Extrem rädsla för sjukvården och viljan att skaffa barn

[Confused_anonymous]

Dags för det anonyma nicket igen. OBS för långt och utlämnande inlägg. Jag vet inte heller om tråden ska ligga på förälder, men om så är fallet är jag tacksam om moderatorn flyttar på den.

Jag blev gravid i höstas, trots att jag inte borde kunna bli gravid pga preventivmedel och hormonell sjukdom med svår PCO, och då skulle IVF vara vår enda möjlighet att skaffa barn. Pga sjukdomen tar jag mediciner som orsakar fosterskador, och sjukdomen i sig är inte säker, varesig för mig eller ett barn.

Abort blev beslutet. Från början till slut, under fyra veckor, gick allt fel. Jag fick fel information, den medicinska hemaborten slutade i extrema smärtor i flera dagar som inget bet på, flera nätter på gynakuten där jag blev ignorerad, rekommenderad en ny cytotecbehandling som gjorde saken värre och blev informerad om att om jag ville ha en skrapning så skulle jag riskera stora skador om jag råkade få en hårdhänt gynekolog, så därför borde jag åka hem och hoppas på att smärtan går över.

Efter ytterligare några dagar gav jag upp och kontaktade en annan mottagning, som föreslog skrapning. Det gick fel vid sövningen, och strax innan drog någon i mig nerifrån och skrämde vettet ur mig, trots att jag sagt att jag var rädd efter hela den här händelsen. De sa att de skulle vänta för att lugna mig, men ändrade sig plötsligt så jag sövdes i panik, och uppvaket är det vidrigaste jag någonsin varit med om. 4 personer hängde på mig för att lugna mig, och uppvaket som skulle ta 15 min tog 2,5h. I efterhand fick jag veta att detta var väntat, och att om en person sövs i det läget så är det stor risk att det blir så. Hade jag fått frågan hade jag sagt att jag hellre tagit smärtan i 4 veckor, men ingen tog min rädsla på allvar.

Jag har inte sovit en hel natt sedan dess. Jag har fruktansvärda mardrömmar och på mitt återbesök skakade jag från att jag lämnade hemmet tills jag kom hem igen, och ingen rörde vid mig under besöket. Ett cellprov eller gynundersökning är utesluten, och jag är arg över att det blev såhär. En del smärta finns kvar , men jag kan inte utsättas för en undersökning, så jag kan inte få hjälp. Samtalskontakt finns via mottagningen, men jag kommer ingenvart. Hur ska det jag är rädd för, kunna behandla mig?

Framtiden skrämmer mig också förstås. Tanken var att vi skulle skaffa barn när min sjukdom är i schack (ca 1 år), särskilt eftersom jag är över 30 och räknar med IVF ändå. Nu fungerar jag knappt, och tanken på att eventuellt utsätta mig för den situationen, där personal troligen inte lyssnar på mig igen, känns fruktansvärd. Mannen vill ha barn, och jag kommer inte ens kunna gå till MVC utan att vara livrädd. Genomföra en gynundersökning för IVF? Jag kan inte sövas och jag kan inte ta mig dit utan starka lugnande på förhand.

Det finns ingen förklaring till varför händelserna gick snett, både jag och mannen ifrågasatte valen, men ingen lyssnade eller förklarade, och sövningen/uppvaket har gett sömnproblemen. Händelserna på gynakuten har gett beröringsrädsla om jag inte känner personen sedan innan, men jag känner ett visst obehag så fort någon bekant tar på mig ändå.

Kanske dags att acceptera att det inte finns något att göra och skaffa häst istället för barn i framtiden?

 

[pulkaskurk]

Usch det låter hemskt
Jag har också varit med om otäcka situationer på sjukhuset och träffat på idioter till läkare och övrig sjukvårdspersonal.

Men som tur är så är puckona ett fåtal. Det finns jättefina människor inom vården också som är försiktiga och gör allt för att det ska kännas så bra som möjligt för oss patienter.
Jag tycker inte du ska ge upp tanken på barn utan kämpa för det istället.
Ta med dig sambon som hjälp och stöd och prata med personalen hur ni ska komma fram till en lösning som fungerar för dig.

 

[stjarnhimmel]

Tråkigt att höra.
Jag förstår att det var jobbigt. Jag har också råkat ut för personal inom sjukvården som totalt kört över mig. Det blir ju så extra jobbigt när man är så utsatt och så känslig och beroende av hjälp som man är i ett sånt läge.
Men jag tycker abslut du inte ska låta bli att tex skaffa barn om du vill det pga sjukvården. Det finns också bra personer inom den. Tex kan du höra med vänner som bor i samma område när de fick barn om de hade en bra BM? och du kan säkert byta om hen inte är bra. Kan din partner följa med och prata med dem och om kontakten inte funkar mellan dig ohc BM så kan han prata med dem och be att få byta?

 

[nickan1]

Jag beklagar de hemska saker du verkar ha blivit utsatt. Du behöver skaffa en samtalskontakt för att bearbeta det du varit med om. Kolla upp om du har någon Auroramottagning i närheten de hjälper rädda kvinnor inför förlossning de kanske kan hjälpa även dig? Ta kontakt med patientombudsman på det sjukhus du var på för att få till stånd en utredning om hur du blivit behandlad
Ta hjälp av din omgivning om du inte orkar ta kontakterna själv.

 

[Blueberry]

Usch, vilka hemska erfarenheter.

Det är antagligen inte någon tröst, men det du beskriver är LÅNGT FRÅN hur det vanligtvis går till och hur det ska gå till, så risken för en repris är väldigt väldigt liten. Är det varje del av sjukhusmiljön som är jobbig, eller om det är just sjukhusbesök med fokus på gyn/mvc? Det finns professionell hjälp att ta till, du kan gå i terapi för det här. Annars kan du kanske göra lite egen KBT. Typ ta en stund och gå dit och bara sitta i väntrummet tills du kan andas normalt och sen gå hem igen.

Det finns oavsett hjälp att få, och det brukar alltid finnas någon verksamhet som hör till specialistmödravården, och där finns de mest förstående och sympatiska personerna jag någonsin har träffat. Sen beror det lite på din personlighet, om du är en fighter och är beredd att ta dig genom det här, eller om du hellre flyr och väljer att undvika. Vad som är rätt bestämmer du, men jag tror att det är extremt svårt att undvika sjukhusmiljö i resten av livet, så att ta tag i det är nog att föredra. Gör det så snart som möjligt, det har gått flera månader (om jag har förstått det rätt?) redan och skräcken verkar eskalera.

 

[Confused_anonymous]

Tack för alla svar!

Usch det låter hemskt
Jag har också varit med om otäcka situationer på sjukhuset och träffat på idioter till läkare och övrig sjukvårdspersonal.

Men som tur är så är puckona ett fåtal. Det finns jättefina människor inom vården också som är försiktiga och gör allt för att det ska kännas så bra som möjligt för oss patienter.
Jag tycker inte du ska ge upp tanken på barn utan kämpa för det istället.
Ta med dig sambon som hjälp och stöd och prata med personalen hur ni ska komma fram till en lösning som fungerar för dig.

Det tragiska i det hela är att personalen på mottagningen var jättegulliga från början, så jag trodde att det skulle gå bra. Det kändes extra knäckande när det var den vettiga personalen som när det gällde valde att orsaka den största skadan. Men jag får dra med mannen och diskutera med dem. Det jag är orolig för är att deras svar är "det är ju inte ett problem just nu - så då kan du väl vänta" för att sedan om ett par år när jag kommer tillbaka - "men sånt kan vi ju inte bry oss om". Men det kanske hjälper om jag ber kuratorn om hjälp för att sätta en stor röd flagga i min journal.

Tråkigt att höra.
Jag förstår att det var jobbigt. Jag har också råkat ut för personal inom sjukvården som totalt kört över mig. Det blir ju så extra jobbigt när man är så utsatt och så känslig och beroende av hjälp som man är i ett sånt läge.
Men jag tycker abslut du inte ska låta bli att tex skaffa barn om du vill det pga sjukvården. Det finns också bra personer inom den. Tex kan du höra med vänner som bor i samma område när de fick barn om de hade en bra BM? och du kan säkert byta om hen inte är bra. Kan din partner följa med och prata med dem och om kontakten inte funkar mellan dig ohc BM så kan han prata med dem och be att få byta?

Jag tror att det skulle kunna gå, men jag ska höra mig för. Jag har träffat en vettig BM (där jag var på återbesök), men ska fråga om hon även hanterar gravida. I sådant fall kan hon vara aktuell, särskilt eftersom hon nu på återbesöket såg hur illa däran jag var/är. Nu är detta kanske fel fokus, men även om jag kanske kan genomföra en undersökning så småningom så ställs allt på sin spets på förlossningsavdelningen, och där lär jag aldrig kunna få kontakt med någon på förhand för att få klarhet i vad för folk det är som jobbar där. Jag får tuffa upp mannen ifråga, i ett försök att få honom att förklara hur illa det är.

Jag beklagar de hemska saker du verkar ha blivit utsatt. Du behöver skaffa en samtalskontakt för att bearbeta det du varit med om. Kolla upp om du har någon Auroramottagning i närheten de hjälper rädda kvinnor inför förlossning de kanske kan hjälpa även dig? Ta kontakt med patientombudsman på det sjukhus du var på för att få till stånd en utredning om hur du blivit behandlad
Ta hjälp av din omgivning om du inte orkar ta kontakterna själv.

Där har jag kuratorn, men det kommer ingenvart. Jag ska testa några gånger till, för att annars be om en annan kontakt/ytterligare hjälp. Men tanken på att blanda in själva läkarna känns... hemsk rent ut sagt. Aurora ska jag kolla upp, tack! De kanske jag kan ta kontakt med på förhand om de har tid, för att fråga om de kan hantera kvinnor som jag också.

Patientnämnden är kontaktad för akutmottagningen, och då även vårdenhetschefen, men dokumentationen är bristfällig och ord står mot ord litegrann. Jag hade i och för sig sambon med mig, men det slutgiltiga beskedet har inte lämnats ännu, så vi får se var det slutar. Om inte annat kanske personalen efter utredningen inser hur illa de behandlade mig, men det är tyvärr ingen direkt tröst för mig i dagsläget. Operationsärendet skulle hanteras med hjälp av kuratorn efter jul och nyår, så där finns det fortfarande en del hopp. Särskilt eftersom sköterskan efteråt sa till mig att de kunde ha gett mig lugnande, men att de troligen hade för lite tid, så de valde att låta mig ta smällen (troligen i hopp om att de inte skulle bli illa, men då hade de uppenbarligen inte lyssnat när jag berättat för dem att jag redan var livrädd).

Usch, vilka hemska erfarenheter.

Det är antagligen inte någon tröst, men det du beskriver är LÅNGT FRÅN hur det vanligtvis går till och hur det ska gå till, så risken för en repris är väldigt väldigt liten. Är det varje del av sjukhusmiljön som är jobbig, eller om det är just sjukhusbesök med fokus på gyn/mvc? Det finns professionell hjälp att ta till, du kan gå i terapi för det här. Annars kan du kanske göra lite egen KBT. Typ ta en stund och gå dit och bara sitta i väntrummet tills du kan andas normalt och sen gå hem igen.

Det finns oavsett hjälp att få, och det brukar alltid finnas någon verksamhet som hör till specialistmödravården, och där finns de mest förstående och sympatiska personerna jag någonsin har träffat. Sen beror det lite på din personlighet, om du är en fighter och är beredd att ta dig genom det här, eller om du hellre flyr och väljer att undvika. Vad som är rätt bestämmer du, men jag tror att det är extremt svårt att undvika sjukhusmiljö i resten av livet, så att ta tag i det är nog att föredra. Gör det så snart som möjligt, det har gått flera månader (om jag har förstått det rätt?) redan och skräcken verkar eskalera.

Varje del är jobbig, men telefonsamtal går bra. Det är ett par månader sedan, men beröring är utesluten, så allt som involverar en undersökning där det inte bara är blodprov, utlöser att jag blir okontaktbar. Besök utan beröring går genom fruktansvärda skakningar och ångest, och det går att föra ett samtal med mig åtminstone. Det eskalerar inte (efter händelserna), men det blir inte bättre heller. Jag kan sitta i väntrum (om jag inte har ett besök), men ett besök i sig leder till skakningar.

Kuratorn försöker, men blir det inte bättre får jag nog be om ytterligare hjälp. Jag vill inte att mitt liv ska definieras av deras misstag, men det är svårt när jag redan har fysiska men efter sjukvårdens misstag sedan innan, vilket har lett till att jag är frågvis och misstänksam. Inget av det räddade mig, och inte heller mannen, utan på akuten besvarades inga frågor, och jag hade så ont att jag hade inget annat val att försöka med det de föreslog, trots att det tydligen var medicinskt fel (överläkare på den andra mottagningen sa att det var medicinskt felaktigt och att det går emot deras rutiner inom organisationen). Operationspersonalen var gulliga och verkade bry sig, men när det kom till kritan hade de inte lyssnat. Jag ska försöka få svar på hur jag ska få fram hur rädd jag egentligen är, eftersom det inte räcker med att säga: jag är rädd för beröring, berätta allt ni gör i förväg, och ta det lugnt, annars kommer jag skaka av skräck. Personalen är förstås avtrubbade, så jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det för att det ska nå fram, utan att tatuera in "rör mig inte om jag inte är medvetslös" i pannan.

Om specialistmödravården är intresserade av att i alla fall höra mig innan graviditet är det absolut ett alternativ. Jag kan inte riskera att bli gravid och sedan få beskedet att de inte kommer bry sig om min skräck, för inget av detta gör jag om.

Känner mig jätte bitter när jag skriver det här, men det hjälper med förslagen så jag får en handlingsplan, tack så mycket!

 

[RostKaptenen]

Fy vad hemskt!
Nu är mina problem inte i närheten av lika allvarliga som dina. Jag har dock haft/har ordentliga rädslor för sjukvården, främst när det handlar om sprutor och alla former av undersökningar som involverar mer än händer, så att säga. Jag har fått hjälp med detta genom ett par tillfällen med KBT-terapi. Jag var på en VC med terapeut och fick efter ett par tillfällen även t.ex. gå in på labbet till sköterskorna och träna på att ta blodprov. Sköterskorna var mycket tillmötesgående och förstående. Detta har hjälpt mig mycket! Även om jag inte kunde "gå klart" p.g.a. flytt så har jag nu iaf fått några verktyg för att hantera mine rädslor.
Jag har även vid tidigare tillfällen mötts av bra personal som haft stor förståelse för att jag är rädd.

Så det FINNS sjukvårdspersonal som kan hjälpa dig och respekterar att det finns personer med rädslor och dåliga erfarenheter. Jag hoppas verkligen att du hittar någon som kan hjälpa dig att få kontroll över detta!

Jag blev förresten erbjuden mina KBT-träffar av en läkare när jag var på VC och de såg hur kraftigt jag reagerade när han började diskutera olika undersökningar jag ev. skulle behöva gå igenom. Det kostade mig ingenting.

 

[Teilani]

Inom MVC är det rätt lite beröring egentligen, mest samtal, och så lyssnar de på bebisens hjärtljud med en apparat som gör att du kan höra också. På slutet vill de gärna känna om bebisen vänt sig inför förlossningen, det gör de utanpå magen.

Det jag ville säga var att om allt går bra så behövs sällan några gynundersökningar under graviditeten.

Om ni behöver ivf blir det mer undersökningar iofs. Fast det kanske ni inte behöver, har ni blivit gravida en gång på naturlig väg så är det inte omöjligt.

Sen finns det inga garantier för att förlossningen går smidigt, oftast gör den det, men rädsla kan såklart förstöra ändå. Kejsarsnitt finns också som alternativ, men då lämnar du ännu mer över dig själv till vården så det kanske inte är aktuellt.

Jag är väldigt ledsen att höra din historia, det är så långt ifrån man kan komma hur jag hoppas att vården ska fungera.

 

[Mabuse]

Dags för det anonyma nicket igen. OBS för långt och utlämnande inlägg. Jag vet inte heller om tråden ska ligga på förälder, men om så är fallet är jag tacksam om moderatorn flyttar på den.

Jag blev gravid i höstas, trots att jag inte borde kunna bli gravid pga preventivmedel och hormonell sjukdom med svår PCO, och då skulle IVF vara vår enda möjlighet att skaffa barn. Pga sjukdomen tar jag mediciner som orsakar fosterskador, och sjukdomen i sig är inte säker, varesig för mig eller ett barn.

Abort blev beslutet. Från början till slut, under fyra veckor, gick allt fel. Jag fick fel information, den medicinska hemaborten slutade i extrema smärtor i flera dagar som inget bet på, flera nätter på gynakuten där jag blev ignorerad, rekommenderad en ny cytotecbehandling som gjorde saken värre och blev informerad om att om jag ville ha en skrapning så skulle jag riskera stora skador om jag råkade få en hårdhänt gynekolog, så därför borde jag åka hem och hoppas på att smärtan går över.

Efter ytterligare några dagar gav jag upp och kontaktade en annan mottagning, som föreslog skrapning. Det gick fel vid sövningen, och strax innan drog någon i mig nerifrån och skrämde vettet ur mig, trots att jag sagt att jag var rädd efter hela den här händelsen. De sa att de skulle vänta för att lugna mig, men ändrade sig plötsligt så jag sövdes i panik, och uppvaket är det vidrigaste jag någonsin varit med om. 4 personer hängde på mig för att lugna mig, och uppvaket som skulle ta 15 min tog 2,5h. I efterhand fick jag veta att detta var väntat, och att om en person sövs i det läget så är det stor risk att det blir så. Hade jag fått frågan hade jag sagt att jag hellre tagit smärtan i 4 veckor, men ingen tog min rädsla på allvar.

Jag har inte sovit en hel natt sedan dess. Jag har fruktansvärda mardrömmar och på mitt återbesök skakade jag från att jag lämnade hemmet tills jag kom hem igen, och ingen rörde vid mig under besöket. Ett cellprov eller gynundersökning är utesluten, och jag är arg över att det blev såhär. En del smärta finns kvar , men jag kan inte utsättas för en undersökning, så jag kan inte få hjälp. Samtalskontakt finns via mottagningen, men jag kommer ingenvart. Hur ska det jag är rädd för, kunna behandla mig?

Framtiden skrämmer mig också förstås. Tanken var att vi skulle skaffa barn när min sjukdom är i schack (ca 1 år), särskilt eftersom jag är över 30 och räknar med IVF ändå. Nu fungerar jag knappt, och tanken på att eventuellt utsätta mig för den situationen, där personal troligen inte lyssnar på mig igen, känns fruktansvärd. Mannen vill ha barn, och jag kommer inte ens kunna gå till MVC utan att vara livrädd. Genomföra en gynundersökning för IVF? Jag kan inte sövas och jag kan inte ta mig dit utan starka lugnande på förhand.

Det finns ingen förklaring till varför händelserna gick snett, både jag och mannen ifrågasatte valen, men ingen lyssnade eller förklarade, och sövningen/uppvaket har gett sömnproblemen. Händelserna på gynakuten har gett beröringsrädsla om jag inte känner personen sedan innan, men jag känner ett visst obehag så fort någon bekant tar på mig ändå.

Kanske dags att acceptera att det inte finns något att göra och skaffa häst istället för barn i framtiden?

Det låter som att du fått ett trauma. Det positiva är att det är väldigt behandlingsbart, om du kan hitta rätt hjälp.

Att tvångssövas när man är panikslagen är vidrigt, jag har också varit med om det i samband med ett kejsarsnitt, och uppvaket blir inget vidare då. Jag mådde jättedåligt direkt efter, och var sjukskriven i två månader, men numer mår jag bra igen, har inga problem och har fått ett barn till utan problem efter det. Så med bra hjälp kan man verkligen bli frisk igen. Hitta en annan terapeut om den du har inte hjälper, alla är inte så bra på just traumabearbetning. Bor du i Stockholm kan jag tipsa om en duktig terapeut.

 

[Mabuse]

Tack för alla svar!



Det tragiska i det hela är att personalen på mottagningen var jättegulliga från början, så jag trodde att det skulle gå bra. Det kändes extra knäckande när det var den vettiga personalen som när det gällde valde att orsaka den största skadan. Men jag får dra med mannen och diskutera med dem. Det jag är orolig för är att deras svar är "det är ju inte ett problem just nu - så då kan du väl vänta" för att sedan om ett par år när jag kommer tillbaka - "men sånt kan vi ju inte bry oss om". Men det kanske hjälper om jag ber kuratorn om hjälp för att sätta en stor röd flagga i min journal. [...]
Kuratorn försöker, men blir det inte bättre får jag nog be om ytterligare hjälp. Jag vill inte att mitt liv ska definieras av deras misstag, men det är svårt när jag redan har fysiska men efter sjukvårdens misstag sedan innan, vilket har lett till att jag är frågvis och misstänksam. Inget av det räddade mig, och inte heller mannen, utan på akuten besvarades inga frågor, och jag hade så ont att jag hade inget annat val att försöka med det de föreslog, trots att det tydligen var medicinskt fel (överläkare på den andra mottagningen sa att det var medicinskt felaktigt och att det går emot deras rutiner inom organisationen). Operationspersonalen var gulliga och verkade bry sig, men när det kom till kritan hade de inte lyssnat. Jag ska försöka få svar på hur jag ska få fram hur rädd jag egentligen är, eftersom det inte räcker med att säga: jag är rädd för beröring, berätta allt ni gör i förväg, och ta det lugnt, annars kommer jag skaka av skräck. Personalen är förstås avtrubbade, så jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det för att det ska nå fram, utan att tatuera in "rör mig inte om jag inte är medvetslös" i pannan.

Om specialistmödravården är intresserade av att i alla fall höra mig innan graviditet är det absolut ett alternativ. Jag kan inte riskera att bli gravid och sedan få beskedet att de inte kommer bry sig om min skräck, för inget av detta gör jag om.

Känner mig jätte bitter när jag skriver det här, men det hjälper med förslagen så jag får en handlingsplan, tack så mycket!

Jag tänkte ungefär likadant efter traumat jag hade, just att jag hade väldigt svårt att tro på att det skulle gå att meddela någonting till personalen, eftersom det som hade gått snett just var att de inte lyssnade, tog till sig information eller såg. Att någon menar väl är ju liten tröst om de är blinda och döva för information, och varken läser journaler eller lyssnar/tittar på patienten, och som patient är man ju ganska maktlös, framförallt om man tvångssövs. Just känslan av att ingen hör och ser en tyckte jag var det värsta, som också återkom i flashbacks sedan. Gissar att du kanske också har flashbacks?

Det som jag tyckte hjälpte bäst, och som gjort att det faktiskt funkat att sätta sig i liknande situationer igen, är att jag senare faktiskt fått personal som varit väldigt lyhörd, som sett mig hela tiden, så att säga. Det har inte varit några problem att få den hjälpen, efter att jag på förhand talat om vad jag har i bagaget, och vad som är viktigt för mig. Samtal med terapeuten var framförallt bra för att tänka lite vettigare, när man är traumatiserad tänker man lite tokigt.

 

[Confused_anonymous]

Ursäkta att det dröjde så länge med svar. Tack återigen för alla bra tips!

Inom MVC är det rätt lite beröring egentligen, mest samtal, och så lyssnar de på bebisens hjärtljud med en apparat som gör att du kan höra också. På slutet vill de gärna känna om bebisen vänt sig inför förlossningen, det gör de utanpå magen.

Det jag ville säga var att om allt går bra så behövs sällan några gynundersökningar under graviditeten.

Om ni behöver ivf blir det mer undersökningar iofs. Fast det kanske ni inte behöver, har ni blivit gravida en gång på naturlig väg så är det inte omöjligt.

Sen finns det inga garantier för att förlossningen går smidigt, oftast gör den det, men rädsla kan såklart förstöra ändå. Kejsarsnitt finns också som alternativ, men då lämnar du ännu mer över dig själv till vården så det kanske inte är aktuellt.

Jag är väldigt ledsen att höra din historia, det är så långt ifrån man kan komma hur jag hoppas att vården ska fungera.

Förhoppningen är att slippa gynundersökningar under graviditeten, men jag får försöka reda ut med Auroramottagning om eventuella förlossningsalternativ, om det nu blir aktuellt. Risken finns att om jag blir bättre, att när det väl gäller så utlöses paniken igen och då blir jag okontaktbar, och då är det kört. På uppvaket tog det 30 min och dubbel lugnande innan någon nådde fram, och då var det knappt.

Jag har lite sämre erfarenheter sedan innan, men mannen, som ändå litar på sjukvården, har blivit förskräckt över hur har det gått till, från början till slut. Hade det inte varit för att adoption är utesluten, hade jag redan nu sagt tvärsäkert att det inte blir barn, men jag kan inte heller sterilisera mig eftersom jag inte kan sövas eller genomföra gynundersökningar, så det får vänta ändå (och borde vänta, inga beslut ska tas i en kris).

Det låter som att du fått ett trauma. Det positiva är att det är väldigt behandlingsbart, om du kan hitta rätt hjälp.

Att tvångssövas när man är panikslagen är vidrigt, jag har också varit med om det i samband med ett kejsarsnitt, och uppvaket blir inget vidare då. Jag mådde jättedåligt direkt efter, och var sjukskriven i två månader, men numer mår jag bra igen, har inga problem och har fått ett barn till utan problem efter det. Så med bra hjälp kan man verkligen bli frisk igen. Hitta en annan terapeut om den du har inte hjälper, alla är inte så bra på just traumabearbetning. Bor du i Stockholm kan jag tipsa om en duktig terapeut.

Det känns positivt att du lyckats bli frisk, tack för att du berättar! Fortsätter kuratorn inte hjälpa, får jag be om remiss någon annanstans. Om jag får fråga, Hade du en terapeut specialiserad på förlossningsproblematik? Eller borde "alla" kristerapeuter" klara av det? Tack, men bor på andra sidan Sverige tyvärr.

Jag tänkte ungefär likadant efter traumat jag hade, just att jag hade väldigt svårt att tro på att det skulle gå att meddela någonting till personalen, eftersom det som hade gått snett just var att de inte lyssnade, tog till sig information eller såg. Att någon menar väl är ju liten tröst om de är blinda och döva för information, och varken läser journaler eller lyssnar/tittar på patienten, och som patient är man ju ganska maktlös, framförallt om man tvångssövs. Just känslan av att ingen hör och ser en tyckte jag var det värsta, som också återkom i flashbacks sedan. Gissar att du kanske också har flashbacks?

Det som jag tyckte hjälpte bäst, och som gjort att det faktiskt funkat att sätta sig i liknande situationer igen, är att jag senare faktiskt fått personal som varit väldigt lyhörd, som sett mig hela tiden, så att säga. Det har inte varit några problem att få den hjälpen, efter att jag på förhand talat om vad jag har i bagaget, och vad som är viktigt för mig. Samtal med terapeuten var framförallt bra för att tänka lite vettigare, när man är traumatiserad tänker man lite tokigt.

Ja tyvärr. Flashbacks är ett vanligt inslag i vardagen, och det mesta brukar komma inför sömn och efter att jag vaknat, men det kan tyvärr även komma av trängsel på bussen/tåget, beröring av någon halvbekant, åka förbi någon av mottagningarna mm. Väldigt mycket olika saker som utlöser flashbacksen, och när de väl börjat rulla kan jag inte stänga av.

Fick du hjälp direkt efter förlossningen, eller fick du hjälp när du blivit gravid på nytt, om jag får fråga? Räckte det med informationen att du varit med om ett trauma, eller behövde du beskriva hur det påverkade dig?

 

[Mabuse]

Det känns positivt att du lyckats bli frisk, tack för att du berättar! Fortsätter kuratorn inte hjälpa, får jag be om remiss någon annanstans. Om jag får fråga, Hade du en terapeut specialiserad på förlossningsproblematik? Eller borde "alla" kristerapeuter" klara av det? Tack, men bor på andra sidan Sverige tyvärr.

Ja tyvärr. Flashbacks är ett vanligt inslag i vardagen, och det mesta brukar komma inför sömn och efter att jag vaknat, men det kan tyvärr även komma av trängsel på bussen/tåget, beröring av någon halvbekant, åka förbi någon av mottagningarna mm. Väldigt mycket olika saker som utlöser flashbacksen, och när de väl börjat rulla kan jag inte stänga av.

Fick du hjälp direkt efter förlossningen, eller fick du hjälp när du blivit gravid på nytt, om jag får fråga? Räckte det med informationen att du varit med om ett trauma, eller behövde du beskriva hur det påverkade dig?

Jag fick hjälp direkt efteråt (det var absolut nödvändigt, jag mådde jättedåligt) av en terapeut på psykosociala enheten på kvinnokliniken. Men vilken terapeut som helst som kunde något om traumabearbetning hade funkat.

Själv tyckte jag flashbacks var bland det mest obehagliga med att vara traumatiserad, just att man inte alls kan styra det, och omedelbart då flyttas tillbaka till den hemska situation man varit med om. Jag upplevde det inte som ett minne, utan som att just bli transporterad tillbaka. Det gjorde ju också att det kändes som att det aldrig tog slut, att man hela tiden kom tillbaka till vad som hänt. Min upplevelse var att jag kunde "släcka" dem genom att upprepa de situationer som gav flashbacks, skitjobbig såklart, men efter några gånger så överlagras de gamla minnena med nya, och de situationerna triggade inga flashbacks längre. När det gäller kliniken där det hände, t ex, så var jag ju där på terapi efteråt, vilket var jobbigt i början, men jag såg till att ta en fika där, och få nya positiva minnen, och då blev det bättre. Nånting som min terapeut sa, som hjälpte mig mycket, var att "det händer inte nu, det är i det förgångna", just när man flyttas tillbaka eller blir rädd igen, att aktivt tänka på att nej, det var då, det är inte samma sak som händer igen, detta är en ny situation. Just eftersom flashbacks i regel triggas av detaljer, så visade det sig också att det gick att göra saker mycket mindre obehagliga genom att ändra nån liten detalj - precis som du tyckte jag det var oerhört obehagligt att bli sövd efter det, men nästa gång jag behövde bli sövd föreslog narkosköterskan helt enkelt att jag skulle hålla i syrgasmasken själv, och då var det inte alls jobbigt, det var detta att nån annan tryckte ner den över mitt ansikte så att jag inte kunde andas (min upplevelse) som var skrämmande. Överlag var en hel del av terapin att återuppleva situationer och platser, och skapa nya minnen där allt gick bra, och jag hade kontroll.

Jag behövde mer hjälp sen vid nästa graviditet (flaggade för det redan vid inskrivningen), eftersom det såklart fanns en massa triggers för mig i förlossningsmiljön. För att inte göra det onödigt svårt så bytte jag klinik och såg till att ingen personal från den första förlossningen fanns med i den andra. Aurorasamtalen upplevde jag tyvärr inte som någon hjälp alls, men anlitade min terapeut från första förlossningen privat, plus att jag hittade en barnmorska på en nya kliniken som var bra på att hantera rädsla, och i slutändan gick det väldigt bra. Min största rädsla var att få ett nytt trauma (eftersom risken ökar för varje gång man fått ett), men när jag väl kom dit var de superförberedda, och alla som kom in visste exakt hur läget var.

Jag skulle rekommendera att bearbeta så mycket du bara kan innan, dock, i skarpt läge är det ingen bra situation att jobba med bearbetning, då har man ju dessutom tidspress.