HSP-vinklar

Inspirerad av Magianas blogginlägg om HSP – ”etiketten” Highly sensitive person = högkänslig personlighet – så började jag fundera över vad det innebär för mig.

Tidigare i mitt liv har jag nog inte funderat så mycket på att livet funkar annorlunda för andra människor. För mig är såklart mitt liv det normala, och ingenting jag reflekterar särskilt över. Jag har heller aldrig haft umgänge där vi har suttit och jämfört oss med varandra, så det har aldrig blivit av att jag tänkt på att det går att uppleva livet på ett annat sätt (lite konstigt ändå, eftersom jag i övrigt är en ganska funderande och filosoferande person...) Det dyker hela tiden upp aha-upplevelser där jag inser att folk har en helt annan bild/upplevelse/förutsättning än det jag tycker är självklart och ”normalt”. Exempel på sånt som poppat upp senare år är att det för mig är normalt att varje bokstav även har en färg, men det är tydligen inte lika självklart för andra. För mig är det normalt att vara så känslig mot ljud, ljus och lukter att det kan få mig att må rent dåligt. För mig är det normalt att min hjärna väldigt snabbt ser mönster och detaljer i omgivningen, och att jag kan lägga sifferkombinationer och koder snabbt på minnet. För mig är det inget konstigt att kunna vänners och kollegors registreringsnummer på deras bilar utantill....

Mycket av detta har jag länge trott även var självklart för alla andra, eftersom ”världen ju funkade så” – det var ju självklart för mig....

Därför blev jag ganska förvånad när jag först läste om HSP. Det var ju rena självklarheter, och så som världen funkade. Jag funderade på om jag kanske missförstått beskrivningen. Men sakta började det gå upp för mig att alla människor inte uppfattar världen så. Att jag till och med var i minoritet?!
Det kan i och för sig förklara varför folk inte förstår mina problem ibland...

I mina öron så är alla ljud ungefär lika starka. Hela världen är en enda kakafoni av ljud. Jag hör alltid fläktsystem, knäppningar i material, brummande motorer, en skällande hund långt borta, människor som pratar och rör på sig - lika högt som jag hör den människa som står framför mig och pratar. Ibland har jag svårt att sortera ljuden, för det blir så mycket. Ofta läser jag på läppar. Jag har funderat över att det nästan är som att jag hör så bra att det gör att jag hör dåligt.

Lågfrekvent buller är en ren plåga. Jag känner ofta såna ljud rent fysiskt. Det liksom vibrerar, darrar, skaver och gör ont i mig, och i vissa fall kan jag till och med börja svettas. På dom jobb jag haft är det en ren fysisk lättnad när fläktsystemen stannar. :-) Jag kan bli vansinnig om det är något som brummar när jag ska sova. Tyvärr är det aldrig någon annan som hör det jag hör... På ett ställe där jag bodde förut låg det en affär något kvarter bort. Deras kylrum drevs av något som brummade. Tyst och försynt, men det gjorde ont i hela mig. Jag har jättesvårt att klara av värmepumpar i hus. Frånluftsvärmesystem med mekaniska fläktar är också ett helvete. Såna hus kan jag bara inte bo i. Inte heller kan jag bo för nära hus med luftvärmepumpar.

Där jag bor nu (ganska enskilt på landet) kan jag störa mig på suset från motorvägen ett par kilometer bort, eller båtmotorer kanske nån halv kilometer bort, eller grannar en bit bort som kör grävskopor eller traktorer under en längre tid. Fy vilka jobbiga ljud det är! Det finns fortfarande ett lågmält brummande som stör mig ibland hemma om nätterna, som jag inte vet vad det är. Det låter inte jämt, utan främst på vintern, men när det låter är det hemskt, och jag har inte lyckats spåra vad det är. Vissa saker hemma har vi satt timer på för att dom inte ska vara igång och generera ljud om nätterna. Min man envisas dock med att ha akvarium. Dom står visserligen i andra ändan av huset, men ljudet från akvariepumparna skär i mig jämt och ständigt, och dom kan man ju inte sätta timer på. Jag försöker dock stå ut. Vill inte vara allt för knäpp och extrem....
Men tystnad är verkligen som underbar balsam för min kropp och själ!

När min man och jag är ute och går med hunden (hemma på ganska avskilda grusvägar) kan det hända att jag ropar till ”nu kommer det en bil”. ”Va?” säger han och tittar tvivlande på mig. ”Jamen det är en bil på väg, den kommer snart, hör du inte det??” envisas jag. Han skakar bara på huvudet. Efter en stund kommer bilen ikapp oss. Jag hör alltid motorbrummandet ganska långt innan min man hör det.

När jag var liten minns jag att min kompis pappa inte trodde på mig när jag sa ”nu kommer mina föräldrar och hämtar mig”, när jag var hemma i kompisens hus i förorten och hörde deras bil närma sig. Där åkte det ju ganska många bilar. Han trodde inte att jag kunde höra skillnad på olika bilars motorljud. För mig var det så självklart, så jag trodde att det var han som skojade när han inte trodde på mig. Vi testade i alla fall, och jag fick ha ögonbindel på mig och sitta och lyssna på alla bilar som åkte förbi. Självklart prickade jag in när mina föräldrars bil närmade sig.

Ljus påverkar mig också väldigt starkt. Jag måste ha ljus! Varje höst när ljuset försvinner mår jag jättedåligt både psykiskt och fysiskt. Jag har en väckarklocka som väcker mig med stegrande ljus, som gör stor skillnad på mitt mående och hur jag vaknar upp. Jag älskar ljusterapilampor! :-) Däremot är jag väldigt känslig för flimmer. Det kan också göra mig illamående. På mitt förra jobb hade vi en lunchrestaurang som renoverade och bytte lampor, och efter det så kunde jag inte gå dit längre. För alla lampor blinkade. Jag försökte några gånger, men var tvungen att sätta mig närmast fönstret och stint titta ut genom fönsterrutan för att inte bli illamående. Det som var konstigt var att ingen annan märkte eller såg blinkandet... Jag har varit i fler lokaler där ljuset flimrar, och folk verkar liksom bara köpa det rakt av utan att reagera. Det är för mig obegripligt. Jag mår jätteilla av det.

Jag har också känsliga smaklökar. Vatten är ett exempel. För mig spelar det stor roll var vattnet är tappat, var vattnet kommer ifrån, hur vattnet är förvarat, osv. Jag dricker helst inte vatten ur plastflaskor (bla PET-flaskor), det smakar ofta urk. Stockholms kommunala vatten luktar klor (fast det är kanske mer en luktfråga än en smakfråga). Tevatten som är uppvärmt i mikro kan smaka illa, likaså om det är kokat i vattenkokare av plast.

Lukter finns det också vääääldigt många av...
Jag har allt mer försökt städa ut parfymerade saker ur mitt hem. Det är en lisa för min lilla näsa med oparfymerade produkter har jag märkt. Men sedan jag har gått över allt mer till oparfymerade produkter så har jag blivit ännu känsligare, särskilt mot syntetiska lukter. Jag har bara allt svårare att stå ut med dom.

På mitt nya jobb fanns det någon billighetsvariant av parfymerad handtvål på toaletterna när jag började där. Jag tvättade såklart händerna med tvålen eftersom den var det enda som fanns, men märkte snart att jag mådde jätteilla av lukten. Tillslut ville jag nästan skära av mig mina händer för att jag tyckte att dom luktade så illa, höll på att få panik för lukten förföljde mig överallt (ja mina händer följer ju liksom med mig överallt... ). Visste inte vad jag skulle göra. Ville inte vara krånglig. Tvättade händerna utan tvål ett tag. Tog med mig en egen oparfymerad handtvål som jag hade i en låda på mitt rum och tog med mig när jag gick på toa... Men sen tog jag försynt upp frågan om kontoret inte skulle kunna tänka sig att vara ett parfymfritt kontor. Och jo, det gick igenom. Nu finns det parfymfri tvål på toaletterna, och jag slipper må illa och bli tokig.

Överhuvudtaget har jag jättesvårt för syntetiska parfymlukter. Lukten tar liksom över allt, jag kan inte tänka, mår illa och får ont i huvudet. Eteriska oljor kan gå bra om dom är av dyrare, helnaturlig variant. Jag tycker mycket om vissa naturliga dofter, som t ex rosor, lavendel, pepparmynta, mm. Men det är svårt att hitta bra ”lagoma” dofter, så då är jag hellre utan.

Parfymfritt kan också vara svårt. Vissa textilier luktar inte fräscht efter tvätt, och det har jag också jättesvårt för. I dom fallen tror jag att det är meningen att man ska ”överrösta” tygets egen lukt med parfym. Det luktar blä hur man än gör...

Jag har även en näsa som är känslig för mögellukt. Det var praktiskt när vi letade hus förut och var på olika husvisningar. :-) Och min man använder mig till att sniffa på hans limpor och brödbitar när dom legat lite länge. Jag kan svara på en gång om det finns mögel i brödet, innan det har börjat synas.

Nånting som jag kanske inte borde skriva om är hur det är att ha känsligt luktsinne när man är på toaletter man delar med andra, t ex på jobbet... Det är egentligen inte bajs- eller kisslukterna i sig jag tänker på i första hand, utan lukten av en annan människas kön som slår emot en när man går in och någon nyligen har varit där... Ibland känns det som att jag har stoppat upp näsan mellan benen på någon när jag ska andas inne på en toalett... Det känns lite konstigt ibland. Man blir lite mer intim med folk än vad som är tänkt. Men det är ju inte så mycket att göra nånting åt.

Att åka kollektiva färdmedel är ganska mycket en plåga. Jeeeesus vad många fruktansvärt svåruthärdliga lukter det kan finnas under en sån tur!... Många är dom gånger jag suttit och hållt för näsan.

Förutom dom mer fysiska sinnena så är jag även känslig för andra människors sinnesstämningar och energinivåer. Ibland så färgas jag av andra så pass att deras humör funkar lite som ett relieftryck på mig – jag tar över deras sinnesstämning på något vis och formas efter den, som en kameleont. Om det kommer in en olycklig människa i ett rum kan jag också bli olycklig. Om jag pratar med en människa som är arg, ledsen, oharmonisk, på dåligt humör, haft en dålig dag, eller vad som helst, så kan jag själv känna mig väldigt obehaglig till mods. Men går jag sedan vidare och pratar med nästa människa och den är glad och energisk så känner jag mig också glad och energisk. Tyvärr är jag dålig på att styra över det här – jag skulle oerhört gärna vilja bli bättre på att kunna stänga av den här förmågan och sluta ”tas över” av andras energitillstånd!

Jag har fått kommentaren att jag ska sluta känna efter så mycket. Men det är det som är problemet – jag känner inte efter överhuvudtaget, snarare tvärtom! Alla sinnesintryck är så starka att dom överfaller mig och slår mig som snytingar rakt i ansiktet. Jag försöker snarare hitta tekniker för att värja mig mot sinnesintryck och försöka tänka bort det jobbiga och lära mig ”stå ut”. Jag VILL INTE överväldigas så av intryck. Jag vill inte vara så känslig som jag är. Även om det är praktiskt ibland så orsakar det ju även obehag, och det är svårt att förklara så att folk förstår, att sånt som andra knappt märker faktiskt kan orsaka rent lidande för mig...