Gammal och sjuk hund

[Paus1234]

Jag har en Papillon tik på snart 12 år, hon har haft en del otur och behövt opereras 5ggr. Vi har verkligen gjort allt för henne, hennes första operationen var höften, sedan ögat, sedan 2ggr för juvertumör, sen den senaste för ca ett halvår sedan då hon fick livmoderinflammation och behövde ta bort hela livmodern, under den operationen hittades 3st tumörer i hennes buk, en av dom skickades på analys och var elakartad, dom sa att vi kunde ta bort dom resterande tumörena nån månad senare men efter som att hennes allmäntillstånd var så dåligt så beslutade vi att inte utsätta henne för fler operationer. Ca 4 månader efter blev hon akut dåligt, åt inte, kräktes var extremt trött osv så vi åkte till vet där dom ville låta henne somna in, men under tiden vi funderade så blev hon bättre och vi lät henne vara kvar. Nu gick vi till en ny vet för en senior kontroll, hennes prover var dåliga framförallt lever och njurvärde samt sköldkörtel värde mm. Han kände flera tumörer i buken bla en troligtvis i mjälten, hon har artros i ena bakbenet, blåsljud på hjärtat, troligtvis cushings syndrom samt hypotyreos, även andra ”småsaker” som gråstarr, dålig päls, dåliga tänder och svullna halsmandlar. Han skrev ut smärtstillande och medicin för sköldkörteln, men nu börjar jag fundera på om det är värt det.. hon äter och dricker bra men hon orkar knappt ta promenader, hon andas konstigt, svansen är alltid neråt, och vet sa dessutom att hon troligtvis har ont. Det här är det svåraste valet jag stått inför, är det värt att försöka med mediciner för att förbättra hennes livskvalitet in i det sista, eller ska hon få vandra vidare redan nu.. Har haft henne sen hon var valp och vuxit upp med henne, vill göra allt för att hon ska må bra, men det ska inte bli ett lidande för henne.

 

[Tajger]

Det är verkligen det svåraste beslut man kan ta, men det låter på dig som att du redan vet svaret, egentligen Har hon ett värdigt hundliv? Annars är det nog dags

 

[Fruentimber]

Det är dags.

 

[Bulldoozer]

Det är absolut dags ❤.
Hon är nästan tolv år, sjuk och skruttig redan och det kommer bara gå åt ett håll tyvärr oavsett vad du gör. Risken är att sista tiden bara blir ett förlängt lidande.

 

[Sel]

Jag säger som de andra; det är nog dags. Att du börjat tänka i de banorna brukar vara rätt talande. låt henne gå medan ni fortfarande kan ha svansvift och glädje ihop. Det är det svåraste som finns, men det är ett beslut fyllt av kärlek.

 

[tanten]

Jag har en Papillon tik på snart 12 år, hon har haft en del otur och behövt opereras 5ggr. Vi har verkligen gjort allt för henne, hennes första operationen var höften, sedan ögat, sedan 2ggr för juvertumör, sen den senaste för ca ett halvår sedan då hon fick livmoderinflammation och behövde ta bort hela livmodern, under den operationen hittades 3st tumörer i hennes buk, en av dom skickades på analys och var elakartad, dom sa att vi kunde ta bort dom resterande tumörena nån månad senare men efter som att hennes allmäntillstånd var så dåligt så beslutade vi att inte utsätta henne för fler operationer. Ca 4 månader efter blev hon akut dåligt, åt inte, kräktes var extremt trött osv så vi åkte till vet där dom ville låta henne somna in, men under tiden vi funderade så blev hon bättre och vi lät henne vara kvar. Nu gick vi till en ny vet för en senior kontroll, hennes prover var dåliga framförallt lever och njurvärde samt sköldkörtel värde mm. Han kände flera tumörer i buken bla en troligtvis i mjälten, hon har artros i ena bakbenet, blåsljud på hjärtat, troligtvis cushings syndrom samt hypotyreos, även andra ”småsaker” som gråstarr, dålig päls, dåliga tänder och svullna halsmandlar. Han skrev ut smärtstillande och medicin för sköldkörteln, men nu börjar jag fundera på om det är värt det.. hon äter och dricker bra men hon orkar knappt ta promenader, hon andas konstigt, svansen är alltid neråt, och vet sa dessutom att hon troligtvis har ont. Det här är det svåraste valet jag stått inför, är det värt att försöka med mediciner för att förbättra hennes livskvalitet in i det sista, eller ska hon få vandra vidare redan nu.. Har haft henne sen hon var valp och vuxit upp med henne, vill göra allt för att hon ska må bra, men det ska inte bli ett lidande för henne.

Har hunden ett bra liv? Smärtfritt och glatt?
Knappast väl?

Jag själv tar hellre bort för tidigt än försent. Det är mitt ansvar att mitt djur inte lider och framförallt har ett värdigt liv.

Vill man vänta är det nog oftast för sin egen skull. För mig får inte mina känslor gå före hunden.

 

[Liten]

Det låter som att det är dags. En sista promenad, låta henne somna innan något av alla hälsoproblemen orsakar ett för stort obehag/lidande.

 

[Paus1234]

Tack för alla fina svar, det har varit till stor hjälp att läsa igenom allt
Jag och min familj tillsammans med veterinären har nu kommit fram till att ge medicinerna en chans, ca 3v sen får vi se. Blir hon minsta lilla sämre under denna tid så får vi tänka om men annars provar vi i 3v och ser därefter hur hon är, funkar det inte så finns det bara en väg att gå men vi vill ändå ge det en chans eftersom att hon fortfarande har sina glada stunder, även om hon mestadels är trött och ligger ner så får hon ibland sina ”ryck” hon skäller och viftar på svansen när hon ser andra djur, hon är matglad osv, så vi ska åtminstone testa. Men som det är just nu så är hennes liv inte speciellt värdigt, skulle kunna säga att 80% av tiden är hon trött och orkeslös resterande 20% glad och något pigg, och så ska det inte vara, men kan medicinen hjälpa så kanske hon kan få må bättre en tid till innan det är dags, känns som att hon har så mycket mer att ge en pappis brukar ju ändå bli runt 15, min lilla skrutt har inte ens hunnit fylla 12

 

[Ketrawzc]

Om man skriver en sån här tråd och funderar, så brukar det vara dags och jag tycker det verkar så. 12 år är en hög ålder med så mycket problem.
Jag väntade för länge med min katt, tyckte hon var på gränsen sådär och de funkade ju ändå. Hon blev akut dålig en natt och jag skulle gett vad som helst för att sluppit låta henne uthärda det. Fick ta bort henne akut på morgonen.
Att ge sin bästa vän ett värdigt och lugnt avslut tycker jag är det finaste och mest osjälviska man göra för sitt djur

 

[pepp]

hon fortfarande har sina glada stunder, även om hon mestadels är trött och ligger ner så får hon ibland sina ”ryck” hon skäller och viftar på svansen när hon ser andra djur, hon är matglad osv.

Läs detta igen. Hon är trött större delen av tiden? Jag håller med övriga som tycker det är dags.

Fick ta bort min gamling i februari, det var vidrigt. Han hade precis som din sina bra stunder, men dom dåliga tog över.

 

[Sel]

Tack för alla fina svar, det har varit till stor hjälp att läsa igenom allt
Jag och min familj tillsammans med veterinären har nu kommit fram till att ge medicinerna en chans, ca 3v sen får vi se. Blir hon minsta lilla sämre under denna tid så får vi tänka om men annars provar vi i 3v och ser därefter hur hon är, funkar det inte så finns det bara en väg att gå men vi vill ändå ge det en chans eftersom att hon fortfarande har sina glada stunder, även om hon mestadels är trött och ligger ner så får hon ibland sina ”ryck” hon skäller och viftar på svansen när hon ser andra djur, hon är matglad osv, så vi ska åtminstone testa. Men som det är just nu så är hennes liv inte speciellt värdigt, skulle kunna säga att 80% av tiden är hon trött och orkeslös resterande 20% glad och något pigg, och så ska det inte vara, men kan medicinen hjälpa så kanske hon kan få må bättre en tid till innan det är dags, känns som att hon har så mycket mer att ge en pappis brukar ju ändå bli runt 15, min lilla skrutt har inte ens hunnit fylla 12

Är 20% livskvalitet verkligen ett liv för en hund som egentligen borde vara pigg och sprallig minst 80%, helst 100? Jag bestämde mig första gången jag hörde mig själv säga "men hon har ju en bra dag idag!" Det innebar trots allt att de andra dagarna var mindre bra.
Sedan är det förstås bara du som känner din hund, men jag skulle hellre avsluta för tidigt än för sent.

 

[Acer]

Jag försöker själv se till att dom som allra minst har fler bra dagar än dåliga kvar. Det är svårt men det är liksom den dealen vi gör när vi skaffar djur.

 

[tuaphua]

Tack för alla fina svar, det har varit till stor hjälp att läsa igenom allt
Jag och min familj tillsammans med veterinären har nu kommit fram till att ge medicinerna en chans, ca 3v sen får vi se. Blir hon minsta lilla sämre under denna tid så får vi tänka om men annars provar vi i 3v och ser därefter hur hon är, funkar det inte så finns det bara en väg att gå men vi vill ändå ge det en chans eftersom att hon fortfarande har sina glada stunder, även om hon mestadels är trött och ligger ner så får hon ibland sina ”ryck” hon skäller och viftar på svansen när hon ser andra djur, hon är matglad osv, så vi ska åtminstone testa. Men som det är just nu så är hennes liv inte speciellt värdigt, skulle kunna säga att 80% av tiden är hon trött och orkeslös resterande 20% glad och något pigg, och så ska det inte vara, men kan medicinen hjälpa så kanske hon kan få må bättre en tid till innan det är dags, känns som att hon har så mycket mer att ge en pappis brukar ju ändå bli runt 15, min lilla skrutt har inte ens hunnit fylla 12

Visst brukar en pappi kunna bli närmre 15 år. Men det är också en ras där få individer har så mycket problem som eran tjej har.
Jag tänker att hon kommer inte kunna bli bättre. Eventuellt kan hon få lite mindre ont. Men tumörer, artros etc kommer bara bli sämre.
Är det för hundens skull ni vill ha henne kvar? Jag tror tyvärr som andra att det är dags.

Jag har haft pappisar som blivit gamla. De flesta 15-16 år. Men också en 18-åring. Visst har de sett och hört sämre. Och 18-åringen sov mer. Men när de var vakna var det lika mycket fullt ös som när de var hälften så gamla. Och de var glada och utan smärta. Dvs de hade bra livskvalitet. Jag ville ta bort dem innan de fick ont.

 

[Malibu_Stacy]

Det är så himla vanligt att djurägare stirrar sig blinda på siffror. Ja, det kan absolut finnas hundar som blir 13,14,15 år eller ännu äldre. Men vad sjutton spelar det för roll när hunden inte har en bra livskvalitet?
Det spelar ingen roll om hunden är 7 år eller 14 år. Är den full av cancer, inte orkar vifta på svansen, är trött och hängig 80% av tiden med en sjukdom som inte går att bota är det skitsamma hur gammal hunden är.
Ålder är bara en siffra. Och tyvärr är den bittra sanningen ofta så att dom som skryter om att deras hundar minsann blivit så och så gamla sällan haft hundar som mått riktigt bra. Tyvärr ser jag dagligen hur hundar får lida för att djurägaren inte vill eller kan släppa taget. Det är betydligt vanligare att vänta för länge med att ta beslutet, än tvärtom.

 

[Sel]

Det är så himla vanligt att djurägare stirrar sig blinda på siffror. Ja, det kan absolut finnas hundar som blir 13,14,15 år eller ännu äldre. Men vad sjutton spelar det för roll när hunden inte har en bra livskvalitet?
Det spelar ingen roll om hunden är 7 år eller 14 år. Är den full av cancer, inte orkar vifta på svansen, är trött och hängig 80% av tiden med en sjukdom som inte går att bota är det skitsamma hur gammal hunden är.
Ålder är bara en siffra. Och tyvärr är den bittra sanningen ofta så att dom som skryter om att deras hundar minsann blivit så och så gamla sällan haft hundar som mått riktigt bra. Tyvärr ser jag dagligen hur hundar får lida för att djurägaren inte vill eller kan släppa taget. Det är betydligt vanligare att vänta för länge med att ta beslutet, än tvärtom.

Det här är så viktigt att få höra som djurägare. Mina veterinärer var underbara när jag valde att ta bort min fina tant. Hon var ju så pigg, så tokig, så full av liv.... Men samtidigt såg jag ju hur ont hon hade efter den där galna rusningen i skogen som hon inte kunde låta bli (och vad vore det för liv om hon inte fick springa? Min pigga lilla superhund!) och hur vilsen hon var när hon tappade bort sig själv bakom en gardin och bara satt.
Hon travade in på mottagningen full av liv och glad i varmkorven jag tog med, och de som jobbade den dagen (hon föddes inne på kliniken för femton år sedan, så det blev en sluten cirkel på något vis. ) var så noga med att försäkra mig om att det var rätt, att de ser alldeles för många som väntar alldeles för länge. Det betydde hela världen för mig.

 

[Malibu_Stacy]

Det här är så viktigt att få höra som djurägare. Mina veterinärer var underbara när jag valde att ta bort min fina tant. Hon var ju så pigg, så tokig, så full av liv.... Men samtidigt såg jag ju hur ont hon hade efter den där galna rusningen i skogen som hon inte kunde låta bli (och vad vore det för liv om hon inte fick springa? Min pigga lilla superhund!) och hur vilsen hon var när hon tappade bort sig själv bakom en gardin och bara satt.
Hon travade in på mottagningen full av liv och glad i varmkorven jag tog med, och de som jobbade den dagen (hon föddes inne på kliniken för femton år sedan, så det blev en sluten cirkel på något vis. ) var så noga med att försäkra mig om att det var rätt, att de ser alldeles för många som väntar alldeles för länge. Det betydde hela världen för mig.

Det är jätteviktigt att höra. Vet av egen erfarenhet hur samvetet kan gnaga efter ett sådant beslut. Samtidigt som man ändå vet att det var rätt beslut. Det kan hjälpa oerhört att även få höra det av yrkespersonal, att det är rätt beslut.

Som en liten OT så tycker jag sällan att det är jobbigt att ta bort ett djur. Det betyder nämligen oftast att djuret får slippa sitt lidande. Oavsett om det handlar om smärta från leder, grava rädslor, cancer osv. Det som kan vara jobbigt är att möta människorna i sin sorg. Det är det som berör och kan vara väldigt tungt emellanåt. Inte själva faktumet att avliva ett djur, i de flesta fall åtminstone.

 

[Sel]

Det är jätteviktigt att höra. Vet av egen erfarenhet hur samvetet kan gnaga efter ett sådant beslut. Samtidigt som man ändå vet att det var rätt beslut. Det kan hjälpa oerhört att även få höra det av yrkespersonal, att det är rätt beslut.

Som en liten OT så tycker jag sällan att det är jobbigt att ta bort ett djur. Det betyder nämligen oftast att djuret får slippa sitt lidande. Oavsett om det handlar om smärta från leder, grava rädslor, cancer osv. Det som kan vara jobbigt är att möta människorna i sin sorg. Det är det som berör och kan vara väldigt tungt emellanåt. Inte själva faktumet att avliva ett djur, i de flesta fall åtminstone.

För mig var det verkligen superviktigt att få höra att jag hade min veterinär med mig i detta, jag vet inte vad jag hade gjort om de försökt övertala mig til mer behandling och mer smärtstillande när jag väl fattat mitt beslut. Ni är så otroligt fantastiska som orkar med de här situationerna.

Jag var ju helt ensam när jag tog bort Kailzie och borde nog be om ursäkt till personalen som fick ta hand om mig. Men just att få höra av sköterskan som tog emot oss att "Chris (veterinären) never questioned it, you're doing the right thing." trots att min tant var så pigg och glad på utsidan, var en stor tröst.

 

[Milosari]

Det här är så viktigt att få höra som djurägare. Mina veterinärer var underbara när jag valde att ta bort min fina tant. Hon var ju så pigg, så tokig, så full av liv.... Men samtidigt såg jag ju hur ont hon hade efter den där galna rusningen i skogen som hon inte kunde låta bli (och vad vore det för liv om hon inte fick springa? Min pigga lilla superhund!) och hur vilsen hon var när hon tappade bort sig själv bakom en gardin och bara satt.
Hon travade in på mottagningen full av liv och glad i varmkorven jag tog med, och de som jobbade den dagen (hon föddes inne på kliniken för femton år sedan, så det blev en sluten cirkel på något vis. ) var så noga med att försäkra mig om att det var rätt, att de ser alldeles för många som väntar alldeles för länge. Det betydde hela världen för mig.

Jag tänkte säga att veterinärerna var rakare förr, men när jag kom in med min 13-åriga labrador som blivit akut dålig föreslog veterinär inläggning med dropp. Inte förrän jag sa "nej, han ska få dö med lite värdighet" sa veterinären att det var rätt beslut... Detta var för 10 år sedan... Men I samma veva träffade mamma en veterinär som sa åt henne att avliva katten "så fort som möjligt, innan smärtan kommer" när en tumör upptäckts. Det var liksom inget snack om en massa lindrande mediciner när sjukdomen i sig är ett hinder för god livskvalitet.