Min enda "riktiga" fobi är nog spindlar, resten är obehag i varierande grad.
Spindlar är verkligen panik, där logiskt tänkande liksom inte funkar för att hjärnan bara kopplar ifrån och så är jag på reptilstadiet. "Det är ju bara att tänka att de inte är farliga" Svårt när man bokstavligen inte kan tänka, man bara reagerar som nåt djur.
Jag är också höjdrädd. Egentligen är det ganska stört för jag minns typ när det startade och det är inte som med spindlar. Spindlar har jag alltid varit rädd för så länge jag minns så tror att det kanske är medfött i någon mån?
Men när jag var 7 så var det ett dike grävt kring vårt hus, tror det var för dränering. Jag hade aldrig varit höjdrädd förut, klättrat i träd och grejer utan problem. I alla fall låg det plankor över lite här och var och jag tänkte att jag skulle gå över. Jag stannar på mitten och tittar ner och får plötsligt svindel. Alltså sådär att synfältet drar ihop sig, jag blir knäsvag och tappar balansen. Fick snabbt gå ner på knä och hålla i mig för att inte trilla, ropade sen på pappa som fick lyfta bort mig.
Och så har det varit sedan dess, så fort det är "högt" så tappar jag balansen. Min fobi är liksom bakvänd? Jag var liksom inte rädd för att falla från början utan jag har utvecklat en rädsla för att jag vet att jag faller. Ganska udda.
Tycker också att djupt vatten är sjukt obehagligt och tror ärligt talat att det är rätt vanligt, lite som att vara mörkrädd, vi fruktar det okända typ. Det är dock ingen fobi men jag håller ju mig ifrån det så att säga. Bjuder på en mysig kontrollbild i spoiler ni kan kika på för att se hur ni känner inför den (djupt vatten):