aida
Trådstartare
Skuldkänslorna och ångesten är så mycket värre än jag någonsin kunde ana, att jag skulle sörja min bästa vän visste jag... men jag går sönder.
Mitt hjärta fick somna igår. Han fick en spark för 3-4 veckor sedan som tog illa, mer illa än vi kunde ana till en början. Vad som såg ut att vara ett sår och muskelömhet visade sig efter 1,5 vecka vara bra mycket värre än så.
En avslagen benflisa som kroppen försökte stöta bort men inte lyckades med. På ultraljudet syntes även att bursan vid armbågsleden var förstorad, men den såg inte ut att vara inflammerad. Efter skrapning på skelettet för att försöka få ut flisan (utan framgång) så sattes dränage i såret upp till den döda benbiten och med penicillin och metacam en vecka höll vi alla tummarna för att svullnaden skulle lägga sig så att skrapningen skulle bli lättare en vecka senare. Trots full dos med smärtstillande hade han så ont så ont och jag var beredd att ge upp ett par gånger under den senaste veckan. Efter att vi ökade på smärtstillandet så gick det bättre och han fick tillbaks sin gnista.
I torsdags, dagen innan återbesöket, så var han jättepigg och glad! Och mitt hopp väcktes att detta kan gå vägen! Det har vänt! Han var ute i hagen och kunde gå runt och beta och var nästan sitt vanliga jag igen, så mina förhoppningar var ganska stora när vi åkte tillbaks till kliniken på fredagen.
Ultraljudet visar nu en bursa som ser påverkad ut och veterinären vill ta prov på hur det ser ut. De vita slår i taket på cellräknaren... Han ger oss 50/50 chans att han blir helt bra, det kommer att ta lång tid (månader) och det kommer att krävas upprepade behandlingar och han kommer att ha ont undertiden. Drän skulle sättas hela vägen genom bursan och ut genom såret. Med en risk att även armbågsleden skulle bli påverkad.
Det svåraste beslutet i mitt liv var att avsluta det hela där och då, min älskade gamla prins skulle inte behöva ha ont så länge om det inte skulle gå vägen...
14 år fick vi tillsammans och han har gett mig allt! Det känns som om jag har svikit honom och jag vet inte hur jag ska förlåta mig. Varför gav jag inte honom chansen att bli bra? Han hade kunnat leva flera år till...
21 ärofyllda år fick dina hovar trampa på jorden, jag hoppas av hela mitt hjärta att vi nångång möts igen och att du förlåter mig.
Världens snällaste mojj
Mitt hjärta fick somna igår. Han fick en spark för 3-4 veckor sedan som tog illa, mer illa än vi kunde ana till en början. Vad som såg ut att vara ett sår och muskelömhet visade sig efter 1,5 vecka vara bra mycket värre än så.
En avslagen benflisa som kroppen försökte stöta bort men inte lyckades med. På ultraljudet syntes även att bursan vid armbågsleden var förstorad, men den såg inte ut att vara inflammerad. Efter skrapning på skelettet för att försöka få ut flisan (utan framgång) så sattes dränage i såret upp till den döda benbiten och med penicillin och metacam en vecka höll vi alla tummarna för att svullnaden skulle lägga sig så att skrapningen skulle bli lättare en vecka senare. Trots full dos med smärtstillande hade han så ont så ont och jag var beredd att ge upp ett par gånger under den senaste veckan. Efter att vi ökade på smärtstillandet så gick det bättre och han fick tillbaks sin gnista.
I torsdags, dagen innan återbesöket, så var han jättepigg och glad! Och mitt hopp väcktes att detta kan gå vägen! Det har vänt! Han var ute i hagen och kunde gå runt och beta och var nästan sitt vanliga jag igen, så mina förhoppningar var ganska stora när vi åkte tillbaks till kliniken på fredagen.
Ultraljudet visar nu en bursa som ser påverkad ut och veterinären vill ta prov på hur det ser ut. De vita slår i taket på cellräknaren... Han ger oss 50/50 chans att han blir helt bra, det kommer att ta lång tid (månader) och det kommer att krävas upprepade behandlingar och han kommer att ha ont undertiden. Drän skulle sättas hela vägen genom bursan och ut genom såret. Med en risk att även armbågsleden skulle bli påverkad.
Det svåraste beslutet i mitt liv var att avsluta det hela där och då, min älskade gamla prins skulle inte behöva ha ont så länge om det inte skulle gå vägen...
14 år fick vi tillsammans och han har gett mig allt! Det känns som om jag har svikit honom och jag vet inte hur jag ska förlåta mig. Varför gav jag inte honom chansen att bli bra? Han hade kunnat leva flera år till...
21 ärofyllda år fick dina hovar trampa på jorden, jag hoppas av hela mitt hjärta att vi nångång möts igen och att du förlåter mig.
Världens snällaste mojj