höjden av blyghet

[marijaa]

tog en turridning hos min kompis idag, hade två utländska (nordiska)barn med mig ut. Den minsta var blyg men vågade i alla fall hälsa, när jag stack fram handen till den äldre stoppade h*n nästan huvudet i armhålan av blyghet.

När vi var ute och jag skulle förklara något för dem förstod inte den äldsta medan vi i alla fall kunde kommunicera någerlunda med minstingen. Ett tag fick vi knappt kontakt med tjejen när vi pratade med henne, hon kollade ner i manken på hästen och pratade lågmält med sig själv. Båda satt med en nästintill orörbar min hela ridturen, på slutet tyckte jag mig skönja ett litet (väääldigt litet) leende...

Kan man verkligen vara så blyg eller tyder det på något? Kanske var det bara språkförbistringen som gjorde det men lillen förstod ju...

händelsen väckte en hel del tankar och funderingar...

 

[havreflinga]

Sv: höjden av blyghet

När jag var liten var jag så blyg att jag ofta började gråta bara någon pratade med mig. Jag hade ALDRIG följt med en okänd tant som pratade konstigt utan mamma eller pappa med.

Men jag är inte blyg idag.

Fast jag minns hur det var... Kan nästan känna panikkänslan hos barnen du beskriver...

 

[Zaria]

Sv: höjden av blyghet

Sån var jag också när jag var liten,helst ville jag bara gömma mig bakom mamma och pappa så kanske inte främlingarna såg mig
Och att titta eller prata med någon främmande var jätteläskigt...

Dock har det gått över idag som tur är.

 

[bettysmatte]

Sv: höjden av blyghet

Jag var fruktansvärt blyg när jag var liten, och är fortfarande lite tyst med nya människor. Det var alltid min yngre bror som fick sköta pratandet för mig också när vi var små.