Hur bearbetar man sorgen?

[millifjoris]

Imorgon ska vår vackraste Tintin få lämna denna jord.. För ett par månader sedan insjuknade hon hastigt och började krampa. Efter många turer till veterinär med provtagningar som inte visade något knasigt valde de att sätta in epilepsimedicin. Tintin blev bättre ett tag. Hon var sig själv igen, om än lite segare än förr.

Men så blev det värre igen.. Veterinären misstänker tumör och för att få en klar diagnos måste Tintin åka till en klinik hon aldrig varit på och sövas för att kunna röntgas. Om det finns en tumör kommer de inte väcka henne. Prognosen skulle vara extremt dålig. Alltså skulle vi behöva fatta beslutet redan innan hon sövs.
Hon är 8 år. Det är inte värdigt att hon ska avsluta sina dagar på ett okänt djursjukhus med folk hon inte känner.

Så i måndags tog vi det hemska beslutet att hon inte ska behöva lida mer. Hon småkrampar ofta, utan att falla omkull, och sover mest. Mellan kramperna är hon sig själv för det mesta.
Veterinären kommer hem till oss imorgon kväll och gör det. Känns skönt att hon får somna in hemma, även om hon älskar att åka till veterinären..

Så hur bearbetar man sorgen? Hur kommer man över att ljuset i ens liv inte längre finns? Att någon man älskat så länge inte längre kommer att komma rusande mot dörren, ylande, med kinderna stående rakt ut medan hon trycker nosen mot fönstret. Hur ska jag kunna åka till mina föräldrar utan att ha en hund att gosa med? En bästa vän..

 

[Milosari]

Sv: Hur bearbetar man sorgen?

Tid… Säger jag i alla fall. Jag har också sett till att ha flera hundar hemma som måste hållas igång så jag har inte möjlighet att gräva ner mig i min sorg. Förlorade min soulmate i början på sommaren och blir fortfarande tårögd ibland när jag tänker på honom och drömmer om honom ganska ofta. Och jag mäter liksom allt med hund med måttstocken "Loke". Men även om jag saknar honom otroligt mycket ibland så är det okej på något vis. Hans personlighet har format mig inte bara som hundmänniska utan som person. Så han kommer alltid att finnas med mig.

Förlorade min första hund året innan och det var samma tid. Det var helt förfärligt de första dagarna, sedan fyllde de andra hundarna upp tomrummet. Och när jag drömmer om henne numera så är det fina drömmar, hon är frisk och stark och så trogen som bara hon kunde vara.

Så förbered dig på att vara lite halvt förlamad de första dagarna. Men jag tror att om man vet med sig att beslutet är för hundens bästa när det tas, så blir det lite lättare och den värsta sorgen går över lite lättare. Kvar blir saknaden, men den brukar man kunna stå ut med.

 

[Lejonelle]

Sv: Hur bearbetar man sorgen?

Man lär sig leva med saknaden. Du kommer vara ledsen och det är OK. Ibland kanske du glömmer att det hänt eller tror att hon ska komma springande, och så kommer du på att hon är borta och då skär det som knivar i dig. Efter ett tag blir det inte lika förlamande, du känner sig ledsen men inte chockad och förtvivlad. Du kan börja känna dig glad igen och då får du ibland dåligt samvete som om det skulle betyda att du har glömt din fina vän. Det har du inte.

Så småningom kommer du känna saknad och minnas med glädje allt det fina som ni hade.
Tänker på dig.

 

[Marna]

Sv: Hur bearbetar man sorgen?

Imorgon ska vår vackraste Tintin få lämna denna jord.. För ett par månader sedan insjuknade hon hastigt och började krampa. Efter många turer till veterinär med provtagningar som inte visade något knasigt valde de att sätta in epilepsimedicin. Tintin blev bättre ett tag. Hon var sig själv igen, om än lite segare än förr.

Men så blev det värre igen.. Veterinären misstänker tumör och för att få en klar diagnos måste Tintin åka till en klinik hon aldrig varit på och sövas för att kunna röntgas. Om det finns en tumör kommer de inte väcka henne. Prognosen skulle vara extremt dålig. Alltså skulle vi behöva fatta beslutet redan innan hon sövs.
Hon är 8 år. Det är inte värdigt att hon ska avsluta sina dagar på ett okänt djursjukhus med folk hon inte känner.

Så i måndags tog vi det hemska beslutet att hon inte ska behöva lida mer. Hon småkrampar ofta, utan att falla omkull, och sover mest. Mellan kramperna är hon sig själv för det mesta.
Veterinären kommer hem till oss imorgon kväll och gör det. Känns skönt att hon får somna in hemma, även om hon älskar att åka till veterinären..

Så hur bearbetar man sorgen? Hur kommer man över att ljuset i ens liv inte längre finns? Att någon man älskat så länge inte längre kommer att komma rusande mot dörren, ylande, med kinderna stående rakt ut medan hon trycker nosen mot fönstret. Hur ska jag kunna åka till mina föräldrar utan att ha en hund att gosa med? En bästa vän..

Såå vacker bild.

Jag sörjer fortfarande denna, död i bilolycka 2011, 14 dar före sin 2-årsdag.


Men nu har jag trösten

 

[millifjoris]

Sv: Hur bearbetar man sorgen?

Tack för alla fina ord. Det hjälper.

Igår fick Tintin somna in här hemma. Veterinären och sköterskan kände Tintin väl och hon viftade glatt på svansen när de kom.
Först fick hon lugnande så hon blev trött och somnade. Sedan fick hon narkosmedel och till sist de blå medlet. Hon sov som en stock och snarkade in i det sista, som en äkta boxer
Det var väldigt lugnt och fint, om man nu kan beskriva det så. Hon fick somna hemma bland de hon älskar i sin säng. Hennes sista dag i livet var hon pigg och hon slapp kramper. Hon fick choklad, lussebullar och ett helt renhjärta. Något som var mycket populärt. En sista promenad med familjen och en sista julklapp fick hon.
Det är otroligt tomt och mitt hjärta blöder.. tror fortfarande att jag ska höra hennes tassar mot parketten..

 

[Narcissa]

Sv: Hur bearbetar man sorgen?

Det är fruktansvärt att ta adjö av sin vän. Men till sist så minns man dem med glädje även om den där taggen av saknad alltid finns i ens hjärta.
Starkt gjort av dig att tänka på din väns bästa.

Tänker på dig.

 

[Ravishing]

Sv: Hur bearbetar man sorgen?

Man lär sig leva med saknaden. Du kommer vara ledsen och det är OK. Ibland kanske du glömmer att det hänt eller tror att hon ska komma springande, och så kommer du på att hon är borta och då skär det som knivar i dig. Efter ett tag blir det inte lika förlamande, du känner sig ledsen men inte chockad och förtvivlad. Du kan börja känna dig glad igen och då får du ibland dåligt samvete som om det skulle betyda att du har glömt din fina vän. Det har du inte.

Så småningom kommer du känna saknad och minnas med glädje allt det fina som ni hade.
Tänker på dig.

Bra skrivet! Jag håller med om varje ord...

Jag sörjer fortfarande min bästa vän som jag fick säga adjö till i maj blott 2 år gammal.

 

[landsbygdsbo]

Sv: Hur bearbetar man sorgen?

Det är egentligen underligt,lika ont som det gör när man blir tvungen att ta avsked av en älskad hund, lika glädjande,lika livgivande är det sedan när man får hem den nya valpen. Jag begriper inte hur det avgrundsdjupa hålet av sorg o saknad kan fyllas och det till brädden av en så oskyldig liten varelse.

Visst, saknar man den gamla/gamle men då blir det mer en bitterljuv känsla och den är kortvarig ty junior pockar hela tiden på uppmärksamhet

så det enda jag kan rekommendera i allt det tunga...skaffa en ny hund så fort som möjligt

 

[Marna]

Sv: Hur bearbetar man sorgen?

Det är egentligen underligt,lika ont som det gör när man blir tvungen att ta avsked av en älskad hund, lika glädjande,lika livgivande är det sedan när man får hem den nya valpen.

Jag begriper inte hur det avgrundsdjupa hålet av sorg o saknad kan fyllas och det till brädden av en så oskyldig liten varelse.

Visst, saknar man den gamla/gamle men då blir det mer en bitterljuv känsla och den är kortvarig ty junior pockar hela tiden på uppmärksamhet

så det enda jag kan rekommendera i allt det tunga...skaffa en ny hund så fort som möjligt

Ja, vi är biologiska varelser, oxytocinet svämmar över vid åsynen av en valp, en griskulting, ett föl ...

Fint skrivet av dig, brukar gilla dina inlägg, du verkar vara en klok och jordnära person.

 

[landsbygdsbo]

Sv: Hur bearbetar man sorgen?

Ja jag tror att den känsla man drabbas av när man mister en vän, en släkting eller ett djur är universell. Alla oavsett position i samhället drabbas någon gång.

Just det här med hundar är i alla fall för mig ngt speciellt.

För, varje gång jag fått hem en ny hund har jag lovat den att jag ska:
Se till att den får ett så bra liv som möjligt
Vi ska göra all som är möjligt att göra ihop, ihop.
När den tunga dagen kommer ska mitt beslut bara vara avhängigt hundens värdighet och innebära så lite lidande som möjligt. Det innebär att både jag tar och verkställer beslutet.
Har "varit med hund" hela mitt liv. Kan inte tänka mig en tillvaro utan.

Så ngt trevligare
God Jul!

 

[millifjoris]

Sv: Hur bearbetar man sorgen?

Önskar att vi kunde skaffa en ny hund men det är tyvärr inte aktuellt Mamma är nog sugen men pappa känner att det får räcka nu. Man bli så låst när man har hund säger han, och det stämmer ju. Kan tänka mig att de vill få "leva livet" nu när bägge döttrarna har flyttat.
Jag känner att jag varken har tid, råd eller ork att skaffa en hund i dagsläget. Vill ha en ordentlig inkomst innan jag tar på mig det ansvaret, för hundens skull. Vill dessutom helst ha hus när det är dags att skaffa hund, och min fästman tvärvägrar hund i dagsläget.

Det som tröstar mig är att hon fick ett så fint avslut. Att hon ändå fick vara så pigg under sin sista dag. Att hon inte behövde gå runt och krampa och vara förvirrad utan att hon kunde få vara sig själv. Hon busade, gjorde alla möjliga konster och låg och sov på rygg med benen i vädret som vanligt.
Vi är lyckligt lottade som har en så himla bra veterinär och en så fantastisk sköterska som kom hem till oss och gjorde ett så fantastiskt jobb. Sköterskan jobbade inte ens den dagen men hon sa "självklart! jag ställer upp". Tintin var mycket omtyckt på kliniken och hon tyckte även mycket om alla som jobbade där.
Det hela fick ta sin tid. Efter att hon fått lugnande så somnade hon lugnt och fint och vi fick en chans att säga hej då och prata minnen innan det var dags. Hon bars ut på en bår inlindad i filtar och det såg så mysigt ut. Så lugnt och tryggt. Hon behövde aldrig lida, vi gav henne ett värdigt slut.

Tog en sista bild på henne. På samma sätt som jag fotat henne så många gånger förr. Är glad att den blev så fin som den blev. Ni kan väl säga till om den inte syns så fixar jag det, om ni vill se dvs

 

[Kivina]

Sv: Hur bearbetar man sorgen?

Beklagar

Men ni har verkligen tagit rätt beslut för er hund och skönt att den fick somna in hemma. Jag minns än idag vår gamla golden som vi avlivade för 15 år sen! I början var ren och skär sorg och tomheten var överhängande. Men med tiden blev det bättre och numera minns jag henne med nästan enbart glädje över att ha fått växa upp med en så fantastisk hund

Jag tycker Lejonelle beskrev det så himla fint och precis så har jag också upplevt att det är

 

[Darkie]

Sv: Hur bearbetar man sorgen?

Kl

Beklagar
Vi tog bort mammas gammelhund för några timmar sedan. Han hade en dag som han var pigg och glad och det kändes bra för oss alla. Mamma har fler hundar att tänka på och jag en, så blir ju inte tomt på det viset. Kommer dock sakna att se hans rumpa i vädret ut från hans älskade sorkhål som han grävde runt i i timmar när jag är o hälsar på!

Tycker också att lejonelle skrev ett väldigt bra/fint inlägg.

 

[Ferrari]

Sv: Hur bearbetar man sorgen?

Beklagar sorgen! Vilket fint avslut ni fick ändå, och vilka bra ägare Tintin fick ha som satte hennes bästa först.

Förlorade min barndomskompis och första hund för 1,5 år sen. Han var då 12 år gammal, dock ute - av en trolig hjärtattack, under en promenad. Klumpen i halsen finns ännu där när jag tänker på honom. Det tar tid, det får ta tid... sorg är inget man ska stressa med. Sörj så länge du behöver!

 

[Itzyditzy]

Sv: Hur bearbetar man sorgen?

I vår familj sörjer vi fortfarande vår första lilla hund. Vi fick avliva honom akut pga att alla hans organ plötsligt bara la av för ca 1,5 år sedan.. Han var verkligen som en lillebror till mig och var jätte speciell.

Vi har ett foto uppe på honom och så har vi även hans urna kvar bakom fotot. ( har inte kunnat släppa honom än) på det sättet känns det som att han är med oss och vi pratar med honom lite då och då. (Psyk varning eller nåt..) men det känns bra! Och man får gråta och sakna dem. De är ju familjemedlemmar precis som alla andra. Man kan skaffa nya hundar men det finns aldrig någon som kommer vara likadan som den där hunden.

De kommer alltid att finnas med oss! Så man får sörja på vilket sätt man tycker känns bra. Men de finns där och skyddar oss och sina hundkompisar

(Helt utanför ämnet men måste ändå berätta)
Senast i november fick vi ett litet tecken på att han verkligen skyddar oss. Hans lillasyster (en liten chihuahua på 1,5 kg) blev trampad/stampad av en häst från sidan. Träffade bakom frambenet och över revbenen. Vi tänkte ju då att vi skulle mista ännu en av våra små älsklingar. När vi kom till veterinären och gjorde en röntgen så syntes ingenting. Ingenting brutet eller brustet. Hon hade lite ont och fick smärtstillande. Hur sjukt är inte det? En liten chihuahua överlever från att bli trampad av en häst!.. Hon hade till och med hovavtryck i pälsen.
Det kallar jag änglavakt!