snöar vertikalt ute, inte lite heller. Tvingar mig ut på en skrittrunda. På med allt som finns på både mig och hästen. Broddar behöver jag inte tänka på. Snösulor på flera centimeter iallafall. Men när jag väl är ute och tittar ut över de svarta långa öronen, med skrapmärket på tränsets nackstycke efter en mindre olycka med högt huvud upp i en lysrörsarmatur. Med en lång fläta som gungar fram och tillbaka i huvudets takt på tinkerm så är det rätt mysigt. Okej, ända fram till dess jag inser att låren frusit bort i luckan mellan jackan och shortchapsen. Tänker alltid att jackan är så lång att det inte behövs termoridbyxor och varje gång blir låren illröda när dushen går på för att värma upp kroppen. Nu måste det vara sista snön. 
