Har jag ångrat min valp?

[Valppanik]

Jag har panik.

Jag har en vuxen hund sen tidigare och ville ha en till hund som fyllde behov som min vuxna hund inte gör. Ville ha en hund som hade lite mera go i hundträningen (blandande sporter) och som jag kan träna canicross med. Jag letade efter rätt ras i 3 år och sedan uppfödare i 1 år innan valpen kom till mig i somras. Jag valde mellan två raser till slut, den ena ville jag ha mycket mer än den andra men valde den andra tillslut pga bättre hälsoläge och stabilare mentalitet, det var enklare att hitta en bra valp.
Nu har jag haft valpen i ett par månader och det har varit mer ångest än glädje.

När jag hämtade valpen var jag glad men inte så glad och lyrisk som jag hade förväntat mig vara? Jag hade valt uppfödare och kombination med omsorg och vid första besök verkade allt bra men vid hämtning var det några saker som kom fram som gjorde mig osäker till valet av uppfödaren. Så har ingen större kontakt med min uppfödare mer än lättsamma uppdateringar om hur det går och vad vi gör. Något jag känner mig ledsen över, önskar att det kunde vara mer kontakt men har heller inget utbyte i någon kontakt med henne då vi har helt olika värderingar och åsikter.

Vid första besök visade valpen egenskaper jag ville ha. Hade redan kamplust och var orädd och framåt. Det kändes bra. Men när valpen väl kommit hem så var det nästan som att jag föll i en depression (likt förlossningsdepression???). Det var överväldigande och det kändes inte som ”min” valp. Fick inte alls den kontakt jag förväntat och önskat mig, med min första hund sa det bara ”klick”. Vi bor fler i familjen och valpen verkar tycka mer om dom än mig.

Jag har gått hos instruktör för övningar och har tränat men jag tappar motivationen helt. Jag vet inte ens vad felet är. För hon är inte omotiverad i träningen. Hon är både motiverad av leksak och mat och har för det mesta bra fokus på mig under träningen. Det bara känns som att det inte är min valp och jag får ingen connection.

Valpen är rädd för andra hundar på promenad och vrålskäller vid möten. Det har eggat upp min vuxnas hund tidigare problem med andra hundar. Valpen skäller på ingenting vid promenad och nya ställen (även skogen) och det finns inget stopp. Jag får riktigt panikångest när valpen drar igång, jag vet inte hur ska hantera. Tränare säger avled men det går inte. Valpen är rädd för hästar och vrålskäller och har fått slutat åka till stallet pga henne. Skäller på andra människor på promenad. Däremot är valpen jättesocial med andra människor om det inte blir ett ett promenadmöte och leker gärna med andra hundar på våran gård!
Jag vågar inte gå promenad med hundarna längre, så dom får tyvärr mest vara på gården. Men vågar ärligt knappt vara ute på gården då dom skäller på allt ute också, förbipasserande med mera. Vi åker till skogen några gånger i veckan där ingen människa går, men valpen skäller maniskt där med…
Har blivit handlingsförlamad och tränar knappt något med henne. Rasen har mkt lätt till skall men trodde inte att det skulle vara i närheten av detta maniska skällandet på ingenting som valpen håller på med. Fick inte alls den uppfattningen när jag pratat med ägare och träffat rasen.

Är det fel på mig? Är det fel på valpen (det tror jag inte)? Är det fel ras jag valt eller fel individ?
Kommer det blir bra med tiden om jag bara håller ut? Känner mig så himla besviken för det ska ju vara kul att ha valp, inte ångestfyllt

 

[Nota]

Vissa valpar och unghundar är rena monstren och i många fall växer det bort med åldern.

Men jag förstår din frustration när det inte blev som du tänkt dig men försök att utgå ifrån det du har nu och inte det du tänkt ha dig och fundera på om du kan tänka dig dom här två hundarna och ge lilla tid att ev mogna och lugna ner sig eller om du vill lämna tillbaka henne?

 

[Red_Chili]

Hur gammal är din valp nu?
Även om du inte har jättebra kontakt med uppfödaren, kanske kan du få tips därifrån kring just skällandet? Annars kanske det finns någon lämplig rasgrupp på facebook för de med samma ras som du kan läsa i och få tips ifrån?

 

[Bulldoozer]

Kanske blivit lite av antiklimax med all förväntan och sen verkligheten som krockar?
Det är ju dock mycket lättare att ha överseende med en valp/hund man gillar än en man inre klickar med. Jag fick ju byta tilltänkt valp tre gånger pga olika omständigheter innan jag tog hem Qila och jag kände väl liksom lite, jaha? När hon väl var hemma, jag kände inte att jag klickade med henne 100% men jag tror att det hade gett med sig allteftersom hon växte upp. Nu blev hon omplacerad ändå kring halvåret då syrran och hennes man vart dökära i henne och jag kände att det var mest rätt mot alla parter. Jag hade dock aldrig omplacerat henne om det inte var just syrran som ville ha henne och som dessutom hade en lite tuff period med sin senior hund som blev skröplig och inte gillade några andra hundar än Qila.

Jag fäster mig mer och mer ju äldre hundarna blir, Nano tyckte jag knappt om alls innan hon blev över året. Valpen jag har hemma nu har varit en tröst men jag upplever att jag gillar honom mer och mer ju äldre han blir.

Samtidigt så är det inte fel att omplacera om man känner att det här blev verkligen inte rätt. Kanske gå nån valpkurs och få lite miljöträning och input från tränare? Många valpar lever rövare och har en period där de upptäcker sin egen röst och kan bli skälliga/moffiga i varierande grad.

 

[WildWilma]

Det tog ganska lång tid innan jag kände en tydlig connection i träningen med min nu 2 åriga tik. Jag kan knappt säga när det hände men runt 1 år föll fler och fler pusselbitar på plats. Men jag var motiverad att fortsätta träna för att nå dit jag ville och hon var väldigt okomplicerad i vardagen vilket såklart underlättade.

Nu är hon nog den mest mattekära hund jag haft och känns mer och mer som en naturlig förlängning av mig själv i träningen. Men det är inget som vi fått gratis även om hon har väldigt bra koncentrationsförmåga i grunden.

Jag hade vänt mig till någon insatt i rasen som jag har förtroende för och försökt få input kring "problembeteendena" och hur man kan hantera dem. Att isolera valpen på gården är kanske inte det bästa i längden. Vad händer om den kommer i en miljö med ganska många hundar? De flesta brukar tagga ner lite då eftersom de inser att de inte kan bry sig om varenda hund de ser. Att rasta och träna hundarna var för sig en period kan ju också vara klokt.

 

[Nytant]

Känner med dig TS!
Det är skitjobbigt att ha valp, det är jobbigt att ha två hundar, och det är jobbigt att ha hundar som är mer reaktiva än andra.

Jag tycker inte alls det är konstigt att du känner som du gör i nuläget. Så kan man känna när man upplever en stor förändring, faktiskt ganska oavsett hur den ser ut. Så det i sig är inte det minsta oroväckande, särskilt om det nu uppstått problem. Tror dessutom "puppy blues" finns som begrepp för att det är relativt vanligt att inte känna sig euforisk utan snarare deppig. Sen finns det väl ofta en bild av att det ska vara så himla rosaskimrande, men vardagen med valp är blandad konfekt, med många ganska slitsamma aspekter. Det är inte konstigt att man känner press.

Med det sagt undrar jag om du skulle ha glädje av att testa en annan instruktör som kan ge dig stöttning och avlastning utifrån er helhetssituation, snarare än att fokusera på specifika övningar med valpen/ena hunden. Sen har det ju uppstått beteenden som inte funkar för er i vardagen, och där kanske ni behöver en plan och separata övningar med hundarna kanske kommer ingå i den. (Hoppa resten av det här stycket om du inte känner för någon ny instruktör just nu. Annars tipsar jag om att du tar kontakt med en duktig instruktör som använder sig av moderna, mjuka, forskningsbaserade metoder. Erfarenhet av just din ras är mindre relevant. Du kan börja med H-märkningen om du inte känner till någon instruktör redan. Många instruktörer gör hembesök, och det tror jag du skulle ha glädje av. Ge inte upp om du känner att det inte känns riktigt rätt med den första instruktören, utan peppa dig själv till att testa någon till. En bra instruktör ser dig och dina hundar med medkänsla och ger en känsla av att bördan lyfts lite från dina axlar, samt stakar ut en väg framåt som inte känns övermäktig utan görbar.)

Men utifrån hur jag läser ditt inlägg är det lite holistiskt tänk du behöver, alltså någon som ser och värnar om alla era stressnivåer med lite helikopterperspektiv. Min gissning är att ni alla fortfarande är ganska stressade efter den omställning som valpens intåg inneburit. Hur mycket får du sova, äta, återhämta dig? Kan du ta en break från allt vad hundar heter i några timmar och fylla på din bägare med annat som ger dig glädje? Om ni är flera i familjen skulle jag be om lite hjälp där några timmar åt gången ett tag framöver, så du får ladda dina egna batterier. Gå på bio, lyxa med en massage, eller fika med en kompis. Sen undrar jag om du kan ge både dig själv och hundarna en break tillsammans, där ni struntar i alla krav och fokuserar på att ha roligt ihop. Lägg det som inte funkar åt sidan ett tag och tramsa loss, umgås på andra premisser, ta lite bilder eller åk på en utflykt till ett nytt (lugnt) ställe om skogen blivit infekterad med stress också. Låt det vara okej att du inte känner något särskilt för valpen just nu, och om möjligt, ta med öronproppar och försök att strunta i att valpen skäller en massa just nu. Det är såklart inte så ni ska ha det, så försök att ge dig själv en paus från att försöka lösa det. För långsiktig lösning tycker jag det bästa är att ta hjälp av en duktig person.

Sedan kan det absolut vara så att du kommer fram till att det bästa för er är att omplacera. Men! Jag vet av egen erfarenhet och av att ha pratat med många nyblivna hundägare (både förstagångs och erfarna) att det är svårt att lyfta blicken när man är mitt i kaoset. Det är så våra nervsystem funkar. Så, satsa på att först och främst skapa lite lugn, och ge dig och hundarna en liten break.

 

[tanten]

När jag fick hem min pappis var han fyra månader gammal. Jag fick verkligen ingen kontakt alls med honom!!
Han var ett elände att få rumsren. Han skällde för allt och var skraj för det mesta.. speciellt för skogen och torrt gräs. Eftersom jag bor mitt i spenaten var det ett bekymmer.
Inte var han det minsta kelig heller. Undvek i görligaste mån all kroppskontakt
Så småningom blev han dålig i magen och medicinerades för magkatarr och blev mer tillgänglig. Och gladare.

Det har varit sen lång och knögglig resa med honom men idag är han min bästa vän

Ha tålamod. Jag tror dina förväntningar ställer till det?


.

 

[Pilot]

Hur gammal är valpen nu?
Jag tycker du fått bra input så lägger bara till att det är rätt svårt att gå med två hundar när man behöver vara superfokuserad på en om man vill träna/ är ny på det här med koppel.
Du kan inte korta ner det till bara precis kissrundor och ta hundarna en och en på varsin längre promenad?
Bor du i lägenhet eller på gård?

Är det något annat som sker i ditt liv som gör att du inte känner dig på topp?

Nu har jag haft min valp ett tag och jag fick inte alls samma kontakt med henne som jag fick med den den andra där vi verkligen klickade från dag 1.
Det som räddat oss (mig från att känna att jag tagit vatten över huvudet) är att vi har klickat i träningen.

Hade jag varit du hade jag hittat en tränare (bytt?) och gett det några månader till innan jul börjat fundera på omplacering, men det är ju jag.
Sen finns det mängder med bra träningsvideos som kan hjälpa dig på YT tills du hittar en bra tränare. Du får sålla lite bara.

 

[Lordofthestrings]

Känner delvis igen mig! Jag har inte klickat sådär direkt med någon av mina valpar och accepterat att det är så jag funkar - det tar lite tid. Min lilla fröken på 11 mån har också varit och är fortfarande bökig, faktiskt väldigt lik din i beteendena du beskriver. Jag blev också lite handlingsförlamad när hon var yngre för jag fattade inte varför beteendet uppstått, det hade ju inte "hänt" något och hon har liksom inga mentala problem med varken hundar eller människor. Det hon däremot har hon en grund bägare och nära till känslor, tog ett tag innan jag förstod det.
När jag utgår från min hund så är avledning en bra lösning om alternativet är ett säkert utfall, men det kommer inte göra att hon inte gör utfall nästa gång. Anledningen till hennes utfall är inte rädsla, snarare frustration och osäkerhet inför hur hon ska hantera situationen. För mig och min dam är en balanserad träning ovärderlig, hon blir trygg av struktur och att tydligt få veta vad som är tillåtet och inte. Vi har träning kvar att göra men från att hon gapade på varenda hund till att tex nu på lunchen kunna gå några meter bakom en hund och ändå bjuda upp på ett fotgående är en bra bit på vägen Den största förändringen som skett är dock att jag tänker på hur jag uppträder och känner, att jag inte går och spänner mig. Axlar nere, djupa andetag, inte spänna musklerna i ansiktet etc.

Håller verkligen med @Nytant om vikten av att försöka hitta egentid och återhämtning. Det är så lätt att man bara tänker på allt som är jobbigt och hamnar i en negativ spiral. Och för att besvara din fråga så är det absolut inget fel på dig!

Ge inte upp än @Valppanik, hjälp finns att få! Finns ju olika filosofier i hundvärlden och olika saker funkar för olika hundar, därför är det inte helt lätt att veta vilken instruktör man ska vända sig till. Jag sticker ut hakan och säger att jag har inte så mycket till övers för diplom och oskyddade titlar, det är värt noll för mig om man inte har erfarenhet av olika typer av hundar och resultat att referera till. Att fråga om tips på instruktörer i tex en fbgrupp kan vara ett alternativ, eller din lokala brukshundklubb.

 

[Valppanik]

Tack för alla svar.

Innerst inne vet jag ju att valpar är såhär, det är bara väldigt överväldigande då det är min första valp jag har från start. Det var också som att gå från natt till dag när hon blev 13-14 veckor och kom in i utvecklingsfasen. Jag gjorde mycket social och miljöträning fram till 12 veckor som gick superbra men nu är det som att den träningen aldrig har hänt. Jag blir ju som handlingsförlamad när hon skäller och gör utfall då jag tycker det är oerhört pinsamt samt att jag har ingen aning vad jag ska göra eftersom avledning och att förekomma inte hjälper.

Tyvärr så har jag ju noll stöd i det här. Familjen har ingen hundkunskap alls och har ingen tränare jag känner har funkat gällande hennes problembeteenden. Har en tränare som jag gått till med min vuxna hund som är superduktig, men hon är föräldraledig fram till oktober. Känner ingen inom rasen som jag kan eller vill fråga. Uppfödaren är av ”gamla stammen” och tycker att positiv träning är trams, att hundar ska kunna ta en rejäl tillsägning. Har en granne med samma ras och gav mig tips på hur vi ska få bukt med skällande eftersom rasen är lite envis, hon hade dängt till henne med en pinne och sen var problemen kvitt… absolut inga metoder jag vill hålla på med!! Tyvärr verkar dessa metoder vara vanliga inom rasen när läser på rasgruppens Facebooksida. Med motivering att rasen är så envis och tjurskallig…

Egentligen tycker jag ju om henne! Har bara haft svårt att ta mig till henne. Men hon har ju egenskaper jag vill ha. Följsam, alert i träningen, familjehund osv. Tränar jag vanliga valpövningar utan störning går det ju jättebra.
Hade som sagt verkligen behövt stöd från någon kunnig men har inte hittat någon, det känns långt till oktober när min ordinarie tränare kommer till arbete igen.

 

[Wingates]

Tack för alla svar.

Innerst inne vet jag ju att valpar är såhär, det är bara väldigt överväldigande då det är min första valp jag har från start. Det var också som att gå från natt till dag när hon blev 13-14 veckor och kom in i utvecklingsfasen. Jag gjorde mycket social och miljöträning fram till 12 veckor som gick superbra men nu är det som att den träningen aldrig har hänt. Jag blir ju som handlingsförlamad när hon skäller och gör utfall då jag tycker det är oerhört pinsamt samt att jag har ingen aning vad jag ska göra eftersom avledning och att förekomma inte hjälper.

Tyvärr så har jag ju noll stöd i det här. Familjen har ingen hundkunskap alls och har ingen tränare jag känner har funkat gällande hennes problembeteenden. Har en tränare som jag gått till med min vuxna hund som är superduktig, men hon är föräldraledig fram till oktober. Känner ingen inom rasen som jag kan eller vill fråga. Uppfödaren är av ”gamla stammen” och tycker att positiv träning är trams, att hundar ska kunna ta en rejäl tillsägning. Har en granne med samma ras och gav mig tips på hur vi ska få bukt med skällande eftersom rasen är lite envis, hon hade dängt till henne med en pinne och sen var problemen kvitt… absolut inga metoder jag vill hålla på med!! Tyvärr verkar dessa metoder vara vanliga inom rasen när läser på rasgruppens Facebooksida. Med motivering att rasen är så envis och tjurskallig…

Egentligen tycker jag ju om henne! Har bara haft svårt att ta mig till henne. Men hon har ju egenskaper jag vill ha. Följsam, alert i träningen, familjehund osv. Tränar jag vanliga valpövningar utan störning går det ju jättebra.
Hade som sagt verkligen behövt stöd från någon kunnig men har inte hittat någon, det känns långt till oktober när min ordinarie tränare kommer till arbete igen.

Har du ingen brukshundsklubb i närheten? Där brukar det ju finnas kunnigt folk.

 

[Red_Chili]

Tack för alla svar.

Innerst inne vet jag ju att valpar är såhär, det är bara väldigt överväldigande då det är min första valp jag har från start. Det var också som att gå från natt till dag när hon blev 13-14 veckor och kom in i utvecklingsfasen. Jag gjorde mycket social och miljöträning fram till 12 veckor som gick superbra men nu är det som att den träningen aldrig har hänt. Jag blir ju som handlingsförlamad när hon skäller och gör utfall då jag tycker det är oerhört pinsamt samt att jag har ingen aning vad jag ska göra eftersom avledning och att förekomma inte hjälper.

Tyvärr så har jag ju noll stöd i det här. Familjen har ingen hundkunskap alls och har ingen tränare jag känner har funkat gällande hennes problembeteenden. Har en tränare som jag gått till med min vuxna hund som är superduktig, men hon är föräldraledig fram till oktober. Känner ingen inom rasen som jag kan eller vill fråga. Uppfödaren är av ”gamla stammen” och tycker att positiv träning är trams, att hundar ska kunna ta en rejäl tillsägning. Har en granne med samma ras och gav mig tips på hur vi ska få bukt med skällande eftersom rasen är lite envis, hon hade dängt till henne med en pinne och sen var problemen kvitt… absolut inga metoder jag vill hålla på med!! Tyvärr verkar dessa metoder vara vanliga inom rasen när läser på rasgruppens Facebooksida. Med motivering att rasen är så envis och tjurskallig…

Egentligen tycker jag ju om henne! Har bara haft svårt att ta mig till henne. Men hon har ju egenskaper jag vill ha. Följsam, alert i träningen, familjehund osv. Tränar jag vanliga valpövningar utan störning går det ju jättebra.
Hade som sagt verkligen behövt stöd från någon kunnig men har inte hittat någon, det känns långt till oktober när min ordinarie tränare kommer till arbete igen.

Vad är det som gör att du tycker att det är pinsamt att hon skäller? Om du fokuserar på vad hon gör utöver skällandet så kanske det går lättare? Troligen sprattlar hon ju runt en del också, eller tittar mycket på det hon skäller på osv. Strunta i om hon låter eller inte ett tag, så kanske du blir mer avslappnad också och då kan det göra det lättare att träna.

 

[Bulldoozer]

Om det nån tröst så är det så för många valp/unghundsägare. Bc ingen skällig ras men likväl hade Spock en period där han upptäckte sin egen röst och var himla förtjust i den. Vi får hela tiden jobba med det vid aktiviteter (när andra hundar får träna) då han talar om högt och tydligt att han är mycket missnöjd med att inte få vara med. Det blir bättre och bättre men jag försöker också låta bli att lägga nån värdering i det. Orkar jag inte och är trött då låter vi bli såna situationer eller att vi är så långt bort att han ändå kan vara lugn alternativt så får han ligga i bilen. De dagar jag orkar tränar vi på det och vi gör framsteg om än ibland knappt märkbara men jag vet också att det här är nåt som kommer att släppa.

Att isolera sig och undvika aktiviteter/nya miljöer/upplevelser triggar troligen åt andra hållet, att hunden just blir ännu skälligare för minsta lilla. Släpp att hunden inte ska skälla just nu för en period, de flesta bryr sig faktiskt inte att en valp/unghund skäller utan man vet att det är en period det kan vara så och det finns massor av vuxna hundar som inte heller kan hålla tyst så varför skulle din valp vara perfekt? Många av de allra bästa hundarna jag känner har levt rövare som yngre fast de haft duktiga erfarna ägare och jag vet erfarna förare som har fått erkänna sig besegrade också i vissa lägen t.ex. att ha hundar som går upp i varv i bilen på tävlingsplats.

 

[ExtraW]

Vilken ras är det? Blir nyfiken

 

[ExtraW]

Och ang att ta till sig valpar! Jag fick en regelrätt ”förlossnings depression” när jag skaffade Zelda (hon är åtta år nu). Älskar henne över ALLT annat idag men det tog nog ett halvår inan de känslor kom! Och sen har det fortsatt bli starkare och starkare! Hur gammal är valpen nu?

 

[Grazing]

Jag hade också kämpigt med min hund i början, kände att det mest var jobbigt. Läste runt på nätet och fick rådet att ta många söta valpbilder och ha på telefonen och när jag kände för att kasta ut hunden så kunde jag titta på bilderna och bli påmind om hur söt han var. Det fungerade faktiskt.

Det är vanligare än man tror och jag tycker inte det är så konstigt egentligen, det är väldigt jobbigt med valpar.

 

[iNHALE]

Jag tycker du ska prata med folk som har rasen, raskunniga människor som varit med i många år med rasen och har djup kunskap, de kan ofta vara till minst lika stor hjälp som tränare/instruktörer när det kommer till att hantera rasens olika egenskaper. Att en skällig ras är extra skällig när de är valpar/unghundar är inte alls ovanligt, de har en drift att skälla och triggas lätt till det men kan inte riktigt kontrollera den driften själva eller sålla bland sånt som man ska skälla på och sånt man inte ska skälla på. Sen är unga hundar ofta lite spökiga också vilket gör att saker som för en vuxen hund inte är ett hot, blir ett hot för den unga hunden. Ofta försvinner detta ganska bra av sig själv med åldern men ibland kan man behöva lite extra hjälp på traven.

Jag har alltid haft "förlossningsdepression" när jag fått hem en ny hund (och hästar också för den delen). Både första hunden och andra hunden. När jag hämtade min första hund så kändes allt bra, om än nervöst, fram tills vi kom innanför dörren och jag släppte in honom i lägenheten, då var det som att en våg av "wtf har jag gett mig in på?!" sköljde över mig och jag kände nästan för att ringa uppfödaren och be henne ta tillbaka honom. Det var lite lika med min nuvarande hund, var totalt sönderstressad i flera veckor, gick ned 7 kg på 10 dagar första tiden och hade panik inombords. Jag minns inte exakt hur lång tid det tog innan det lugnade sig men vi snackar månader. Jag är egentligen ingen valpmänniska så jag är glad när de blir vuxna. Idag är han 2,5 år och jag älskar honom högt.

Med det sagt så tror jag det är viktigt att man ändå är lite "snäll" mot sig själv. Det är okej att ta beslutet om omplacering om man känner att det är det rätta, precis som det är okej att fortsätta kämpa och se om det blir bättre eller inte. Till syvende och sist så ska man ha en positiv tillvaro.