och få chefspositioner så småningom. Samtidigt är hästarna det roligaste jag vet i hela världen. Under studietiden de senaste åren har ALL min fritid spenderats i stallet (ingen pojkvän, knappt något umgängesliv utanför stallet, det var bara rida jag ville göra). Jag red både min egen och andras hästar och kunde se att min sits förbättrades och att jag var i begynnelsen till vad jag skulle kunna kalla "duktig" ryttare. Vid sidan om min yrkeskarriär har jag som mål att bli en "duktig" ryttare. Köpa och föda upp fina unghästar, utbilda och tävla dem själv och sälja så småningom. Ha kanske tre hästar i träning samtidigt. Dessa är mina långsiktiga mål. (Familj är inte intressant i mitt fall. En partner vore dock trevligt.)

Jag är i normala fall en ganska självsäker person med god självkänsla och jag vet vad jag vill. I vanliga fall. Dock inte nu. Jag har sedan ungefär ett år haft vad som närmast kan liknas vid en kvartslivskris... Jag vet egentligen vad jag vill; ha ett hästjobb under ett år (till sommaren 2018), suga i mig av all kunskap och utnyttja tiden till att lära mig av kunniga hästmänniskor med mer erfarenhet än mig. Det är min sista chans att verkligen lära mig hästar innan det är dags att börja jobba framför en datorskärm. Så jag tog ett hästjobb i Tyskland. Med unghästar (som jag inte har jättemycket erfarenhet av innan). Hanteringen går bra, jag har känsla och kan läsa hästar (tycker jag själv iaf och har även blivit berömd för min goda timing etc). Ridningen är inte lika självklar dock. Har en bra sits och rider bra men är inte tillräckligt bra för att sitta och skratta när hästar kör rodeo, även om jag faktiskt oftast sitter kvar. Bröt dock foten efter två veckor och är nu sjukskriven till januari. Tyvärr verkar valet på den här arbetsplatsen ganska mycket stå i att antingen rida 15 hästar per dag, eller också är man hästskötare. Tror att ett par hästar om dagen hade räckt för mig och i övrigt se och lära. Bättre ur en säkerhetssynpunkt. Men det är trots allt ett jobb och man kan ju inte alltid kan välja fritt exakt hur man vill ha det.

Hade idag en intervju på skype med en rekryterare på ett multinationellt svensk/schweiziskt företag där jag sökte jobb i somras (varför gjorde jag det när jag ville åka och jobba med hästar i Tyskland??). De kontaktade mig förra veckan då det dykte upp en tjänst i sthlm som de undrade om jag var intresserad av. Företaget är helt fantastiskt. De säljer en produkt jag verkligen brinner för och tror på i min själ. Verkligen ett drömställe för mig. Hon jag pratade med sa att de som de tror kan gå längre inom företaget tar de gärna till sthlm först då det är en viktig hub för företaget. Så det var ju smickrande. Jag sa att jag inte är så sugen på sthlm, och jag märkte att hon försökte sälja in det genom att säga att man kan tänka sig kanske bara ett år i sthlm och att jag sen får gå vidare. Jobbet jag sökte i somras fick jag inte (det var också ett jobb för nyexade men de valde en annan med mer erfarenhet av de specifika arbetsuppgifterna). Ibland tänker jag att det var lika bra, för då behövde jag inte välja, utan kunde bara åka till Tyskland och börja jobba med hästarna. Samtidigt har jag den fruktansvärda panikkänslan att jag kanske inte kan få ett (bra) jobb.

Allra helst önskar jag att jag vågade spela högt; säga att jag vill vänta till i höst (augusti/september) och sen återgå till hästjobbet (eller ta ett annat hästjobb i Tyskland). Och känna tillit till att jag kan få ett sånt jobb jag vill ha till hösten. Jag kan till och med tänka mig att kompromissa och jobba ett år i sthlm om det tar mig ut i världen snabbt igen. Jag får bara sån fruktansvärd ångest vid tanken på att ta ett jobb på ett kontor, inga hästar så långt ögat når (av olika anledningar har min häst skickats till mina föräldrar långt bort från sthlm), och dessutom i tråk-sthlm... Det blir som att jag kompromissar för mycket på mig själv. Inga hästar och ingen utlandsvistelse. Att leva internationellt och att alltid ha hästarna omkring mig är det som ger mig glädje. Jag är rädd att det inte blir något kvar av 'Ozarc', det som gör mig till mig.

Om det är någon som tvivlar med tanke på det jag skrivit, så är det garanterat att jag det är karriärsjobb jag vill ha. Beslutet att inte ha hästar som karriär tog jag redan i tonåren och står fast vid det. Känner mig bara inte "redo" än för karriärjobbet, när jag tänkt att jag ville ta ett års "break". Känner mig mest som ett "pucko" när jag pratar med de flesta om detta. Mamma tror att jag kommer hamna på hemtjänsten om jag jobbar med hästar ett år. Och alla andra har också åsikter om än det ena än det andra. Jag har så svårt att veta mitt värde på arbetsmarknaden. Hur kaxig kan jag vara liksom? Jag kan liksom inte bara fatta ett beslut och stå fast vid det sen. Jag är orolig om jag tar jobb nu att jag kommer bli sjukt bitter och ångra mig djupt. Samtidigt är jag rädda att jag gör mitt livs misstag om jag inte tar det här jobbet. De kanske tröttnar på mig och tycker jag är jobbig om jag säger att jag vill börja till hösten istället. Vad har jag har för förhandlingsutrymme egentligen? Jag har ju inte ense påbörjat min karriär. Även om jag är ganska lovande om jag får säga det själv.

Såååå, ifall att någon har orkat ta sig ända hit. Jag tror egentligen jag letar mer efter andras erfarenheter av "kvartslivskriser". Jag har aldrig varit så här osäker på mig själv innan (nej inte ens som tonåring). Känner inte igen den här oförmågan att fatta ett beslut och sen vara nöjd med det. Hur fattar man stora beslut? Hur vet man vad som är rätt? Har ni upplevt något liknande i min ålder (är 28 nu)?

Usch, den här osäkerheten har hängt över mig som ett tjockt täcke senaste året.... Andras erfarenheter får mig alltid att känna mig lite bättre. Så fram med dem!

Du har redan bestämt dig för att du inte vill syssla med hästar professionellt. Därtill vill du göra karriär. Som jag ser det är det då angeläget att få in en fot i yrkeslivet så snart som möjligt. Den beskrivning du ger av ditt nuvarande hästjobb kommer inte ge dig vad du vill ha vad gäller ridningen. Och att skaffa ett nytt för den korta tid som är kvar känns inte lönt. Du har redan, som det låter, en god ridgrund att stå på. Den kommer du aldrig att tappa oavsett hur långt uppehåll du gör. Den där extra skickligheten som sen kommer av att du rider mga hästar, den är ändå en färskvara. Och den behövs inte heller för att ”bara” tävla på hög nivå. Ska du inte göra karriär i hästvärlden och livnära dig på ridningen så behöver du inte det där lilla extra. Avgörande kommer istället bli att få tag på bra hästmaterial att jobba med. Och bra hästmaterial kostar oftast pengar.

Att ta ett för långt uppehåll efter examen, utan att göra ngt som framtida AG anser var till nytta för yrkeslivet, riskerar att stänga dörren för jobben. Ett längre uppehåll för att syssla med kvittolös ridning sänder signaler om att du kanske inte har rätt hunger/ambition/driv för jobbet. Som AG för karriärsjobb vill man se att det finns en hunger och längtan hos den nyexade att komma igång och jobba. För finns inte den rätta inställningen/hungern ens i starten kommer den inte komma sen heller. Och att redovisa för en potentiell AG att man haft ett längre uppehåll för att rida 15 hästar om dagen, utan några tävlingsresultat och utan en idé om att livnära sig på ridningen, är den ingen AG utanför hästvärlden som kommer förstå sig på. Det kommer bara sända konstiga signaler.

Så jag hade sett till att få tag på ett första jobb. Att få in en fot och visa din pontential. Se till att få igång kärriärssnurran. Räkna med att det tar ett par år av väldigt mkt jobb. Det lägger grunden för din resterande karriär. Sen kommer det en bättre period.

Så summa sumarum hade jag tackat ja till Sthlmsjobbet. Men jag hade varit oerhört tydlig med kravet om en snabb förflyttning. Sker inte den inom utlovad tid hade jag sökt nytt jobb. När du väl är på plats och du har gjort dig värdefull för arbetsgivaren, DÅ kan du kosta på dig att vara kaxig. För ett bra jobb föder möjlighet till ett annat bra jobb. Just nu saknar du den rätta arbetslivserfarenheten. Då har du inte råd att vara allt för kaxig.

Så grubbla inte så mkt. Kasta dig ut i jobbvärlden och se vad det ger dig. Om du inte får igång lusten och glädjen får du tänka om då. Nu tror jag bara att du ska köra medan möjligheterna finns. Jag tror inte du kommer känna så mkt annorlunda om du så väntar med att börja jobba till hö 2018. Eller 2020. Du kommer säkert ha samma känslor då. Det handlar nog mest om en rädsla inför förändringen.

 

[Lovisaleonora]

Så grubbla inte så mkt. Kasta dig ut i jobbvärlden och se vad det ger dig. Om du inte får igång lusten och glädjen får du tänka om då. Nu tror jag bara att du ska köra medan möjligheterna finns. Jag tror inte du kommer känna så mkt annorlunda om du så väntar med att börja jobba till hö 2018. Eller 2020. Du kommer säkert ha samma känslor då. Det handlar nog mest om en rädsla inför förändringen.

Precis min tanke. Med tillägget att 2018 eller 2020 kanske inte valmöjligheten finns längre.

 

[Kiwifrukt]

Jag som är lika gammal som du kan ärligt säga att jag har också en livskris deluxe just nu. Kanske mest för att just att 28 är det året när mina föräldrar fick mig, och som barn tyckte jag att mina föräldrar var jättegamla (tror nog någonstans att alla barn tycker så om inte föräldrarna var typ tonåringar när de föddes, idag tycker jag självklart inte att mina föräldrar var det minsta gamla), för tio år sen såg jag mig själv på ett helt annat stadie i livet vid fyllda 28 än vad som är verkligheten idag.

Jag har alltid varit duktig i skolan. Prioriterat skolan. Velat ha ett "bättre" jobb med en "bättre" lön. Gick samhäll på gymnasiet, tog studenten 2008 till massarbetslöshet (av mina gamla barndomskompisar var det två som fick jobb direkt efter studenten, på ställen där de gjort sin praktik). För någon som gått ett teoretiskt program fanns det bara tre alternativ. 1) Plugga vidare direkt, 2) jobba i hemtjänsten eller 3) dra till Norge. Vård är verkligen inte min tepåse, ingen ska behöva bli vårdad av mig, på riktigt. Och Norge var heller aldrig ett alternativ, så det blev alternativ ett. Jag valde ett program som tillsammans med att det var intressant och något som passade mig, i princip garanterade oss jobb efteråt. Det hette också att vi skulle göra praktik/vara knutna till en arbetsplats under hela studietiden som skulle göra det ännu lättare att få in en fot där sen. Jo, tjena. Det visade sig att det vi skulle göra på företaget var att gå dit typ två gånger/termin och intervjua någon, vi blev alltså bara en belastning för företaget och ingenting annat.

Jag har sökt jobb som en dåre sen jag tog examen 2013. Sommarjobbat på typiska sommarjobb för ungdomar om somrarna (bor i ett turisttätt område, så sommarjobb är alltid relativt enkelt att få, men det är ställen som inte är öppna året runt). Förra hösten tröttnade jag och sökte ett jobb i en butik. En deltidstjänst eftersom inga heltider erbjuds inom det företaget. Jag fick det, och har varit där sen dess. Framtiden är otroligt osäker, och det är heller inget jag vill göra för resten av mitt liv. Halkade på ett bananskal, och rätt kontakter, in på ett administrativt arbete i våras. Som jag stormtrivdes på, både med arbetsuppgifter och kollegor. Det var också en halvtid, men min plan var antingen att det kunde bli mer (chefen var inte främmande för det när jag började) eller att jag kunde använda den arbetslivserfarenheten och söka ett annat administrativt jobb om kanske ett år. Nu blev det plötsliga förändringar, och de hade inte råd att ha kvar mig.

Hästarna/ridningen har också blivit drabbade av det här. Köpte en ettåring 2011, när jag hade ungefär ett och ett halvt år kvar på utbildningen. Tanken var att hästen dels skulle vara billig i drift under studieåren, för att lagom till att jag blev färdig och fick ett jobb ridas in och tränas och tävlas i dressyr. Vi har varit ute och tränat/tävlat lite, men i brist på riktig inkomst så finns det inte riktigt utrymme för att göra det i den utsträckning jag hade velat. Hästen blir åtta nu efter nyår (en ponny som tävlas mot stora, så det är ingen fancy dressyrhäst som är helt bortkastad på mig), men det känns som om vi bara står och stampar.

För att inte tala om allt annat vuxenliv som också fått stryka på foten. Bor på en liten ort, mina gamla vänner är redan inne på sitt tredje barn och jag har inte ens kille. Och har precis flyttat hemifrån. Jag vill egentligen inte ens ha barn, men det är mer känslan av att de blir just vuxna medan jag trampar vatten på samma ställe som för femton år sen.

I ditt läge hade jag faktiskt inte vågat chansa på att inte ta jobberbjudandet. Det verkar ju vara det du helst vill i framtiden? Och inte stanna kvar inom hästbranschen? Häst kan man ha ändå. Finns det ingen möjlighet alls att ta med dig din egen om du ska jobba i Stockholm (fattar dock om det är snordyrt att ha häst där)? Däremot kanske det kan räcka att kombinera en häst med ett karriärsjobb? Men att inte ha häst alls hade inte varit ett alternativ för mig heller, och jag vill absolut inte dela med någon annan (så där går typ medryttare och sånt bort direkt), jag har inga andra fritidsintressen och som sagt ingen partner heller, så för mig gör det inget om stallet skulle vara det enda man hinner efter jobbet.

 

[caballus]

Ta jobbet! Då har du färska referenser, visar att du pallar jobb, och en stadig inkomst du kan strössla på en häst. Du kan likväl ta den andra vägen till tävlingsbanorna med rätt investering i dig själv med bra tränare och bra hästmaterial.

 

[tanten]

Du har redan bestämt dig för att du inte vill syssla med hästar professionellt. Därtill vill du göra karriär. Som jag ser det är det då angeläget att få in en fot i yrkeslivet så snart som möjligt. Den beskrivning du ger av ditt nuvarande hästjobb kommer inte ge dig vad du vill ha vad gäller ridningen. Och att skaffa ett nytt för den korta tid som är kvar känns inte lönt. Du har redan, som det låter, en god ridgrund att stå på. Den kommer du aldrig att tappa oavsett hur långt uppehåll du gör. Den där extra skickligheten som sen kommer av att du rider mga hästar, den är ändå en färskvara. Och den behövs inte heller för att ”bara” tävla på hög nivå. Ska du inte göra karriär i hästvärlden och livnära dig på ridningen så behöver du inte det där lilla extra. Avgörande kommer istället bli att få tag på bra hästmaterial att jobba med. Och bra hästmaterial kostar oftast pengar.

Att ta ett för långt uppehåll efter examen, utan att göra ngt som framtida AG anser var till nytta för yrkeslivet, riskerar att stänga dörren för jobben. Ett längre uppehåll för att syssla med kvittolös ridning sänder signaler om att du kanske inte har rätt hunger/ambition/driv för jobbet. Som AG för karriärsjobb vill man se att det finns en hunger och längtan hos den nyexade att komma igång och jobba. För finns inte den rätta inställningen/hungern ens i starten kommer den inte komma sen heller. Och att redovisa för en potentiell AG att man haft ett längre uppehåll för att rida 15 hästar om dagen, utan några tävlingsresultat och utan en idé om att livnära sig på ridningen, är den ingen AG utanför hästvärlden som kommer förstå sig på. Det kommer bara sända konstiga signaler.

Så jag hade sett till att få tag på ett första jobb. Att få in en fot och visa din pontential. Se till att få igång kärriärssnurran. Räkna med att det tar ett par år av väldigt mkt jobb. Det lägger grunden för din resterande karriär. Sen kommer det en bättre period.

Så summa sumarum hade jag tackat ja till Sthlmsjobbet. Men jag hade varit oerhört tydlig med kravet om en snabb förflyttning. Sker inte den inom utlovad tid hade jag sökt nytt jobb. När du väl är på plats och du har gjort dig värdefull för arbetsgivaren, DÅ kan du kosta på dig att vara kaxig. För ett bra jobb föder möjlighet till ett annat bra jobb. Just nu saknar du den rätta arbetslivserfarenheten. Då har du inte råd att vara allt för kaxig.

Så grubbla inte så mkt. Kasta dig ut i jobbvärlden och se vad det ger dig. Om du inte får igång lusten och glädjen får du tänka om då. Nu tror jag bara att du ska köra medan möjligheterna finns. Jag tror inte du kommer känna så mkt annorlunda om du så väntar med att börja jobba till hö 2018. Eller 2020. Du kommer säkert ha samma känslor då. Det handlar nog mest om en rädsla inför förändringen.

Jag hr inte varitnärheten av banking men andra granscher.

Min tanke är att en potentiell arrbetsgivare som vill satsa på en karriärsugen medarbetare nog kommer att undra varför en duktig person jobbar i stall? Slutsatsen - det kan vara något lurt. Personen har inte fått jobb och måste jobba med något så lågstatus och smutsigt....

Inte alla (få) toppchefer har någon som helst insikt i hästvärlden. Att förklara tiden med att man vill utveckla sig som ryttare - det kanske inte håller framför en rekryterare?

Och vill företaget ha en anställd som öppet visat att hen inte kommer att satsa helhjärtat på jobbet? Inte göra de där övertidstimmarna. inte ha hela fokuset på jobbet.

Jag hade nog också satsat friskt på jobb karriären och låtit det ta några år för att bli etablerad på arbetsmarknaden. Sedan kan jag ta upp hästarna igen.

Att ha en begynnande karriär och ha ett par hästar i tävling är inte i min värld görligt.

 

[Sleepy]

Företaget är helt fantastiskt. De säljer en produkt jag verkligen brinner för och tror på i min själ. Verkligen ett drömställe för mig.

Ta jobbet.

Jag får bara sån fruktansvärd ångest vid tanken på att ta ett jobb på ett kontor, inga hästar så långt ögat når

Det finns massor med hästar i sthlm också. Och bukefalister.

Det är dags nu och det vet du. Ta jobbet.

 

[Mabuse]

Jag som är lika gammal som du kan ärligt säga att jag har också en livskris deluxe just nu. Kanske mest för att just att 28 är det året när mina föräldrar fick mig, och som barn tyckte jag att mina föräldrar var jättegamla (tror nog någonstans att alla barn tycker så om inte föräldrarna var typ tonåringar när de föddes, idag tycker jag självklart inte att mina föräldrar var det minsta gamla), för tio år sen såg jag mig själv på ett helt annat stadie i livet vid fyllda 28 än vad som är verkligheten idag.

Jag har alltid varit duktig i skolan. Prioriterat skolan. Velat ha ett "bättre" jobb med en "bättre" lön. Gick samhäll på gymnasiet, tog studenten 2008 till massarbetslöshet (av mina gamla barndomskompisar var det två som fick jobb direkt efter studenten, på ställen där de gjort sin praktik). För någon som gått ett teoretiskt program fanns det bara tre alternativ. 1) Plugga vidare direkt, 2) jobba i hemtjänsten eller 3) dra till Norge. Vård är verkligen inte min tepåse, ingen ska behöva bli vårdad av mig, på riktigt. Och Norge var heller aldrig ett alternativ, så det blev alternativ ett. Jag valde ett program som tillsammans med att det var intressant och något som passade mig, i princip garanterade oss jobb efteråt. Det hette också att vi skulle göra praktik/vara knutna till en arbetsplats under hela studietiden som skulle göra det ännu lättare att få in en fot där sen. Jo, tjena. Det visade sig att det vi skulle göra på företaget var att gå dit typ två gånger/termin och intervjua någon, vi blev alltså bara en belastning för företaget och ingenting annat.

Jag har sökt jobb som en dåre sen jag tog examen 2013. Sommarjobbat på typiska sommarjobb för ungdomar om somrarna (bor i ett turisttätt område, så sommarjobb är alltid relativt enkelt att få, men det är ställen som inte är öppna året runt). Förra hösten tröttnade jag och sökte ett jobb i en butik. En deltidstjänst eftersom inga heltider erbjuds inom det företaget. Jag fick det, och har varit där sen dess. Framtiden är otroligt osäker, och det är heller inget jag vill göra för resten av mitt liv. Halkade på ett bananskal, och rätt kontakter, in på ett administrativt arbete i våras. Som jag stormtrivdes på, både med arbetsuppgifter och kollegor. Det var också en halvtid, men min plan var antingen att det kunde bli mer (chefen var inte främmande för det när jag började) eller att jag kunde använda den arbetslivserfarenheten och söka ett annat administrativt jobb om kanske ett år. Nu blev det plötsliga förändringar, och de hade inte råd att ha kvar mig.

Hästarna/ridningen har också blivit drabbade av det här. Köpte en ettåring 2011, när jag hade ungefär ett och ett halvt år kvar på utbildningen. Tanken var att hästen dels skulle vara billig i drift under studieåren, för att lagom till att jag blev färdig och fick ett jobb ridas in och tränas och tävlas i dressyr. Vi har varit ute och tränat/tävlat lite, men i brist på riktig inkomst så finns det inte riktigt utrymme för att göra det i den utsträckning jag hade velat. Hästen blir åtta nu efter nyår (en ponny som tävlas mot stora, så det är ingen fancy dressyrhäst som är helt bortkastad på mig), men det känns som om vi bara står och stampar.

För att inte tala om allt annat vuxenliv som också fått stryka på foten. Bor på en liten ort, mina gamla vänner är redan inne på sitt tredje barn och jag har inte ens kille. Och har precis flyttat hemifrån. Jag vill egentligen inte ens ha barn, men det är mer känslan av att de blir just vuxna medan jag trampar vatten på samma ställe som för femton år sen.

I ditt läge hade jag faktiskt inte vågat chansa på att inte ta jobberbjudandet. Det verkar ju vara det du helst vill i framtiden? Och inte stanna kvar inom hästbranschen? Häst kan man ha ändå. Finns det ingen möjlighet alls att ta med dig din egen om du ska jobba i Stockholm (fattar dock om det är snordyrt att ha häst där)? Däremot kanske det kan räcka att kombinera en häst med ett karriärsjobb? Men att inte ha häst alls hade inte varit ett alternativ för mig heller, och jag vill absolut inte dela med någon annan (så där går typ medryttare och sånt bort direkt), jag har inga andra fritidsintressen och som sagt ingen partner heller, så för mig gör det inget om stallet skulle vara det enda man hinner efter jobbet.

Stockholm är ju en lätt stad att ha häst i, och med jobb i finansbranschen är det ju inga problem med kostnaden heller, utan det är väl tiden som kan bli kruxet. En tävlingshäst behöver ju tränas, och träningen tar tid. Jag tvivlar på att ”men jag missar min hoppträning!” är tillräckligt skäl för att inte jobba över i finansbranschen.

På det sättet kan det ju vara enklare att ha häst om man är i TS sits i Tyskland t ex, där verkar det vara vanligare att man har en häst uppstallad som man rider och tävlar på helgen, och så tränas den av beridare övrig tid. Då går det ju att kombinera med karriär lite lättare.

@Ozarc Liten varningsklocka tycker jag det är att du inte ser fram emot att sitta på kontor istället för att vara i stallet? För om du väljer den bana du har tänkt är det ju på kontoret du kommer tillbringa mesta delen av din vakna tid.