- Svar: 6
- Visningar: 1 890
Egentligen förstår jag inte hur jag kunde komma på tanken… Det är trots allt emot mina principer…
Det började med att jag har anmält mig till en “överlevnadskurs” (inom citationstecken, för den har utlovats vara “strapatsfri” - vad nu det innebär...) i sommar där vi ska vandra i skogen i flera dagar och sova i kojor vi bygger själva och bara äta av det skogen ger och så. Jag har aldrig gjort något sånt förut, så jag har ingen aning om hur det går till eller vad jag ska ha med mig i den starkt begränsade packningen. Eftersom jag är ganska ljus/blek av naturen så har jag alltid tyckt att det har känts obehagligt att gå utan åtminstone mascara och brynpenna, även om jag i övrigt är totalt ointresserad av smink. Men inför överlevnadskursen så funderade jag på om det verkligen skulle kännas rätt att ha med mig mascara och sitta och sminka mig varje dag i skogen?….
Kanske är just en överlevnadskurs inte helt passande miljö för att envisas med smink, trots allt… Men jag är ändå väldigt obekväm med att visa mig helt nakenfejsad bland folk - det har liksom aldrig hänt sen barnsben.
Och det var då den briljanta idén om att få brynen och fransarna färgade på salong dök upp!
Alltså jösses… Hur tänkte jag?
Innan jag kemikaliebantade mig själv och min vardag, för vad som börjar bli ganska många år sedan nu, så brukade jag faktiskt köpa billigt brynfärgsblask på närmsta affär och färga mina ögonbryn regelbundet. När jag blev allt mer skeptisk mot innehållet i självfärgningsmedel så bestämde jag mig för att ersätta brynfärgsblasket med en ekologisk penna istället, så till vardags så ritar jag numera mina ögonbryn med en penna. Fransfärgning har jag gett mig på en gång på salong för evigheters evigheter sen, men det syntes knappt att jag hade gjort nåt överhuvudtaget, och terapeuten ojade sig över att hon inte aaaaalls förstod varför färgen inte bet på mina fransar.
Nu hade jag dock fått nys om en salong som verkar vara medveten och använder produkter jag gillar för övriga behandlingar. Men självklart - det finns ingen kemikaliesnäll eller ekologisk färgning som funkar för fransar och bryn vad jag har förstått. Och salongsterapeuten bekräftade det och sa att hon försöker använda de bästa färger hon har hittat på marknaden, men man kommer inte ifrån att man måste använda ganska starka grejer.
Men sagt och gjort - jag tänkte att jag skulle testa igen för att se om detta kunde vara ett alternativ som kunde göra att jag med gott mod kunde lämna sminket hemma på överlevnadskursen.
Suck - denna fåfänga…..
Vi pratade ihop oss innan om färg, och jag beskrev hur jag ville ha det - att fransarna gärna fick vara så svarta som möjligt men brynen mer naturligt bruna, lite mer i ton med mitt bleka fejs. När behandlingen var klar och jag fick titta mig i spegeln blev jag bestört. Vad i hela världen hade jag gjort??!!
På ögonfransarna kunde man möjligtvis skönja någon mörkare skiftning i botten av fransarna ovanför ögonen. Jag är visserligen av naturen aningens mörkare i roten av fransarna än i toppen, men OK, det kanske hade blivit ännu lite mörkare nu. Men fransarna under ögonen och toppen av överfransarna var dock lika blonda och genomskinliga som vanligt. Jag blev förvirrad. Det kanske inte är så att fransfärgen inte fäster på mig - det kanske aldrig kan bli bättre än såhär? Terapeuten sa ingenting utan verkade nöjd.
Däremot - ögonbrynen…. Det såg ut som att någon hade tagit en kolbit och dragit två feta streck i pannan på mig!! Helt galet! Jag kände mig smärre panikslagen. Det var ju inte riktigt så att det gick att ångra sig och säga “nej tack, du får ta bort det där”, utan färgen satt ju där den satt och var bara att köpa. Jag sa inte så mycket, men kastade mig in i bilen och körde hem i ilfart och försökte skrubba ögonbrynen med alla tillgängliga rengöringsmedel jag kunde hitta. Jag vet att jag nångång i min ungdom råkade göra nåt liknande misstag, när jag höll på att lära mig använda hemmabrynfärgning, men den fadäsen satt så djupt att jag sen dess alltid varit extremt noga med att inte färga för mörkt, och såna missar trodde jag i min enfald att man skulle slippa om man gick till salong…
När jag kommit hem började jag må konstigt. Det sved, kliade och brände litegrann i ögonbryn och ögon, jag kände mig illamående och jätteyr. Låg mest och vilade hela kvällen, kände mig nästan lite febrig och mådde skit. Alltså va faan! Jag VET ju att jag är extremt kemikaliekänslig på alla möjliga och omöjliga sätt! Varför i hela världen kommer jag på en sånhär idé då??? Jag blev arg på mig själv.
När jag vaknade nästa morgon så hoppades jag att de hysteriska kolbitsstrecken i pannan skulle vara borta, men så funkar det ju inte förstås. Jag kände att sådär kunde jag bara inte gå till jobbet. Jag har verkligen minimalt med produkter hemma, så det enda jag hittade som jag i min desperation var tvungen att testa var ett cover stick. Vet ni hur det ser ut om man gnider in ett cover stick på alldeles för mörka ögonbryn? Jo, som att ögonbrynen har MÖGLAT!
Men samtidigt så dämpade faktiskt cover sticket lite av den skrikande mörka färgen, så jag försökte sudda bort det värsta möglet lite, och kände faktiskt att det fick duga så. Hellre coverstickdränkta ögonbryn än tokmörka ögonbryn, resonerade jag, och gick till jobbet.
Jag har testat att gå på några olika skönhetsbehandlingar tidigare i mitt liv, men jag kan inte minnas en enda gång som det faktiskt har blivit bra. Professionella sminkningar har alltid lämnat mig förskräckt och besviken, ansiktsbehandlingar har jag fått rodnad, svullnad och klåda av eller så har huden blivit snustorr och börjat fjälla (och då var det ändå särskild ansiktsbehandling för känslig hud), när jag skulle låta göra naglar så brände de mina nagelband, laserbehandling gjorde ingen nytta och som sagt fransfärgningen tog inte... Skönhetsbehandlingar är helt enkelt inte för mig - när ska jag lära mig det då??!
Så dagens lärdom och note to self: Gå INTE på någon skönhetsbehandling någon mer gång!
Men originalfrågan kvarstår dock - kan man ta med sig smink på en överlevnadskurs?...
Hälsningar från svartbrynet
Det började med att jag har anmält mig till en “överlevnadskurs” (inom citationstecken, för den har utlovats vara “strapatsfri” - vad nu det innebär...) i sommar där vi ska vandra i skogen i flera dagar och sova i kojor vi bygger själva och bara äta av det skogen ger och så. Jag har aldrig gjort något sånt förut, så jag har ingen aning om hur det går till eller vad jag ska ha med mig i den starkt begränsade packningen. Eftersom jag är ganska ljus/blek av naturen så har jag alltid tyckt att det har känts obehagligt att gå utan åtminstone mascara och brynpenna, även om jag i övrigt är totalt ointresserad av smink. Men inför överlevnadskursen så funderade jag på om det verkligen skulle kännas rätt att ha med mig mascara och sitta och sminka mig varje dag i skogen?….
Kanske är just en överlevnadskurs inte helt passande miljö för att envisas med smink, trots allt… Men jag är ändå väldigt obekväm med att visa mig helt nakenfejsad bland folk - det har liksom aldrig hänt sen barnsben. Och det var då den briljanta idén om att få brynen och fransarna färgade på salong dök upp!
Alltså jösses… Hur tänkte jag?
Innan jag kemikaliebantade mig själv och min vardag, för vad som börjar bli ganska många år sedan nu, så brukade jag faktiskt köpa billigt brynfärgsblask på närmsta affär och färga mina ögonbryn regelbundet. När jag blev allt mer skeptisk mot innehållet i självfärgningsmedel så bestämde jag mig för att ersätta brynfärgsblasket med en ekologisk penna istället, så till vardags så ritar jag numera mina ögonbryn med en penna. Fransfärgning har jag gett mig på en gång på salong för evigheters evigheter sen, men det syntes knappt att jag hade gjort nåt överhuvudtaget, och terapeuten ojade sig över att hon inte aaaaalls förstod varför färgen inte bet på mina fransar.
Nu hade jag dock fått nys om en salong som verkar vara medveten och använder produkter jag gillar för övriga behandlingar. Men självklart - det finns ingen kemikaliesnäll eller ekologisk färgning som funkar för fransar och bryn vad jag har förstått. Och salongsterapeuten bekräftade det och sa att hon försöker använda de bästa färger hon har hittat på marknaden, men man kommer inte ifrån att man måste använda ganska starka grejer.
Men sagt och gjort - jag tänkte att jag skulle testa igen för att se om detta kunde vara ett alternativ som kunde göra att jag med gott mod kunde lämna sminket hemma på överlevnadskursen.
Suck - denna fåfänga…..
Vi pratade ihop oss innan om färg, och jag beskrev hur jag ville ha det - att fransarna gärna fick vara så svarta som möjligt men brynen mer naturligt bruna, lite mer i ton med mitt bleka fejs. När behandlingen var klar och jag fick titta mig i spegeln blev jag bestört. Vad i hela världen hade jag gjort??!!
På ögonfransarna kunde man möjligtvis skönja någon mörkare skiftning i botten av fransarna ovanför ögonen. Jag är visserligen av naturen aningens mörkare i roten av fransarna än i toppen, men OK, det kanske hade blivit ännu lite mörkare nu. Men fransarna under ögonen och toppen av överfransarna var dock lika blonda och genomskinliga som vanligt. Jag blev förvirrad. Det kanske inte är så att fransfärgen inte fäster på mig - det kanske aldrig kan bli bättre än såhär? Terapeuten sa ingenting utan verkade nöjd.
Däremot - ögonbrynen…. Det såg ut som att någon hade tagit en kolbit och dragit två feta streck i pannan på mig!!
Helt galet! Jag kände mig smärre panikslagen. Det var ju inte riktigt så att det gick att ångra sig och säga “nej tack, du får ta bort det där”, utan färgen satt ju där den satt och var bara att köpa. Jag sa inte så mycket, men kastade mig in i bilen och körde hem i ilfart och försökte skrubba ögonbrynen med alla tillgängliga rengöringsmedel jag kunde hitta. Jag vet att jag nångång i min ungdom råkade göra nåt liknande misstag, när jag höll på att lära mig använda hemmabrynfärgning, men den fadäsen satt så djupt att jag sen dess alltid varit extremt noga med att inte färga för mörkt, och såna missar trodde jag i min enfald att man skulle slippa om man gick till salong…När jag kommit hem började jag må konstigt. Det sved, kliade och brände litegrann i ögonbryn och ögon, jag kände mig illamående och jätteyr. Låg mest och vilade hela kvällen, kände mig nästan lite febrig och mådde skit. Alltså va faan! Jag VET ju att jag är extremt kemikaliekänslig på alla möjliga och omöjliga sätt! Varför i hela världen kommer jag på en sånhär idé då??? Jag blev arg på mig själv.
När jag vaknade nästa morgon så hoppades jag att de hysteriska kolbitsstrecken i pannan skulle vara borta, men så funkar det ju inte förstås. Jag kände att sådär kunde jag bara inte gå till jobbet. Jag har verkligen minimalt med produkter hemma, så det enda jag hittade som jag i min desperation var tvungen att testa var ett cover stick. Vet ni hur det ser ut om man gnider in ett cover stick på alldeles för mörka ögonbryn? Jo, som att ögonbrynen har MÖGLAT!
Men samtidigt så dämpade faktiskt cover sticket lite av den skrikande mörka färgen, så jag försökte sudda bort det värsta möglet lite, och kände faktiskt att det fick duga så. Hellre coverstickdränkta ögonbryn än tokmörka ögonbryn, resonerade jag, och gick till jobbet.
Jag har testat att gå på några olika skönhetsbehandlingar tidigare i mitt liv, men jag kan inte minnas en enda gång som det faktiskt har blivit bra. Professionella sminkningar har alltid lämnat mig förskräckt och besviken, ansiktsbehandlingar har jag fått rodnad, svullnad och klåda av eller så har huden blivit snustorr och börjat fjälla (och då var det ändå särskild ansiktsbehandling för känslig hud), när jag skulle låta göra naglar så brände de mina nagelband, laserbehandling gjorde ingen nytta och som sagt fransfärgningen tog inte... Skönhetsbehandlingar är helt enkelt inte för mig - när ska jag lära mig det då??!
Så dagens lärdom och note to self: Gå INTE på någon skönhetsbehandling någon mer gång!
Men originalfrågan kvarstår dock - kan man ta med sig smink på en överlevnadskurs?...
Hälsningar från svartbrynet
