daymint
Trådstartare
Nu är jag i vecka 37, oiiii vad tiden har gått fort, känns som att det bara var ett par månader sedan jag plussade .
Nu börjar jag bli riktigt nervös för allt förlossning, kommer jag klara av detta med att vara en bra förälder, kommer jag och min sambo klara av omställningen som det blir i livet, är det vanligt att känna så här??Samtidigt som jag längtar så efter vårat lilla pyre och se vem det är som gömmer sig där inne och äntligen få krama och snusa på den lilla.Jag har förutom- hemskt illamående i början och en eländig halsbränna som fortfarande håller i sig-mått så bra och inte känt mig klumpig ens trots att jag var överviktig innan.
Men nu börjar det bara kännas tungt och jobbigt, orkar knappt motionera hundarna, och då får man dåligt samvete.
Har dessutom börjat fått symtom till havandeskapsförgiftning så nu kanske det är dax för bebbe att komma.
Berätta gärna hur ni har kännt när det börjat närma sig, har ni haft känslor som åkt upp och ner och många funderingar??
Självklart är det mest positiva känslor måste jag tillägga!!
Nu börjar jag bli riktigt nervös för allt förlossning, kommer jag klara av detta med att vara en bra förälder, kommer jag och min sambo klara av omställningen som det blir i livet, är det vanligt att känna så här??Samtidigt som jag längtar så efter vårat lilla pyre och se vem det är som gömmer sig där inne och äntligen få krama och snusa på den lilla.Jag har förutom- hemskt illamående i början och en eländig halsbränna som fortfarande håller i sig-mått så bra och inte känt mig klumpig ens trots att jag var överviktig innan.
Men nu börjar det bara kännas tungt och jobbigt, orkar knappt motionera hundarna, och då får man dåligt samvete.
Har dessutom börjat fått symtom till havandeskapsförgiftning så nu kanske det är dax för bebbe att komma.
Berätta gärna hur ni har kännt när det börjat närma sig, har ni haft känslor som åkt upp och ner och många funderingar??
Självklart är det mest positiva känslor måste jag tillägga!!