- Svar: 16
- Visningar: 1 481
Jag vill inte det här. Varför fick jag en glimt av ett annat liv när det bara var just en glimt som gav ett hopp som åter grusades?
Jag är klimakteriekärring, har vetat det något år eller två men nu i år så hände det grejer på riktigt.
Jag har som sagt vetat om att klimakteriet är på gång då mensen varit oregelbunden, inte vad gäller tid men i riklighet samt att jag många månader inte haft några ägglossningsmärtor. Så i slutet på februari insåg jag att det var länge sedan jag hade mens och den kom inte och kom inte. Humöret har stigit till nivåer där jag går och ler konstant dagarna i ända och livet äntligen känts meningsfullt att leva. Den där mer eller mindre konstanta depressionen jag dragit på sedan jag var 13 eller 14 har varit som bortblåst. En liten aning energi har återkommit och jag har mått bra. Livet har helt enkelt varit helt fantastiskt.
Så i morse så var det blod på pappret och nu när jag åkte från jobbet så ville jag bara börja gråta för att livet är ett helvete. Återigen ställer jag mig frågan som jag ställt massor av gånger nästan varje dag de sisådär senaste 20 åren och som jag ställde med lite andra formuleringar innan dess "varför måste jag leva, jag har ju inte bett om det".
Varför var jag tvungen att få en insikt att det finns ett annat liv så att det jag lever känns ännu mer meningslöst? Varför kan jag inte bara slippa det här jävla eländet, jag hatar det. VARFÖR?
Jag är klimakteriekärring, har vetat det något år eller två men nu i år så hände det grejer på riktigt.
Jag har som sagt vetat om att klimakteriet är på gång då mensen varit oregelbunden, inte vad gäller tid men i riklighet samt att jag många månader inte haft några ägglossningsmärtor. Så i slutet på februari insåg jag att det var länge sedan jag hade mens och den kom inte och kom inte. Humöret har stigit till nivåer där jag går och ler konstant dagarna i ända och livet äntligen känts meningsfullt att leva. Den där mer eller mindre konstanta depressionen jag dragit på sedan jag var 13 eller 14 har varit som bortblåst. En liten aning energi har återkommit och jag har mått bra. Livet har helt enkelt varit helt fantastiskt.
Så i morse så var det blod på pappret och nu när jag åkte från jobbet så ville jag bara börja gråta för att livet är ett helvete. Återigen ställer jag mig frågan som jag ställt massor av gånger nästan varje dag de sisådär senaste 20 åren och som jag ställde med lite andra formuleringar innan dess "varför måste jag leva, jag har ju inte bett om det".
Varför var jag tvungen att få en insikt att det finns ett annat liv så att det jag lever känns ännu mer meningslöst? Varför kan jag inte bara slippa det här jävla eländet, jag hatar det. VARFÖR?