N
Nekko
Jag måste bara få gnälla lite... Vi är en familj med tre barn, två pojkar som är 7 år och 5,5 år och en flicka som är 2,5 år. Vi bor närma båda våra föräldrar, min mans föräldrar bor ca 1,5 mil bort och mina 2 km bort. Problemet är att vi näst intill aldrig får någon hjälp med barnpassning. Min man och jag har vårt gemensamma hästintresse, men jag tror att vi nog bara fått barnpassning för att rida ihop max 10 ggr sen första sonen föddes - dvs 7 år. Mina svärföräldrar kan passa ett av barnen då och då, max en gång per månad, när det passar dem. De erbjuder sig ALDRIG att passa alla tre för att jag och min man skall kunna göra något själva tillsammans. Mina egna föräldrar hjälper gärna till med praktiska saker runt huset, som snöskottning eller liknande, men erbjuder sig heller aldrig att passa barnen för att min man och jag ska kunna få lite egen tid... Är jag bara gnällig? Eller ska man kunna förvänta sig hjälp av sina egna föräldrar? Jag har ju inte skaffat barn för att någon annan ska passa dem, det är inte så jag menar... Ibland känner jag att jag knappt orkar mer, orkar inte hålla ordning och städa i huset, stöket och tvätten bara väller över mig... Pojkarna grälar och lillflickan tjurar (fast ibland är pojkarna bästa kompisar och lillflickan rarast i världen - som tur är)Tur att jag har min tillflyktsort med mina hästar, när jag är med dem laddar jag verkligen batterierna. Men eftersom vi aldrig får någon barnpassning så blir det ju stafettpinneväxling för mig och min man, du rider nu och jag rider sen... Du kan gå en runda med hunden så kan jag åka och handla sen... Vi försöker göra så mycket som möjligt tillsammans (jag älskar ju mina barn över allt annat) men ibland skulle dt vara skönt om det bara va min man och jag! Va ska vi göra... Hur har ni det? I sommar har mina föräldrar varit på sin sommarstuga, i norrland, på cypern m.m. jag har nog träffat dem sammanlagt 2 gånger sedan i början av juni. Ändå¨bor vi i samma by! Hde vi haft 40 mil mellan varandra kanske de iallafall kommit och besökt oss några dagar! Idag känner jag mig bara trött... Snart rycker jag upp mig, jag är ändå en obotlig optimist! Men min tanke är bara, hur har "alla andra" det?