Jag har suttit en stund nu och läst gamla blogginlägg. Intressant att upptäcka vilka förändringar tiden har fört med sig. I oktober förra året när jag började rida fröken frieser var det ju lite tveksamt ett tag om hon skulle vara rätt häst för mig. Det har faktiskt fungerat riktigt bra och jag har vant mig vid hennes trav som är allt annat än ridskolehäst-trav.
Fram till nu har jag inte galopperat så mycket med henne. Det har bara blivit enstaka gånger här och där. Nu är det så att fröken har en del problem med patellaupphakning och nu har ägaren sagt att vi provar att inte trava med henne alls utan rider bara i skritt och galopp för att se om det blir bättre. Så i måndags blev det en del galopperande. Uppfriskande även om både fattningar och avsaktningar inte var det vackraste man kunde skåda, utan det blev travsteg mellan i båda övergångarna.
Jag är f.ö. glad att jag hittat ett ställe där jag kan rida lektioner i centrerad ridning. Det är verkligen uppfriskande i jämförelse med tidigare pedagogik. En av mina tidigare instruktörer visste ju inte hur hon skulle hjälpa mig när jag fick problem och en annan tjatade ständigt om att jag skulle korta tyglarna, vilket inte alls kändes bra. Jag blev bara spänd och hade en känsla av att jag borde kunna göra på ett annat bättre sätt. Nu får jag däremot verktyg att lösa sådant jag inte kunnat lösa förut. Jag har varje lektion fått nya pusselbitar. Kroppens delar hamnar i rätt position och jag får lära mig att använda kroppen på ett bättre sätt. Det är riktigt fascinerande att notera hur pyttesmå förändringar gör skillnad. Det är ju sådant här jag saknat tidigare. Nu känns det som om det faktiskt händer grejer på lektionerna till skillnad mot i höstas då jag tyckte att jag stod still, vilket jag ju vädrat i blogginlägg här.
Jag rider ju väldigt mycket med känsla och tidigare fick jag leta efter rätt känsla på egen hand. Nu får jag guidning på ett sätt som passar mig perfekt. Fokus ligger på vad jag gör och inte på vad hästen gör. Hästen följer ju mig, så det känns logiskt. På lektionerna ser det förmodligen inte ut som om jag gör så mycket. Jag använder t.ex. inte tyglarna särskilt mycket på lektionerna, men det är helt i sin ordning. Bitarna kommer på plats, en efter en. Man får ju lära sig krypa innan man kan gå
Fram till nu har jag inte galopperat så mycket med henne. Det har bara blivit enstaka gånger här och där. Nu är det så att fröken har en del problem med patellaupphakning och nu har ägaren sagt att vi provar att inte trava med henne alls utan rider bara i skritt och galopp för att se om det blir bättre. Så i måndags blev det en del galopperande. Uppfriskande även om både fattningar och avsaktningar inte var det vackraste man kunde skåda, utan det blev travsteg mellan i båda övergångarna.
Jag är f.ö. glad att jag hittat ett ställe där jag kan rida lektioner i centrerad ridning. Det är verkligen uppfriskande i jämförelse med tidigare pedagogik. En av mina tidigare instruktörer visste ju inte hur hon skulle hjälpa mig när jag fick problem och en annan tjatade ständigt om att jag skulle korta tyglarna, vilket inte alls kändes bra. Jag blev bara spänd och hade en känsla av att jag borde kunna göra på ett annat bättre sätt. Nu får jag däremot verktyg att lösa sådant jag inte kunnat lösa förut. Jag har varje lektion fått nya pusselbitar. Kroppens delar hamnar i rätt position och jag får lära mig att använda kroppen på ett bättre sätt. Det är riktigt fascinerande att notera hur pyttesmå förändringar gör skillnad. Det är ju sådant här jag saknat tidigare. Nu känns det som om det faktiskt händer grejer på lektionerna till skillnad mot i höstas då jag tyckte att jag stod still, vilket jag ju vädrat i blogginlägg här.
Jag rider ju väldigt mycket med känsla och tidigare fick jag leta efter rätt känsla på egen hand. Nu får jag guidning på ett sätt som passar mig perfekt. Fokus ligger på vad jag gör och inte på vad hästen gör. Hästen följer ju mig, så det känns logiskt. På lektionerna ser det förmodligen inte ut som om jag gör så mycket. Jag använder t.ex. inte tyglarna särskilt mycket på lektionerna, men det är helt i sin ordning. Bitarna kommer på plats, en efter en. Man får ju lära sig krypa innan man kan gå
