Det där lät jätte intressant! Du får gärna berätta mer!
För vi pratade om det här förut jag och ryttaren att aldrig att han snubblat på hoppträning/tävling. Utan det är mestadels i skogen när man skrattar eller travar som han snubblar. Snubblandet har ju alltid funnits där men blivit bättre med bra skodda hovar, balanserad ryttare och mer musklad häst. Så jag har ju alltid tolkat det som att varit otränad och/eller haft för långa fötter.
Det är ju först nu som börjar tänka och lägga ihop saker och fundera på samband.
Vad vill du veta? =)
Min hade jag sen han var ett år. När han var fem år tror jag så vid ett (av många) klinikbesök utbrister min veterinär plötsligt "men hur går han?". Jag såg ut som en fågelholk, vadå? Vet förklarade att han är ataktisk/uppvisar ataxi. Dvs att hans rörelseschema inte var normalt (det hade det varit innan). Utan han satte plötsligt en framhov rejält utanför spår utåt eller inåt, gjorde nån lov med benet här och sådär. I skritt och med framhovarna. Fick gå flera ggr. Sen gjorde hon neurologiska tester, t ex ställde frambenen i kors och kollade dels om han tillät det och om han i så fall snabbt ställde tillbaka. Friska hästar är svåra få att ställa ner benen i kors och lyckas du lirka dem dit så rättar de snabbt. Min stod glatt kvar med benen i kors, och när man bad honom gå framåt snubblade han på sina egna ben. Provades med bak med men där gick han inte med på det. Vet även drog i svansen och kollade om han höll emot, vi fick gå förbi vet som "knuffade till" honom på bakdelen och såg om han tappade balansen. Fick gå på åttor och olika mönster osv. Minns inte alla undersökningar men sådana där, inget avancerat eller som behövdes någon utrustning till. Sen täckte de för hans ögon och gjorde om alltihop. Sen konstaterade vet att han hade uttalad ataxifram och att det tydde på skada mellan kota si och så i halskotpelaren. Skada på nerv/märgen/etc.
Jag vägrade faktiskt gå med på det. Min bergsget vars favoritsysselsättning var att skritta på kalhyggen. Aldrig var han lyckligare än att gå rakt ut i eländig terräng, så jag trodde vi skulle dö. Säker på foten som bara den. Vet konstaterade att det är inte konstigt, det är inte svårare för honom med sådan terräng än plan mark. Och förklarade att testerna visade att hans propioceptiska reflexer var klart nedsatta. Och vad de betydde då, men det förklarade jag i inlägget innan. Att han helt enkelt inte "på känn" vet var hans hovar är i förhållande till marken. Att han som de flesta hästar kompenserar väl med synen, men kan han inte titta märks det tydligt. Så det är lika svårt/lätt för honom veta var marken är och inte snubbla på plan mark som i skogen. Jag var ändå skeptisk. Då tog vet honom och sa "titta" och så gick de. Okej jag kanske såg nåt enstaka steg lite snett utanför tänkt linje men vadå. Sen täckte hon ögonen på honom. Och jisses. Han gick som en drucken, och såg hur han letade efter det släta betonggolvet med hovarna. Jag hävdade att sådär blev väl alla hästar om man blindade dem, och då blindade den en frisk häst och gick med. Där accepterade jag...
Vi röntgade halsen men det syntes inget, vilket bara säger att det inte finns skelettskada eller pålagring (än). Vet förklarade att med största sannolikhet hade han stått på öronen som ung, men det inte gett värre besvär än att man inte märkt det. Men att man nu fått en försämring. Och att det var vanligt att det var som en trappa, där det blev ett snäpp sämre vid varje trappsteg. Men det kunde vara två månader eller tjugo år mellan trappstegen, det kunde ingen veta. Att man inte kunde göra så mkt, men man kunde prova behandla med kortison direkt vid en förändring, det kunde ibland göra att de klev tillbaka ett trappsteg. Ibland blev det ingen skillnad. Ingen bot finns, men påpekade MÅNGA gånger att HÄSTEN LIDER INTE av det. Han vet inte att han är annorlunda. Och att hästar kompenserar fantastiskt väl med synen. Berättade om hästar som hoppat 1.20 utan problem osv. Men berättade också att tyvärr så kom många djurägare tillbaka veckor - månader efter diagnos och ville ha utdömt. Helt enkelt för att när man vet och plötsligt ser blir det jobbigt för människan.
Inga restriktioner utom att aldrig nånsin hoppa ett hinder där jag inte var säker på att landningen var sjysst, inte utsätta honom för tekniska fälttävlanshinder med dolda överraskningar bakom osv. Jag strök omedelbart både vår plan på fälttävlan och hoppning ur den framtida agendan. I övrigt så vara noga med att alltid ge honom möjlighet att sträcka huvudet framåt - nedåt och se om han ville, så han har en chans. Särskilt vid hoppning. Samt att aldrig någonsin lura eller tvinga ut på osäkert underlag. Annars rid som vanligt. Risken för omkullridningar var inte så stor vid hans grad men det var på sikt det som kunde bli problemet om han försämrades, att hästarna blir för farliga att rida. I extrema fall blir de farliga för sig själv och hantera för de trillar hux flux annars med, men det var ovanligt utan att man märkt grava symptom i övrigt.
När jag smält det hela osv, och insett att det var (vilket vet påpekade med) samma häst jag åkte hem med som jag åkte dit med kändes det helt okej. Och så fick jag svar på så många små saker. Som varför han kunde (sen han var liten) "stå så roligt" i stallgången. Ställde sig som chaplin ibland, ibland med benen i kors osv. Och varför han om hovis bara släppte en hov vid skoning tjong "tappade den i golvet". Samt varför han, som normalt var väldigt orädd och stabil kunde vara så himla markskygg när det töade bort snö och var fläckvis framtöat på vägen. Och varför han vägrade gå i vattenpölar med mig på ryggen (han hoppade hellre av vägen rakt upp i skogen) trots att han kunde gå i plask i hagen. Samt varför han blivit "dryg" att köra i transport sista tiden och levde om. Och varför han ibland var oförklarligt snubblig på plan mark, liksom hallå snubbla på sina fötter, samtidigt som han aldrig snubblade på mer ojämn mark.
Han fick mellanvägg i släpet igen (var bredåkare eg och hade åkt utan vägg sen han var liten, men behövde nu stödet), jag började "göra halvhalter" med bilen inför stopp/sväng, han fick fnysa och titta och kolla hur mkt som helst på marken och behövde inte gå i vattenpölar. Och så jobbade jag på att öka förtroendet. Kvittot kom den dag han, med mig på ryggen och med bultande hjärta gick ut i halvmeterdjupt vatten för att jag sa "jag lovar, du kan". Och som jag skrev var jag noga med att hålla fokus på honom, eller så körde jag skritt på lång tygel alt 'vi stannar och kollar'. Mest koll på honom fick man ha på släta, likartade underlag. Var det lite knepigare underlag höll han själv fokus på det. Utom då om det var broms eller så. Jag red honom heller inte i mörker (det hade kanske gått men jag kunde låta bli). Han stöp på knä när han fokuserade på en broms som sagt, i trav på slät grusväg och kapoff. Men annars så vi hade inga större incidenter. Men jag hoppade honom aldrig (han löshoppade dock), och hade själv lite pejl framåt på underlaget och styrde undan tuvor t ex. Samt red oftast lång - låg.
Han fick tas bort 8 år gammal av helt annan orsak. Men trots att jag när jag visste såg ataxin i vardagen, så vi glömde eg lika snabbt bort det. Jag fick däremot påpeka det vid veterinärbesiktningar och sådär, att han har ataxi och kan avvika i rörelsemönstret. Fick ett vetintyg om det med att kunna visa upp vid behov. Men i övrigt red vi vidare som innan och både gick offroad, galopperade på fälten, travade på skogstigarna, klättrade och red dressyr. Startade även distans mest för att göra något. Hopp och FT strök jag, och ville inte riskera bli utblåst/neddömd i dressyr, så vi provade lite distans istället.
