Handskmakaren och pojken på Undre Entrén

Solen lyste säkert på dig

Soljävel

Och jag skakar sönder

Allt jag rör vid

Du rör och går

Rörochgårutanattfällaentår

​

När du öppnar dina sinnen och släpper in djävulen i din själ, ska du först finna en befrielse. Som om skruvstädet runt ditt huvud äntligen lättar sitt tryck och ett skratt bubblar upp, en flämtning av lättnad. Som blir till ett okynnigt fnitter som blir till ett ihåligt skratt som blir till torra hostningar och andnöd.

Du chattar med din granne som är ett år yngre och målar stjärnor med bläckpenna under ögonen. Han säger att han var en helt vanlig fotbollskille som en dag vaknade upp och kom på att han ville vara svår och lyssna på The Smiths. Du kan på inget sätt relatera till hans upplevelse eftersom du aldrig var normal från början, men du uppskattar ändå att han så att säga valt rätt lag. Du minns när du såg honom och hans lillebror spela innebandy i tvättstugegången (eller som du i ditt huvud kallar den - helvetestunneln), där lukten av sköljmedel blandar sig med barnsvett och ger hemska associationer till skolgymnastiken. Du ljuger när du säger att du hade velat vara med, för självklart ville du aldrig spela innebandy. Men du tyckte om pojken med dom snälla bruna ögonen, och fastän ni aldrig pratade med varandra kände du liksom på dig att han såg. Dig? Äsch, du vet inte.

Du föreslår att ni ska skriva en novell tillsammans. Den ska handla om en handskmakare. Du vet inte om det är ett yrke, men det känns som att det skulle kunna vara det och titeln ligger bra i munnen. Som när man var liten och gjorde ”vikteckningar”, där den ene målar huvud, den andra bål osv, ska ni alltså turas om att skapa en historia. Du har en baktanke såklart. En förhoppning om att kunna öppna den hemliga dörren till en annan människas innersta längtan och begär. Men kanske mer än att se vill du bli sedd. Ur ett perspektiv som du själv kontrollerar.

Ni umgås aldrig i den verkliga världen, även om ni ses ibland. Men historien ni bygger på sten för sten tillsammans blir allt längre och mer invecklad om nätterna. En sensommarkväll på en uteservering i den verkliga världen plankar han över staketet in på klubben som ett jäkla proffs och du måste medge att du blir lite brydd. Alla ord, dom är ju bara ord. Ganska tomma va? Men känslor, alltså… wow! Lite på lyret är du också, så du lutar dig fram och säger någonting som ska väcka ett intresse. Eller avslöja ditt eget, eller både och. Försöker möta en blick som viker för din, seglar runt i jakt på en utväg. Händerna på dina överarmar, när han liksom skjuter dig ifrån sig. Du förstår inte varför, men så börjar han att prata. Tydligen har du stått på samma dansgolv en annan kväll och hållit hand med en av hans kompisar. Så därför går det inte, alltså det du vill, för din hand är förbrukad.

Du känner att du förstår absolut ingenting? För det första har du inget minne av något sådant, och för det andra… Hålla hand! Ska detta obetydliga ögonblick i ditt liv där du knappt var medveten om vad som hände vara ett hinder för er stora och viktiga kärlek? Men så sjunker det in, att hade han känt detsamma hade denna skitgrej såklart inte betytt någonting. Det är ett så kallat svepskäl. Och det gör så jävla ont.

Att gå ensam hem är som en sunkig gammal Håkan-dänga. Aldrig värdigt. Alltid förknippat med sorg och nederlag. Hoppet som kommer och hoppet som överger. Ändå fortsätter allting. Han fortsätter att vara någon slags låtsaskompis på andra sidan en skärm. När han har svårt att sova ger du honom dina Atarax. På något sätt blir hans känslor större och viktigare i ditt liv, ju mer oåtkomlig och mystisk hans person framstår. Du kan liksom inte bestämma dig för om han döljer ett bråddjup som måste utforskas eller om han är en posör.

Emily vet såklart. Han är en posör. Kanske till och med tidernas största posör. Hon suckar och himlar med ögonen. Bara släpp det.

Men släppa det är det sista du tänker göra. Finns det något sätt att känslomässigt självskada blottar du villigt strupen som om du gjorde det för något högre slags syfte än vad som idag kanske skulle benämnas ”content”. Självklart är det större än så. Det är febrig förälskelse och förhoppningen om att han en dag ska vakna upp med fjärilar i magen, han också.

Era kärleksliv pågår parallellt. Han har en flickvän i några år. Hon är en popidol, och när du inser detta erkänner du dig besegrad. Du förblir inte ouppvaktad; Mer eller mindre imponerande beundrare gör mer eller mindre imponerande försök att vinna din gunst, med mer eller mindre framgång. En sån beundrare kommer på tal när du chattar med din granne. Du nämner honom i väldigt svepande ordalag, mer i förbifarten än någonting annat. Reaktionen låter dock inte vänta på sig; En virtuell fnysning.

Det där hade kunnat vara jag.

Jag hade också kunnat hänga med dom personerna,

och vara han den långa smala unga killen.

Han är verkligen inte nåt speciellt.

​

Dina fingrar stannar upp på tangentbordet. Blev han sur nu? Varför det, i så fall? Också, är allting bara ett spel som ska spelas, med roller som måste tillsättas? Vilken roll förväntas du i så fall spela?

Den lilla flickan som lekte i trappuppgången

”Pappa ska bara gå ut ett litet ärende”

Sittandes på den kalla stentrappan, med hjärtat flimrande och hoppande

Porten som slår igen bakom honom, grannkillen

Han går i trean och du går i fyran så egentligen är han ointressant

Men han vrider på huvudet när han går förbi dig

Och du kan skönja, om inte ett leende, så ett ansikte som är öppet och tar in​

Han säger att han inte kommer ihåg dig. Flera gånger har han sagt det. Så egentligen borde du släppa det, bara låta honom glida iväg i den riktning han ska. Men du kämpar med honom som man kämpar med ett paraply en stormig höstdag i ösregnet. Försöker göra honom till en karaktär av tung vikt i historien om ditt liv. Du är övertygad om att det så småningom kommer ge utdelning, på ett eller annat sätt.

Han är full när du träffar honom på Berg 211. Tid har passerat. Han har kepsen som det står HOPE på och du skojar med honom och tar den. Han ser ledsen ut i ögonen när han ber om att få tillbaka den, och självklart får han det. Du är inte den tjejen egentligen, den som retas. Han tar din hand, men han är verkligen jättefull. Kan det ändå betyda någonting?

Känner efter i magen om fjärilarna vill vakna. Dom är sömniga och yra och vill liksom inte bli lurade igen. Absolut inte döda för all framtid, men… Vad skulle vara annorlunda nu? Du är densamma. Han är densamma (fast full). Tid har passerat, men kanske inte tillräckligt. Maktobalansen är fortfarande påtaglig; Du har i tidernas begynnelse deklarerat vart du står, och då svarade han att han stod någon helt annanstans. Har han flyttat sig? Det är omöjligt att avgöra, så du väljer att tolka den där handen som vänskaplig (trots att du väl känner till hans syn på handhållning).

Natten blir till morgon och mörkret i grottan blir till ljuset på nysopad asfalt utanför fastän spårvagnarna inte har börjat gå ännu. Han tycker att ni ska gå hem tillsammans, ni bor ju fortfarande i samma kvarter och fastän att dina ben är trötta så känns kroppen lätt. Klart ni ska gå hem! Efter några kilometer, när alkoholen börjat förångas av motionen blir ni dock trötta och sätter er ner för att titta på soluppgången i vägrenen.

”Visst är det romantiskt”, utbrister din granne och ser på dig med ett stort smirk över hela ansiktet. Du har ingen aning om vad du ska svara. Är han ironisk? Det är som att ni pratar två helt olika språk, för du kan över huvud taget inte tolka hans ord, gester eller minspel längre. VAD VILL HAN? Driver han med dig? Eller är han såhär stiff och konstig när han gillar någon? Du vet inte vad du ska svara, så du hummar lite knappt hörbart bara. Kanske är det du som är den konstiga.

Eftersom ni är för trötta för att gå, beslutar ni att vänta in en spårvagn när ni kommer till Centralstationen. 2an tar er sedan den sista biten, och han lutar huvudet mot din axel under färden. Blundar, och när han gör det passar du på att betrakta hans ansikte. Det är så vackert att det gör ont i dig. Och det är inte bara dom sinnessjukt långa, täta ögonfransarna som vilar lätt mot hans bleka, släta kind. Det är inte ens den djupa gropen i hakan, utan det är någonting annat. Någonting nästan magiskt tilldragande som gör att du aldrig vill att den här spårvagnsresan ska ta slut, för därefter vet du inte vad som ska hända. Och du vill aldrig att hans huvud ska sluta vila mot din axel.

Slut tar det dock. Han följer dig till din port och stämningen är ödesmättad. Du tänker att ni nog ska kramas, det känns lagom liksom. Han tänker annorlunda och era ansikten krockar snabbt och kaosartat med varandra. DETTA! Som du har väntat. Det är helt värdelöst men du vill aldrig släppa taget. Han får nästan slå sig fri, för du vill liksom gräva dig in som ett litet djur och bygga bo. Du ser i hans ansikte att han inte fått mersmak på detta, men han ser på dig och ler (tror du i alla fall, han gör en min åtminstone, det KAN vara ett leende). Hjärtat som sjunker, för du vet att det slutar här. Det slutar innan det hunnit börja, för det var aldrig meningen. Och han fäller ut sina gyllene fjädrar och lyfter mot solen som står högt nu – Du följer honom med blicken tills han bara är en liten prick. Och sen är han borta.

 

[Blyger]

Jag älskar att trilla över dina texter

 

[Tofs]

Du skriver så vackert