Inför hoppdelen av klubbcupen som jag ska vara med på, så fanns det möjlighet att anmäla sitt intresse för att vara med på en banhoppningsträning som ridklubben anordnade. Och det var ju klart att jag ville vara med på det! 
Som tur var kom jag med på träningen och snällt nog fick jag rida den bussiga fuxkillen Juvelen, då det är Juvelen jag fick lotten att hoppa på tävlingen.
Som jag, och flera med mig verkade det som, hade uppfattat det så trodde vi att träningen skulle gå ut på att vi skulle rida fram och hoppa fram lite självständigt, gå in och hoppa en bana och sedan få feedback från ridläraren. Men så var inte alls upplägget. Istället blev vi uppdelade i små grupper om fem ryttare i varje, fick värma upp självständigt i ca en kvart och sedan en hel timmes hopplektion på det, där vi först hoppade fram, sedan hoppade några olika linjer på den bana vi skulle hoppa, och avslutningsvis hoppade hela banan två gånger var. Hela tiden med personlig feedback från ridläraren. Snacka om att få mycket mer än vi hade förväntat oss, det var verkligen valuta för pengarna!!
Jag har tidigare skrivit att jag har haft lite svårt att känna Juvelens humör när jag har ridit honom (om han har varit glad eller sur), men den här dagen gick det inte att ta miste på att han var på gott humör och hade riktigt roligt! Redan när jag ledde ut honom ur stallet och vi gick en annan väg för att gå in i bortre ingången av ridhuset istället så vaknade han till. ”Vad är det här? Vad ska vi göra nu?” När vi så kom in i ridhuset genom ”fel” ingång och han såg att det var en hinderbana uppbyggd i andra änden av ridhuset så var det som om hela hästen växte! I uppvärmningen så var han en annan häst än jag känt på tidigare. Jag har lite svårt för Juvelen i dressyr och även i början av hopplektioner på grund av att han inte går fram för mina hjälper och inte har någon motor. Han är lite ”svårväckt” och det har tagit ett litet tag att få honom taggad på hinder. Men den här gången så gick han helt fantastiskt fint i framridningen, med mycket egen bjudning rakt in i min hand och helt med på alla mina hjälper. Verkligen läcker, en helt annan häst!
Och det fortsatte sen när vi kom in på hoppbanan. Han var så fin, energisk och framåt men ändå reglerbar och lyhörd, och han hoppade som en klocka och satte vartenda språng perfekt! Inte ett enda språng hamnade vi i otakt eller fel. Helt fantastiskt roligt! Jag förstår verkligen vad den ridlärare menade som sa att hoppning egentligen är Juvelens grej, men att det ska vara några hinder att tala om för att han ska engagera sig. Det enda tråkiga med att det gick så bra var att vi satte allting på första försöket, så vi behövde aldrig hoppa om nånting och fick därför några språng färre än dom andra...
Det jag däremot fick feedback på att jag behövde jobba på var bättre samling i galoppen i anridningarna. Jag har inte riktigt varit van vid att Juvelen har haft den här framåtbjudningen så jag har lite ”sjasat” fram honom i ridningen mot hinder, och inte kunnat plocka upp honom så kort framtill eftersom han då har tappat fart. Men att rida på lite längre tygel och jaga på honom behövdes ju inte alls den här gången utan det gjorde honom bara lite vinglig och flack, så där fick jag tänka om, och det tog ett litet tag att lita på att han hade tillräckligt med egen bjudning. Men sista linjen mot sista språnget var så jäkla fin – då hade jag fått rätt grepp om honom, kortat upp honom och kalibrerat mina hjälper till hans energi, så det kändes så jäkla snyggt! Behärskat och balanserat in i minsta detalj!
Det var en sån galet rolig träning att jag var hög av lycka hela dan efter också! Tjohooo!
Som tur var kom jag med på träningen och snällt nog fick jag rida den bussiga fuxkillen Juvelen, då det är Juvelen jag fick lotten att hoppa på tävlingen.Som jag, och flera med mig verkade det som, hade uppfattat det så trodde vi att träningen skulle gå ut på att vi skulle rida fram och hoppa fram lite självständigt, gå in och hoppa en bana och sedan få feedback från ridläraren. Men så var inte alls upplägget. Istället blev vi uppdelade i små grupper om fem ryttare i varje, fick värma upp självständigt i ca en kvart och sedan en hel timmes hopplektion på det, där vi först hoppade fram, sedan hoppade några olika linjer på den bana vi skulle hoppa, och avslutningsvis hoppade hela banan två gånger var. Hela tiden med personlig feedback från ridläraren. Snacka om att få mycket mer än vi hade förväntat oss, det var verkligen valuta för pengarna!!
Jag har tidigare skrivit att jag har haft lite svårt att känna Juvelens humör när jag har ridit honom (om han har varit glad eller sur), men den här dagen gick det inte att ta miste på att han var på gott humör och hade riktigt roligt! Redan när jag ledde ut honom ur stallet och vi gick en annan väg för att gå in i bortre ingången av ridhuset istället så vaknade han till. ”Vad är det här? Vad ska vi göra nu?” När vi så kom in i ridhuset genom ”fel” ingång och han såg att det var en hinderbana uppbyggd i andra änden av ridhuset så var det som om hela hästen växte! I uppvärmningen så var han en annan häst än jag känt på tidigare. Jag har lite svårt för Juvelen i dressyr och även i början av hopplektioner på grund av att han inte går fram för mina hjälper och inte har någon motor. Han är lite ”svårväckt” och det har tagit ett litet tag att få honom taggad på hinder. Men den här gången så gick han helt fantastiskt fint i framridningen, med mycket egen bjudning rakt in i min hand och helt med på alla mina hjälper. Verkligen läcker, en helt annan häst!
Och det fortsatte sen när vi kom in på hoppbanan. Han var så fin, energisk och framåt men ändå reglerbar och lyhörd, och han hoppade som en klocka och satte vartenda språng perfekt! Inte ett enda språng hamnade vi i otakt eller fel. Helt fantastiskt roligt!
Jag förstår verkligen vad den ridlärare menade som sa att hoppning egentligen är Juvelens grej, men att det ska vara några hinder att tala om för att han ska engagera sig. Det enda tråkiga med att det gick så bra var att vi satte allting på första försöket, så vi behövde aldrig hoppa om nånting och fick därför några språng färre än dom andra... Det jag däremot fick feedback på att jag behövde jobba på var bättre samling i galoppen i anridningarna. Jag har inte riktigt varit van vid att Juvelen har haft den här framåtbjudningen så jag har lite ”sjasat” fram honom i ridningen mot hinder, och inte kunnat plocka upp honom så kort framtill eftersom han då har tappat fart. Men att rida på lite längre tygel och jaga på honom behövdes ju inte alls den här gången utan det gjorde honom bara lite vinglig och flack, så där fick jag tänka om, och det tog ett litet tag att lita på att han hade tillräckligt med egen bjudning. Men sista linjen mot sista språnget var så jäkla fin – då hade jag fått rätt grepp om honom, kortat upp honom och kalibrerat mina hjälper till hans energi, så det kändes så jäkla snyggt! Behärskat och balanserat in i minsta detalj!
Det var en sån galet rolig träning att jag var hög av lycka hela dan efter också! Tjohooo!
