Jag vet att det är jobbigt, men nu när det är avklarat kanske det inte var så farligt ändå? Pratade ni om samtals/gruppterapi något? Ska läkaren titta på hjälpmediciner eller något annat, eftersom du redan lämnade prover idag?
Helgerna är kluriga, och just därför är det viktigt att inte fastna i vad som inte kommer funka. Är föräldrahemmet inte ett alternativ så stryk det för tillfället och sök en annan väg.
Själv har jag alltid hatat fester och stördes inte heller av att se andra dricka, så ville jag umgås kunde jag, men inför mig själv hade helgerna blivit en perfekt ursäkt att dricka. "Alla" gjorde ju det. I början hanterade jag dem genom att prova på/återuppta aktiviteter jag brukade ägna mig åt men som jag slutat med innan eller efter jag började dricka. Jag började jogga, skrev 100 000 ord på en riktigt dålig bok, började måla, började läsa, kollade på onlinekurser i photoshop, spelade tv-spel, massor med saker jag tänkt att "det skulle jag kanske prova" men avstått. Och så åt jag massor med skräpmat. Kanske inte jättebra, men det är ett långsammare beroende som jag kände att jag kunde ta tag i senare. Andra i min behandlingsgrupp hittade på andra saker som passade hur de var lagda. Nyckeln i början var att göra saker även om vi kanske inte hade lust, och att försöka hitta andra mål och belöningar än alkohol/droger. Jag tyckte också att det var riktigt bra att ha någon som frågade mig vad jag skulle göra i helgen, och på måndagen fick jag prata lite om vad jag ägnat min tid åt. Först tänkte jag att det var som ett förhör, men efter några veckor kände jag att någon brydde sig. Tror du att något liknande upplägg skulle kunna hjälpa dig med helgerna?
Just det, och så gick jag på lördagsmöten på AA. I veckorna gick jag på NA med mina behandlingskamrater, då de kände sig mer hemma där, och på kvinnomöten (som jag tyckte bäst om då det blev en viss öppenhet där som inte alltid fanns på de blandade mötena). Kände mig som en katt i vatten, men någonstans inom mig hade det väckts en tanke om att jag visste nog inte bäst trots allt, och kanske var det just att gå emot mina instinkter som var innebörden av att "göra jobbet" som vi pratade mycket om i gruppen.
Jag tycker verkligen du ska kontakta öppenvården och höra vad för alternativ som finns. Det skadar inte att prova på! Jag minns att jag hade en enorm broms i mig mot det mesta som var nytt, kanske för att jag skämdes för att ha blivit "en sån där" som behövde dessa saker. Jag har växt upp i en miljö utan nära kontakt med substansberoende och har därmed levt i det lata förakt måga vanliga människor hyser mot missbrukare just för att de inte ser, inte förstår, och inte tror det kan drabba dem. Men genom öppenvården och lite självtvång fick jag testa på en del saker. Några hjälpte, andra inte, men utan att testa får man aldrig veta
gömt mig nere i källaren nu så jag får andas lite.
