Jag är inte så smart

[Enya]

En lite stor och filosofisk tanke mitt i allt, men jag tror att en stor del av att leva ett lyckligt liv är att lära sig navigera i de förutsättningar man har och hitta rätt utifrån det. Det kan vara en sorg att behöva släppa det man inte kommer att kunna få av olika skäl, och vad det är ser nog olika ut för olika människor. Men när allting kommer omkring så är det ju det som vi alla strävar emot, lycka, och här har sannolikt intelligens en väldigt liten roll att spela. Jag är rätt driven som person och får tillfredsställelse av mitt arbete. Men den största lyckan finns inom familjen, en promenad i skogen, ett glas vin en tyst sommarnatt. Ibland när jag faller i fällan att jämföra mig med andra eller vara frustrerad över det jag vill ha, men inte har, så brukar jag tänka på det.

Ja, det du skriver får mig att tänka på min man och hans familj. Tänker ofta på dem, som är en motpol mot min familj. Han och hans familj strävade hela tiden efter att ha materiella ting, nyaste bilen, största TVn, båten, motorcykeln osv. Men lycka tycktes inte riktigt få plats? Min familj har aldrig varit drivna av något alls utan bara stått kvar på samma plats. Och lycka har saknats, det har saknats ekonomiska förutsättningar för lycka. Som om lycka beror på pengar.

Det gör det ju delvis. Men att ha en inre drivkraft och vilja att sträva efter något, och att samtidigt förstå att stanna upp och njuta av nuet tror jag är viktigare för lycka än att sträva efter nytt och materiellt- eller vara bitter för att man inte kan skaffa nytt och materiellt. Jag tycker båda sidorna är sorgliga. Man går genom livet till ingen nytta, utan att känna glädje eller lycka, utan att vara nöjd på något vis.

Jag är som du och får tillfredsställelse av mitt arbete. Det gör mig glad och det är kul! Men jag använder ju språket, skriver, i jobbet, med ett annat liknande jobb hade jag kanske känt samma? Så lycka för mig är väl egentligen inte att vara intelligent och ha högsta betyg och imponera, utan att älska mitt jobb, det är trots allt där man generellt tillbringar stor tid av sitt liv. Nu förändras mitt yrke mer mot pappersvändare (sekreterare och mindre att skriva) och det ser jag otroligt negativt på, för då försvinner ju att skriva och använda språket. Jag försöker fundera ut hur jag ska kunna kompensera förlusten av språket.

Jag har ju även hund pga att må bra, utan mår jag inte bra. Skulle inte ta en promenad ens om jag inte hade hund, men älskar att gå i skogen med dem och låta oss upptäcka och ta det lugnt.

Men jag tror man behöver bli vuxen för att hitta sin egen lycka, kommer nog inte i första taget. Det är nog mycket man måste testa på innan man finner den. Eller förstår vad som ger en det.

Sorry för OT!

 

[Palermo]

Hahaha precis, vad ska jag med mina 125-135 i IQ (fått olika poäng beroende på dagsform på mensas test) till när det svåraste som finns är att navigera sociala situationer . Det har tagit mig 38 år att komma till en punkt där jag intellektuellt förstår det mesta och kan reagera "rätt" på rutin, men jag blir så jävla trött av att maskera så nu får folk bara stå ut med mitt vetenskapsbabbel, rättframma sätt, och problem med ögonkontakt .

Mensas test mäter en fullständigt omodern idé om intelligens. I den mån man genomgår riktiga intelligenstester nuförtiden, så är de mycket bredare och mäter fler saker än det där 50-talstramset.

 

[Tonto]

Jag tror att jag kan upplevas som smart. Jag läser mycket, har en akademisk utbildning och är bra på mitt jobb. Men jag har också läst att personer med hög EQ ibland kan uppfattas som personer med hög IQ och jag tror att så är fallet för mig. Min sociala kompetens och stora intresse för mitt yrke har tagit mig ganska långt, så det går ingen nöd. Men sanningen är att jag har ett hemskt resultat på högskoleprovet i bagaget, och jag gör inte alls bra ifrån mig på logiktester i rekryteringsprocesser. Jag har inte reflekterat så mycket över det här eftersom det inte varit ett problem, men nu när jag väl börjat tänka på det så kan jag inte låta bli att fundera på om man inte kan träna upp detta.

I morse när vi stod och borstade tänderna så sa jag det till min man. "Jag tror att jag har låg IQ!" och han höll på att sätta tandborsten i halsen. Men efter att jag förklarat vad jag menar, och ett skämt om att jag borde berättat detta innan vi skaffade barn, så sa han tillslut "Jag tror du har rätt". Min man är ingenjör och våra hjärnor fungerar markant olika. Jag lägger verkligen ingen värdering i det här, vill jag vara tydlig med, och inte han heller. Jag är mer konstnärligt och socialt lagd. Han kan siffror och logik.

Men eftersom jag är en vetgirig person som gillar att lära mig nya saker, och en del av mitt yrke ändå är analys och siffror, så skulle jag gärna bli bättre. Kan man träna upp sin IQ och sitt logiska tänkande, och i så fall hur?

(Ta rubriken med en nypa salt, vi marknadsförare gillar click-baits).

Efter att gruppen med mensa som brukar boka in sig på mitt jobb kontinuerligt inte kan förstå att dom inte får plats i ett rum (samma problem varje gång) så tror jag inte att folk med högt IQ är så smarta dom heller.

 

[vemsomhelst123]

Jag skulle mycket hellre ha hög EQ än hög IQ. Å andra sidan vet jag att min IQ och mitt logiska tänkandet har räddat mig flera gånger när min EQ helt har fallerat. Jag är bra på saker som man har på ett IQ-test men jättedålig på mjuka värden och att koncentrera mig så pass att jag kan utvecklas om jag inte förstår syftet med saker. Jag försöker öva på EQ-relaterade saker och att andas och inte bara kasta mig ut i saker (hej ADHD!).

Jag övade mycket på logiska problem som barn, minns att vi hade böcker med sånt knep och knåp. Så visst kan man öva upp det, men det skadar inte att ha någon sorts sinne för balanserad layout eller en hjärna som har lätt för att skapa system.

Jag kan hålla med. Jag har inget överdrivet logiskt sinne men älskar statistik och har som någon annan här ett minne som faktiskt är riktigt bra. Har aldrig behövt anstränga mig nämnvärt i skolan på någon nivå utom skriva långa texter på engelska och vänta på saker..( forskarutbildad)
Men jag inser nu när jag byter jobb att min eq är halvkass och blivit sämre efter pandemin. Jag har till viss del ett vårdande yrke och tror jag är uppskattad i den delen, men den suger energi från mig . Och ts : jag gillar inte färg och form och snygga power points heller . Jag försöker se det som att vi alla är olika

 

[nightcrawler]

Hörde sägas om en gammal professor i fysik en gång att han var så intelligent och speciellt bra för att han tänkte långsamt och räknade långsamt (jag hade också definitivt kopplingar mellan bra på matte och liknande och tänka snabbt.)

Nu när du berättar det så känns det riktigt bra att vara trög

 

[Araminta]

Lite lösa tankar efter att ha skummat tråden:
- Vi blir bättre på det vi tränar. Tränar vi löpning, att lösa rubriks kub och franska så kommer vi att bli bättre på löpning, rubriks kub och franska. Tränar vi logiska matriser så blir vi bättre på logiska matriser.
- Hur fort vi lär oss och vilken nivå vi har kapacitet till är individuellt och beror på en mängd faktorer, t.ex. logiskt tänkande, koncentrationsförmåga, motivation, språkförmåga och arbetsminne.
- Flertalet funktionsvariationer bottnar helt eller delvis i svårigheter med inlärningen av en eller flera förmågor.
- Professionella instrument för mätning av ovanstående faktorer/förmågor hålls strikt konfidentiella delvis för att undvika inlärning av testmaterialet.

 

[Luff]

Ja, det du skriver får mig att tänka på min man och hans familj. Tänker ofta på dem, som är en motpol mot min familj. Han och hans familj strävade hela tiden efter att ha materiella ting, nyaste bilen, största TVn, båten, motorcykeln osv. Men lycka tycktes inte riktigt få plats? Min familj har aldrig varit drivna av något alls utan bara stått kvar på samma plats. Och lycka har saknats, det har saknats ekonomiska förutsättningar för lycka. Som om lycka beror på pengar.

Det gör det ju delvis. Men att ha en inre drivkraft och vilja att sträva efter något, och att samtidigt förstå att stanna upp och njuta av nuet tror jag är viktigare för lycka än att sträva efter nytt och materiellt- eller vara bitter för att man inte kan skaffa nytt och materiellt. Jag tycker båda sidorna är sorgliga. Man går genom livet till ingen nytta, utan att känna glädje eller lycka, utan att vara nöjd på något vis.

Jag är som du och får tillfredsställelse av mitt arbete. Det gör mig glad och det är kul! Men jag använder ju språket, skriver, i jobbet, med ett annat liknande jobb hade jag kanske känt samma? Så lycka för mig är väl egentligen inte att vara intelligent och ha högsta betyg och imponera, utan att älska mitt jobb, det är trots allt där man generellt tillbringar stor tid av sitt liv. Nu förändras mitt yrke mer mot pappersvändare (sekreterare och mindre att skriva) och det ser jag otroligt negativt på, för då försvinner ju att skriva och använda språket. Jag försöker fundera ut hur jag ska kunna kompensera förlusten av språket.

Jag har ju även hund pga att må bra, utan mår jag inte bra. Skulle inte ta en promenad ens om jag inte hade hund, men älskar att gå i skogen med dem och låta oss upptäcka och ta det lugnt.

Men jag tror man behöver bli vuxen för att hitta sin egen lycka, kommer nog inte i första taget. Det är nog mycket man måste testa på innan man finner den. Eller förstår vad som ger en det.

Sorry för OT!

Hördudu. Du är klok som en bok. Och du är en kämpe. Du har visst blivit något. Som du har klättrat. Upp på livets stege.

 

[Enya]

Hördudu. Du är klok som en bok. Och du är en kämpe. Du har visst blivit något. Som du har klättrat. Upp på livets stege.

Tack! Det var snällt av dig att skriva det! Det var inte riktigt vad jag menade, men okej. Tänkte mer på att bli något vettigt och göra vettiga saker i livet, något som andra anser är vettiga.

 

[Luff]

Tack! Det var snällt av dig att skriva det! Det var inte riktigt vad jag menade, men okej. Tänkte mer på att bli något vettigt och göra vettiga saker i livet, något som andra anser är vettiga.

Du jobbar i vården. Det är väl vettigt om något.

 

[BernT]

Jag kan hålla med. Jag har inget överdrivet logiskt sinne men älskar statistik och har som någon annan här ett minne som faktiskt är riktigt bra. Har aldrig behövt anstränga mig nämnvärt i skolan på någon nivå utom skriva långa texter på engelska och vänta på saker..( forskarutbildad)
Men jag inser nu när jag byter jobb att min eq är halvkass och blivit sämre efter pandemin. Jag har till viss del ett vårdande yrke och tror jag är uppskattad i den delen, men den suger energi från mig . Och ts : jag gillar inte färg och form och snygga power points heller . Jag försöker se det som att vi alla är olika

Är kreativ men snygga power points kan jag inte haha. I mitt jobb kör vi svart-vita PowerPoints med bara text. Lagom ambitiöst en gång la jag till effekter på hur bilderna byttes ut, bytte effekt mellan varje bild pga uttråkad. ”Skithäftigt” blev betyget från andra haha hade aldrig gått på privat företag lol.

 

[Unafraid]

Jag har inte gjort ett "äkta" iq-test men får alltid högt på alla jag har gjort. Men har lägre eq, inte suverän på att läsa situationer, riktigt dålig på att komma ihåg namn och ansikten, dålig språkbegåvning (pratar ofta engelska och gör mig förstådd men bra är den inte), noll känsla för musik, takt och inte alls konstnärlig. (Alltså jag har fler positiva egenskaper än hög iq, men tänkte vara svensk och räkna upp det jag är dålig på istället ).

Man har helt enkelt olika egenskaper som personer. Såklart du kan träna upp iq, jag gillar siffror och tycker iq-tester är roliga, blir också bättre och bättre. Lika så om man tränar på högskoleprovet, då får man också bättre resultat. Jag skulle säkert kunna träna upp mitt eq också om jag kände för det. Man kan bli bättre på det mesta!

 

[Tuvstarr]

Jag har egentligen ingen vettig input, många här har redan svarat med genomtänkta svar.
Men jag tänker bara komma med en liten anekdot från häromdagen, då jag och min kompis svängde in på en mack för att köpa något att dricka. Vid kassan blev det rörigt, och oklart hur som var vad, vem skulle betala vad, osv. Varvid kompisen säger "vi är snygga, men vi är inte speciellt smarta "
Killen i kassan svarar då med "inte jag heller "

Så, om du klarar att köpa dricka på macken, då är du i varje fall smartare än vissa av oss, då du klarar dig ute i livet. Vi andra gör det inte alltid, trots våra universitetsexamen i naturvetenskaper

 

[Hippocampus]

Ibland undrar jag hur jag ens klarar att leva och jobba. Och nej, jag är inte ute efter styrkekramar eller ”oj så är det inte”.
Men jag är inte smart, fattar inte logik-tester, har jättesvårt för matte och siffror. Dessutom är jag väldigt icke-kreativ, har ingen känsla för färg, form eller något musik-öra alls. Kan inte ta en ton, förstår inte melodier. Har ingen universitets-examen för det är så svårt. Inget språköra.
Har dåligt minne och känner inte igen folk.
Har svårt för mycket saker, varit mycket mobbad och extremt blyg. Utsatt för annat också.
Och ändå, på något sätt, klarar jag av att jobba. Det är faktiskt jättekonstigt.
Jag har fått öva jättemycket på vissa saker, som tex att prata med folk.
Ja det är ett under att jag klarar mig. Faktiskt.

 

[Enya]

Du jobbar i vården. Det är väl vettigt om något.

Absolut, det håller jag med om!

Jag har för övrigt alltid, sedan ung tonår, velat bli rättsläkare. Inte bara läkare och jobba med patienter även om läkaryrket som sådant är intressant, veterinär också, utan just rättsläkare. Döda patienter passar nog mig bättre än sådana som talar. I ett annat liv, en annan tid dock, tyvärr. Grämer mig ibland, men inte lika ofta längre, att jag inte har vad som krävs, aldrig haft. tyvärr tror jag bara man kan nå till en viss nivå, man kan inte bli något man inte riktigt är skapt för på sätt och vis. Min hjärna och min IQ är inte med mig och har aldrig varit, går inte att träna upp eller plugga upp till den nivån. Även om det mot förmodan hade gått att plugga upp och ta sig igenom utbildning med hårt arbete och pannben, så tror jag inte att man på sikt kan hålla det för ett gott arbete, om man inte har fördelar för det från början. Alltså, om man är så"dum" som jag är det inte möjligt helt enkelt.

 

[Ullmerkott]

Jag läste någonstans att om man ska vara en bra chef/arbetsledare är det inte optimalt att vara superintelligent. Det var tydligen mycket bättre att ligga lite lagom över medel, tillräckligt smart för att förstå vad genierna pysslar med, men inte för smart för att kunna relatera till de anställda och kunder som ligger på andra änden av spektrat. Tänker att det kan vara samma sak med många andra egenskaper - ska man kunna samverka med många olika typer av människor kan det underlätta om man inte är alltför extrem själv.

 

[stjarnhimmel]

Jag läste någonstans att om man ska vara en bra chef/arbetsledare är det inte optimalt att vara superintelligent. Det var tydligen mycket bättre att ligga lite lagom över medel, tillräckligt smart för att förstå vad genierna pysslar med, men inte för smart för att kunna relatera till de anställda och kunder som ligger på andra änden av spektrat. Tänker att det kan vara samma sak med många andra egenskaper - ska man kunna samverka med många olika typer av människor kan det underlätta om man inte är alltför extrem själv.

Haha... jag satt precis och funderade lite i samma banor.
Att om jag får välja ett område jag är smart inom så skulle det faktiskt inte vara inom logik såsom tester som nämns här i tråden. Jag har ofta hört personer prata om hur smärtsamt det är att tex ha svårt att läsa av människor. Att tex ha lätt att jobba tillsammans med andra, lätt att komma överens med folk eller lätt att förstå vad som tex förväntas av en på en arbetsplats måste ju vara en stor tillgång.

 

[Otherside]

Jag funderar ibland lite över hur detta grundläggs i ens hjärna? Min man t.ex. är EXTREMT teknisk, på gränsen till det ofattbara. Han bygger bilar från grunden, motorcyklar, sätter ihop tekniska saker som är fullständigt absurts komplicerade. För honom är det jättekul och helt självklart. Han växte upp med en motorintresserad pappa som plockade isäg motorer med sin lille son redan från tidig ålder. Han växte upp med det tänket. Jag fattar INGET av det han gör.

Själv växte jag upp med konstnärliga föräldrar, med böcker, bilder, poesi, trädgård, skogen, naturen..... DET är min "talang", det konstnärliga, som jag levt på hela livet.

Dottern har vuxit upp med flera språk i familjen, med böcker och läsande, och är idag en riktig språkmänniska. Både rent tekniskt men också förmågan att uttrycka sig i skrift (hade A i såna ämnen när hon gick ut gymnasiet och A på alla prov etc.)

Är detta bara en slump eller formas ens hjärna från tidig barndom, till den "typ" man sen blir?

 

[skiesabove]

Jag funderar ibland lite över hur detta grundläggs i ens hjärna? Min man t.ex. är EXTREMT teknisk, på gränsen till det ofattbara. Han bygger bilar från grunden, motorcyklar, sätter ihop tekniska saker som är fullständigt absurts komplicerade. För honom är det jättekul och helt självklart. Han växte upp med en motorintresserad pappa som plockade isäg motorer med sin lille son redan från tidig ålder. Han växte upp med det tänket. Jag fattar INGET av det han gör.

Själv växte jag upp med konstnärliga föräldrar, med böcker, bilder, poesi, trädgård, skogen, naturen..... DET är min "talang", det konstnärliga, som jag levt på hela livet.

Dottern har vuxit upp med flera språk i familjen, med böcker och läsande, och är idag en riktig språkmänniska. Både rent tekniskt men också förmågan att uttrycka sig i skrift (hade A i såna ämnen när hon gick ut gymnasiet och A på alla prov etc.)

Är detta bara en slump eller formas ens hjärna från tidig barndom, till den "typ" man sen blir?

Arv OCH miljö. Och en del av arv är den slumpmässiga kombinationen av gener.

Man kan vara passionerad och superintresserad av något, men saknar man den där "talangen", så finns det en gräns för hur långt man kan komma, även om man lägger 10 000 timmar plus.

Är man åtminstone riktigt intresserad så blir det lättare att lägga de där tiotusen timmarna.

 

[stjarnhimmel]

Jag funderar ibland lite över hur detta grundläggs i ens hjärna? Min man t.ex. är EXTREMT teknisk, på gränsen till det ofattbara. Han bygger bilar från grunden, motorcyklar, sätter ihop tekniska saker som är fullständigt absurts komplicerade. För honom är det jättekul och helt självklart. Han växte upp med en motorintresserad pappa som plockade isäg motorer med sin lille son redan från tidig ålder. Han växte upp med det tänket. Jag fattar INGET av det han gör.

Själv växte jag upp med konstnärliga föräldrar, med böcker, bilder, poesi, trädgård, skogen, naturen..... DET är min "talang", det konstnärliga, som jag levt på hela livet.

Dottern har vuxit upp med flera språk i familjen, med böcker och läsande, och är idag en riktig språkmänniska. Både rent tekniskt men också förmågan att uttrycka sig i skrift (hade A i såna ämnen när hon gick ut gymnasiet och A på alla prov etc.)

Är detta bara en slump eller formas ens hjärna från tidig barndom, till den "typ" man sen blir?

Jag tror att det är flera faktorer som samverkar. Men jag tror att det vi ser föräldrar och omgivning göra redan som barn påverkar enormt mkt. Både att man får pröva på saker som andra barn inte får samt att det ens föräldrar gör också blir det som känns normalt. Även om man har en medfödd talang så kanske man inte alls blir bra på det om man aldrig får chansen att prova på att göra den saken. Jag har ibland funderat på om man själv kanske har några talanger som man inte vet om? för man har bara inte råkat märka av det. Det kanske finns många jobb man tex skulle passa för men som man inte ens känner till att de finns.

 

[Brassneck]

Hahaha precis, vad ska jag med mina 125-135 i IQ (fått olika poäng beroende på dagsform på mensas test) till när det svåraste som finns är att navigera sociala situationer . Det har tagit mig 38 år att komma till en punkt där jag intellektuellt förstår det mesta och kan reagera "rätt" på rutin, men jag blir så jävla trött av att maskera så nu får folk bara stå ut med mitt vetenskapsbabbel, rättframma sätt, och problem med ögonkontakt .

Kom hit för att skriva nåt liknande.
Jag har gjort begåvningstest på min autismutredning och där ingår "klassiska" IQ-uppgifter med mönster osv, ordförståelse, matteproblem, snabbhet i lösningar och annat. Jag fick ett resultat där jag låg på 130 i IQ och topp 1% i processtid.
Jag fick också autism nivå 2 och är extremt beroende av hjälp i alla vardagssituationer.
Och jag är sjukt bra på mitt jobb om det är exakt det som jag klarar. Annars är jag helt oduglig.

Så "smart" är rättså meningslöst. Jag är väl objektivt sett smart men har absolut noll nytta av det...