Inspirationstråd feminism!

[the_connemara]

Ända sedan denna tråden: https://www.bukefalos.se/threads/att-vara-feminist.1476294/ var aktuell har jag tänkt skapa denna tråden. Många upplevde det ju som ganska krävande att vara feminist.

Väljer ni ibland att ta avstånd för att det tar för mycket energi att praktisera feminism? Eller är det mer närvaron av en feministisk analys hos er själva som är jobbigt för er?

Vilka sammanhang behöver ni i sådana fall hämta andan ifrån? Ofta förutsätter jag att det är sammanhang med mycket sexism eller förtryck men kanske även feministiska sammanhang kan påverka negativt? Hur är det för er? Och känner ni ibland skuld över om ni kan välja bort kampen och ibland gör det? Hur hanterar ni det i sådana fall?

Utifrån detta ovan, hur balanserar ni er tillvaro? Var hämtar ni kraft och ork? Irl eller på nätet främst? Har ni många feministiska sammanhang där ni känner er delaktiga och att det hjälper er? Eller hade ni velat ha mer av det i ett liv?

Vad inspirerar er mest i övrigt? Att plöja gammal facklitteratur? Ny litteratur? Hänga med i de vanliga nyheterna med er och/eller andras feministiska analys närvarande? Aktioner irl? Följa aktivister på sociala media? Att upptäcka dagliga förbättringar? Eller kanske att upptäcka dagliga saker som går att förbättra?




Själv blev jag töntigt glad idag när mötesprotokollet hade angett mig som justeringsperson och inte justeringsman. Och efter stallet ska jag hem och leta upp och titta på CW mfls deltagande i Malou efter 10 innan jag ser klart dokumentären om R. Kelly.

Jag känner mig nog mest dränerad på energi av att läsa diskussioner med tydliga ickefeminister och tar sällan upp dem längre vilket jag känner lite dåligt samvete över, jag har inte ens hunnit börja bidra med något

 

[Asko]

Ärligt - buke!
Det är skönt att läsa inlägg av så många likasinnade, det känns betydligt mer genomsyrat allting här än irl. Jag insuper all styrka, information och argument jag får av fantastiska kloka feminister här och därmed känner mig starkare både mentalt och i min argumentation så att jag kan ta itu med andra sorters åsikter irl. När jag tvekar pga jag blir lite feg så tänker jag på buke och hur starkt flera användare står upp för sina åsikter här, det ger mig lite mod till att åtminstone börja våga säga ifrån.
Det är en liten feministisk sfär i min vardag som dessutom får plats i fickan

 

[Petruska]

Ärligt - buke!
Det är skönt att läsa inlägg av så många likasinnade, det känns betydligt mer genomsyrat allting här än irl. Jag insuper all styrka, information och argument jag får av fantastiska kloka feminister här och därmed känner mig starkare både mentalt och i min argumentation så att jag kan ta itu med andra sorters åsikter irl. När jag tvekar pga jag blir lite feg så tänker jag på buke och hur starkt flera användare står upp för sina åsikter här, det ger mig lite mod till att åtminstone börja våga säga ifrån.
Det är en liten feministisk sfär i min vardag som dessutom får plats i fickan

Oj! Jag möter i princip aldrig så mycket okunniga och direkt misogyna åsikter som just på buke. Ingenstans i mitt vardagliga liv, tar tex någon upp att kvinnor minsann också begår mord, inte bara män, när mäns farlighet diskuteras.

 

[Petruska]

Men det jag skrev ovan var väl inte så inspirerande. Men antyder kanske ändå min bästa strategi: jag försöker vistas bland vettiga människor. Vettiga människor säger vettiga saker, och då får jag något att tänka vidare på.

 

[MiniLi]

Jag blir bara dränerad av att vistas bland ”oupplysta idioter utan analysförmåga” (diplomatiskt much ) så det jag gör ibland är att undvika vissa typer av människor eller undviker att gå in i diskussioner med människor jag tänker aldrig kommer tänka annorlunda.

Vistas tyvärr inte i några regelrätta feministiska sammanhang, men har funderat på att börja gå på möten ordnade av lokala politiska partier i just detta syfte.

 

[Red_Chili]

Oj! Jag möter i princip aldrig så mycket okunniga och direkt misogyna åsikter som just på buke. Ingenstans i mitt vardagliga liv, tar tex någon upp att kvinnor minsann också begår mord, inte bara män, när mäns farlighet diskuteras.

Hur lyckas du undvika dem? Jag kanske bara har otur, men om jag ens nämner EN mans våld mot någon kvinna så känner jag ett behov av att även vara tvungen att orka dra upp hela grejen med hur det ser ut med samhällsstrukturer, hur mycket vanligare mäns våld är än kvinnors våld osv.

Inte för att jag vill dra hela den grejen, utan för att jag många gånger kommer mötas av "Men kvinnor då!" eller "men inte alla män!" så fort jag säger något negativt om män. Inte från alla i min närhet, såklart, då hade jag bytt såväl vänner som jobb och bostadsort om det det krävts, men tillräckligt ofta för att jag ska behöva fundera på om det är värt att "bråka" varje gång jag säger något.

 

[Petruska]

Hur lyckas du undvika dem? Jag kanske bara har otur, men om jag ens nämner EN mans våld mot någon kvinna så känner jag ett behov av att även vara tvungen att orka dra upp hela grejen med hur det ser ut med samhällsstrukturer, hur mycket vanligare mäns våld är än kvinnors våld osv.

Inte för att jag vill dra hela den grejen, utan för att jag många gånger kommer mötas av "Men kvinnor då!" eller "men inte alla män!" så fort jag säger något negativt om män. Inte från alla i min närhet, såklart, då hade jag bytt såväl vänner som jobb och bostadsort om det det krävts, men tillräckligt ofta för att jag ska behöva fundera på om det är värt att "bråka" varje gång jag säger något.

På jobbet säger ingen så. Eller ja, vi är över 100 i kollegiet, men ingen av dem jag pratar med och jobbar ihop med. Vänner kan inte samtidigt vara vänner och misogyna, så det har självsanerat sig sedan jag var tonåring. Familjen: tja, kanske en av mina kusiners man skulle kunna säga sånt där, men vi byter ändå bara artighetsfraser.

Var möter du de där kommentarerna?

 

[lady_vip]

Jag har ett sånt här halsband nästan dagligen, det öppnar ju upp för en del

Jag tar diskussioner ganska ofta, främst med män som är medvetna, men inte hela vägen, det ger mig mest.
På mitt arbete finns både kvinnor och män av olika kaliber så att säga, men med en kvinnlig chef upplever jag att toleransen för sexism är väldigt låg.

Sen är jag född in i det här tänket, så jag har inte haft så stort behov av att generellt diskutera feminism. Men jag följer såklart ikoner på tex Instagram, Linnéa, Nina Rung, Wennstam etc. Tror jag var 13 är när jag läste Fittstim som var en stor grej då.

För mig är det viktigaste att göra skillnad IRL, på nätet tycker jag det blir lite svårt att diskutera när folk kan välja att gömma stora delar av sin personlighet eller åsikt. Jag jobbar med ungdomar, det är extremt viktigt för mig att de bildas i såna här ämnen.

 

[Lager]

Ända sedan denna tråden: https://www.bukefalos.se/threads/att-vara-feminist.1476294/ var aktuell har jag tänkt skapa denna tråden. Många upplevde det ju som ganska krävande att vara feminist.

Väljer ni ibland att ta avstånd för att det tar för mycket energi att praktisera feminism? Eller är det mer närvaron av en feministisk analys hos er själva som är jobbigt för er?

Vilka sammanhang behöver ni i sådana fall hämta andan ifrån? Ofta förutsätter jag att det är sammanhang med mycket sexism eller förtryck men kanske även feministiska sammanhang kan påverka negativt? Hur är det för er? Och känner ni ibland skuld över om ni kan välja bort kampen och ibland gör det? Hur hanterar ni det i sådana fall?

Utifrån detta ovan, hur balanserar ni er tillvaro? Var hämtar ni kraft och ork? Irl eller på nätet främst? Har ni många feministiska sammanhang där ni känner er delaktiga och att det hjälper er? Eller hade ni velat ha mer av det i ett liv?

Vad inspirerar er mest i övrigt? Att plöja gammal facklitteratur? Ny litteratur? Hänga med i de vanliga nyheterna med er och/eller andras feministiska analys närvarande? Aktioner irl? Följa aktivister på sociala media? Att upptäcka dagliga förbättringar? Eller kanske att upptäcka dagliga saker som går att förbättra?




Själv blev jag töntigt glad idag när mötesprotokollet hade angett mig som justeringsperson och inte justeringsman. Och efter stallet ska jag hem och leta upp och titta på CW mfls deltagande i Malou efter 10 innan jag ser klart dokumentären om R. Kelly.

Jag känner mig nog mest dränerad på energi av att läsa diskussioner med tydliga ickefeminister och tar sällan upp dem längre vilket jag känner lite dåligt samvete över, jag har inte ens hunnit börja bidra med något

Jag arbetar med i majoritet väldigt engagerade människor som vill utveckla sin kompetens och påverkan i frågor som rör just makt och möjligheter.

Det betyder inte att alla tycker samma saker, men det betyder att det finns ett stort intresse och förståelse för maktdynamik i samhället - rörande exempelvis genusfrågor, ekonomi och fördelningsfrågor, rasifiering av människor och vilken påverkan det kan ha, funkisfrågor och hur den fysiska kroppen påverkar dina möjligheter... etc etc.

Det ger mig väldigt mycket energi. Vi kan ha intensiva samtal vilket också ger mig mycket tillbaka att fundera över just för att vi tolkar saker olika beroende på olika erfarenheter och bakgrund, och om hur vi bemöts olika ute i samhället vilket reproducerar olika syn på oss själva som individer och som grupp.

Jag möts ytterst sällan av "inte alla män"-grejen i min vardag. Precis som jag aldrig möts av termer som "skäggbarn" eller argument av typen "rasism finns inte för jag som vit medelklass har aldrig hört någon ropa blattejävel efter mig".

Vi lever inte i en relativistisk fritolkningsvärld där kroppar inte har någon mening och sociala regler med självklarhet kan brytas av alla utan repressalier. Bara den basala ingången i alla samtal att andra människors upplevelse också är verklig, också är viktig, inte bara min egen.

...och ja jag väljer ibland att inte ta diskussionen vid möten eller sociala kontakter där jag krasst är trött och inte orkar vara stark och modig och stå emot. Däremot har jag svårt att släppa igenom rent rasistiska kommentarer eller uppenbar sexism med tystnad, jag måste liksom ändå markera. Men ibland får det stanna vid en markering.

 

[Elektronen]

Ända sedan denna tråden: https://www.bukefalos.se/threads/att-vara-feminist.1476294/ var aktuell har jag tänkt skapa denna tråden. Många upplevde det ju som ganska krävande att vara feminist.

Väljer ni ibland att ta avstånd för att det tar för mycket energi att praktisera feminism? Eller är det mer närvaron av en feministisk analys hos er själva som är jobbigt för er?

Vilka sammanhang behöver ni i sådana fall hämta andan ifrån? Ofta förutsätter jag att det är sammanhang med mycket sexism eller förtryck men kanske även feministiska sammanhang kan påverka negativt? Hur är det för er? Och känner ni ibland skuld över om ni kan välja bort kampen och ibland gör det? Hur hanterar ni det i sådana fall?

Utifrån detta ovan, hur balanserar ni er tillvaro? Var hämtar ni kraft och ork? Irl eller på nätet främst? Har ni många feministiska sammanhang där ni känner er delaktiga och att det hjälper er? Eller hade ni velat ha mer av det i ett liv?

Vad inspirerar er mest i övrigt? Att plöja gammal facklitteratur? Ny litteratur? Hänga med i de vanliga nyheterna med er och/eller andras feministiska analys närvarande? Aktioner irl? Följa aktivister på sociala media? Att upptäcka dagliga förbättringar? Eller kanske att upptäcka dagliga saker som går att förbättra?




Själv blev jag töntigt glad idag när mötesprotokollet hade angett mig som justeringsperson och inte justeringsman. Och efter stallet ska jag hem och leta upp och titta på CW mfls deltagande i Malou efter 10 innan jag ser klart dokumentären om R. Kelly.

Jag känner mig nog mest dränerad på energi av att läsa diskussioner med tydliga ickefeminister och tar sällan upp dem längre vilket jag känner lite dåligt samvete över, jag har inte ens hunnit börja bidra med något

Jag är feminist men brukar väl inte direkt proklamera det som ett ställningstagande "jag är feminist". Är väl snarare att jag insett att jag håller med om mycket (sen finns det ju olika grenar inom feminismen) men är absolut inte superinsatt.

Har inget direkt sammanhang men inser att jag i princip träffar mest människor som iaf uttalat har sunda värderingar oavsett kön.
Är väl mer i diskussioner och av att läsa nyheter som gör mig upprörd. Men visst klart man haft uttröttande diskussioner med folk va det manliga släktet och mycket "inte alla män". Eller någon jag var på dejt med som sa " statistisk sett är det större risk att en män blir nedslagen än att en kvinna blir våldtagen". Visst det stämmer men det gör inte att något av det är okej eller att något av det är ett mindre/ icke problem

 

[mandalaki]

Åh. Jag blir trött bara av att läsa trådstarten (no pun intended).

För mig är feminism inget jag direkt GÖR. Det är ett perspektiv på verkligheten omkring mig helt enkelt, ett analysverktyg. Sedan leder det perspektivet säkert till att jag GÖR vissa saker i vardagen, som påpekar jämställdhetsbrist när jag ser den. Och följer feministiska skribenter här och var.

Men jag vänder mig lite mot att feminism ska betraktas som något man ägnar sig åt eller inte. Typ Nu ska vi prata om dressyr, Nu ska vi prata om skidskytte, Nu ska vi prata om feminism. För mig är det mer ett perspektiv.

 

[the_connemara]

Ärligt - buke!
Det är skönt att läsa inlägg av så många likasinnade, det känns betydligt mer genomsyrat allting här än irl. Jag insuper all styrka, information och argument jag får av fantastiska kloka feminister här och därmed känner mig starkare både mentalt och i min argumentation så att jag kan ta itu med andra sorters åsikter irl. När jag tvekar pga jag blir lite feg så tänker jag på buke och hur starkt flera användare står upp för sina åsikter här, det ger mig lite mod till att åtminstone börja våga säga ifrån.
Det är en liten feministisk sfär i min vardag som dessutom får plats i fickan

Det där är så sant för mig också Helt klart var buke/vissa användare på buke det som gjorde att jag ens fick upp ögonen för feminism, det har alltid varit en ickefråga i min värld och min enda tanke var att feminister var rabiata galningar som inte intresserade mig

 

[Vallmo]

Mycket tack vare buke har jag lärt mig massor om feminism och blivit medveten på ett helt annat sätt.
Även om jag naturligtvis alltid haft feministiska värderingar så kan jag sätta ord på dem bättre nu.

Jag har också blivit mer aktiv att uppfostra båda mina söner och införliva feminism i vardagen med dem.

Så tack buke säger jag.

 

[the_connemara]

Oj! Jag möter i princip aldrig så mycket okunniga och direkt misogyna åsikter som just på buke. Ingenstans i mitt vardagliga liv, tar tex någon upp att kvinnor minsann också begår mord, inte bara män, när mäns farlighet diskuteras.

Men det jag skrev ovan var väl inte så inspirerande. Men antyder kanske ändå min bästa strategi: jag försöker vistas bland vettiga människor. Vettiga människor säger vettiga saker, och då får jag något att tänka vidare på.

Jo absolut! Jag minns dessa svar från den förra tråden också och det bidrog både till att jag skapade denna och för mig att bli inspirerad. Jag tycker det låter helt fantastiskt att du vistas i sådana sammanhang! Det har fått mig nyfiken på att eventuellt våga utforska det på egen del. Bor ju nära Lund så det borde ju vara plättlätt för mig irl tänker jag. Men jag känner mig generellt obekväm och feg i nya sammanhang så jag har inte tagit tag i detta ännu.

 

[the_connemara]

Mycket tack vare buke har jag lärt mig massor om feminism och blivit medveten på ett helt annat sätt.
Även om jag naturligtvis alltid haft feministiska värderingar så kan jag sätta ord på dem bättre nu.

Jag har också blivit mer aktiv att uppfostra båda mina söner och införliva feminism i vardagen med dem.

Så tack buke säger jag.

Samma här! Jag insåg bland annat tack vare buke att jag inte alls hade de värderingarna jag trodde och ju mer jag engagerar mig här desto mer vågar jag engagera mig irl. Och desto bättre mår jag själv. I början/fortfarande ibland var det bara svinjobbigt.

 

[the_connemara]

Jag blir bara dränerad av att vistas bland ”oupplysta idioter utan analysförmåga” (diplomatiskt much ) så det jag gör ibland är att undvika vissa typer av människor eller undviker att gå in i diskussioner med människor jag tänker aldrig kommer tänka annorlunda.

Vistas tyvärr inte i några regelrätta feministiska sammanhang, men har funderat på att börja gå på möten ordnade av lokala politiska partier i just detta syfte.

Och ändå skriver du alltid så himla välformulerade och nyttiga inlägg här

Det senare är bland annat vad jag också funderar på och kanske hoppades på att få lite mer spark i baken av att ta tag i genom input i denna tråd.

 

[the_connemara]

Hur lyckas du undvika dem? Jag kanske bara har otur, men om jag ens nämner EN mans våld mot någon kvinna så känner jag ett behov av att även vara tvungen att orka dra upp hela grejen med hur det ser ut med samhällsstrukturer, hur mycket vanligare mäns våld är än kvinnors våld osv.

Inte för att jag vill dra hela den grejen, utan för att jag många gånger kommer mötas av "Men kvinnor då!" eller "men inte alla män!" så fort jag säger något negativt om män. Inte från alla i min närhet, såklart, då hade jag bytt såväl vänner som jobb och bostadsort om det det krävts, men tillräckligt ofta för att jag ska behöva fundera på om det är värt att "bråka" varje gång jag säger något.

Typ samma här. Är så glad att jag har en stadig och bra kvinna på mitt jobb som är lite äldre än mig som jag vet vi delar åsikter. Båda av oss vill ofta inte säga ifrån (vi har lite mer konkreta problem vi båda lite går i täten för att påverka och vi orkar inte allt helt enkelt) men bara att inte känna sig ensam gör det så mycket lättare.

På jobbet säger ingen så. Eller ja, vi är över 100 i kollegiet, men ingen av dem jag pratar med och jobbar ihop med. Vänner kan inte samtidigt vara vänner och misogyna, så det har självsanerat sig sedan jag var tonåring. Familjen: tja, kanske en av mina kusiners man skulle kunna säga sånt där, men vi byter ändå bara artighetsfraser.

Var möter du de där kommentarerna?

Jobbet är det mest inte öppet men tydligt trista strukturer bakom, främst rasism (finns ju ingen på jobbet förutom ett fåtal som inte skyller Malmös höga skatt på invandrare bla) men också hela den där grejen att skilja mycket på kvinnor och män.

Släkten är annars klart värst, den negativa landsbygdsmentaliteten där de öppet tycker illa om många feministiska värderingar. I julas avbröt jag dem till slut med att de kunde väl ge fan i att objektifiera kvinnor så mycket. Det skrattades mest bort a la "höhöhö" osv. Där är liksom sexistiska skämt fortfarande standard. Jag är mest glad jag dumpat mitt ex vars släkt öppet hyllade Hitler. På den nivån liksom. Jag bor ju i Skåne, SD är som vilket parti helst här hos många.

 

[the_connemara]

Jag arbetar med i majoritet väldigt engagerade människor som vill utveckla sin kompetens och påverkan i frågor som rör just makt och möjligheter.

Det betyder inte att alla tycker samma saker, men det betyder att det finns ett stort intresse och förståelse för maktdynamik i samhället - rörande exempelvis genusfrågor, ekonomi och fördelningsfrågor, rasifiering av människor och vilken påverkan det kan ha, funkisfrågor och hur den fysiska kroppen påverkar dina möjligheter... etc etc.

Det ger mig väldigt mycket energi. Vi kan ha intensiva samtal vilket också ger mig mycket tillbaka att fundera över just för att vi tolkar saker olika beroende på olika erfarenheter och bakgrund, och om hur vi bemöts olika ute i samhället vilket reproducerar olika syn på oss själva som individer och som grupp.

Jag möts ytterst sällan av "inte alla män"-grejen i min vardag. Precis som jag aldrig möts av termer som "skäggbarn" eller argument av typen "rasism finns inte för jag som vit medelklass har aldrig hört någon ropa blattejävel efter mig".

Vi lever inte i en relativistisk fritolkningsvärld där kroppar inte har någon mening och sociala regler med självklarhet kan brytas av alla utan repressalier. Bara den basala ingången i alla samtal att andra människors upplevelse också är verklig, också är viktig, inte bara min egen.

...och ja jag väljer ibland att inte ta diskussionen vid möten eller sociala kontakter där jag krasst är trött och inte orkar vara stark och modig och stå emot. Däremot har jag svårt att släppa igenom rent rasistiska kommentarer eller uppenbar sexism med tystnad, jag måste liksom ändå markera. Men ibland får det stanna vid en markering.

Får man fråga vad du jobbar med? Både ditt och @lady_vip s jobb låter så himla viktiga och härliga när det är ni som finns just där

Att det kommit överåriga flyktingbarn som argument mot all invandring upplever jag som standardargument även från de som jag inte tror röstar SD här tex.

 

[the_connemara]

Åh. Jag blir trött bara av att läsa trådstarten (no pun intended).

För mig är feminism inget jag direkt GÖR. Det är ett perspektiv på verkligheten omkring mig helt enkelt, ett analysverktyg. Sedan leder det perspektivet säkert till att jag GÖR vissa saker i vardagen, som påpekar jämställdhetsbrist när jag ser den. Och följer feministiska skribenter här och var.

Men jag vänder mig lite mot att feminism ska betraktas som något man ägnar sig åt eller inte. Typ Nu ska vi prata om dressyr, Nu ska vi prata om skidskytte, Nu ska vi prata om feminism. För mig är det mer ett perspektiv.

För mig blir det skillnad på att bredda sin egen analys och att faktiskt göra något i vardagen. Har det kanske alltid varit mer av en självklarhet att ditt agerande följt med din analys?

 

[the_connemara]

Alltså bara av att svara er i tråden inser jag ju att jag verkligen velat ha fler av min kollega tex i mitt liv. Jag borde verkligen ta tag i att palla träffa mer folk irl (inte min cup of tea i något sammanhang annars) för jag har helt missat att det ju är en stor inspiration och energikälla för mig själv i denna frågan