Ehlers-Danlos syndrom

[Bapelsin]

Är det någon här som själv har, eller känner någon som har, Ehlers-Danlos syndrom?

Jag har flera gånger skrivit inlägg här på Buke om min smärta i muskler och leder, som jag också sökt läkarvård för vid ett antal gånger, och andra kroppsliga besvär.

Igår googlade jag av en slump på Ehlers-Danlos syndrom och kunde liksom inte tro att det var sant. Vartenda symptom kunde jag bocka av. Bock, bock, bock. Även sådant som jag aldrig hade trott skulle ha med varandra att göra. Tex min foglossning och mina tänder som ofta går sönder och har gjort sedan barnsben, min övertöjliga tunna hud och mina knäbesvär som även de startade redan när jag var barn. Första gången jag besökte ortopeden för utredning var jag 10år. Vid den åldern hade jag stukat mina överrörliga fotleder x antal gånger, och jag kunde böja min kropp precis hur som helst. Jag fyller 40år om några veckor och kan fortfarande böja olika delar av kroppen på ett sätt som de flesta inte kan.

Ju mer jag har läst om sjukdomen ju fler saker har jag kunnat bocka av. Jag har genom livet sökt hjälp för många av de saker som listas som symptom, men upplevt att jag alltid blivit avvisad av vården eftersom jag varit överviktig. Och aldrig att jag, eller vården, sett några samband mellan de olika symptomen. Jag har tex gjort tre ordentliga utredningar för reumatisk värk genom åren, men varje gång fått till svar att det inte är reumatisk värk jag lider av. Jag har dessutom gjort utredningar för IBS, artros, hjärtproblem, yrsel och foglossning/ont i bäckenet. Jag har också stora problem med mina tänder.

Nu när jag har läst allt jag kommit över om Ehlers-Danlos syndrom och symptomen har jag nästan gråtit lite. På samma sätt som när jag fick min bipolärdiagnos. Att alla mina psykiska besvär faktiskt var ”på riktigt”. Får samma känsla nu. Tänk om alla mina fysiska besvär också är ”på riktigt”?

Hur går jag vidare med detta? Jag känner att det inte är någon idé att ta det via vårdcentralen, min upplevelse är att de inte lyssnar så noga och inte har så mycket kunskap utanför ”allmänmedicin”. Kan jag skicka en egenremiss direkt till specialistmottagningen? Vilken specialistmottagning är det isf jag ska skicka till?
Ska jag skriva ut och ta med listan på alla symptom som stämmer överens med mina besvär? Hur formulerar man sig på bästa sätt?

Ja, ni ser ju..

 

[Motacilla]

Är väldigt överrörlig, har hjärtproblem osv. Jag har däremot inte E-D, men har läst en del om den sjukdomen. Den hör väl till reumatologin, så kanske det går att skicka egenremiss dit?

(Jag är väldigt dålig på att navigera i vården, nån annan vet säkert bättre).

 

[Modest]

Vanligtvis smärt- och rehabklinik som diagnostiserar. Be om bedömning på VC för ställningstagande till remiss. EDS väldigt snårigt dock...

 

[Tilja]

Vanligtvis smärt- och rehabklinik som diagnostiserar. Be om bedömning på VC för ställningstagande till remiss. EDS väldigt snårigt dock...

Såhär gick det till för mig, VC remitterade till smärtklinik (efter ett otal varv hos ortoped, neurolog, reumatolog etc. Smärtklinik var verkligen sista utpost).

Smärtkliniken gav diagnosen relativt omgående. Kände som du nämner, äntligen ett "bevis på att det är på riktigt", jag hittar inte på eller inbillar mig. Plus att jag kan förhålla mig till min kropp på ett helt annat sätt och inte bli frustrerad när träning inte fungerar t.ex.

 

[TeamLundVer]

Är det någon här som själv har, eller känner någon som har, Ehlers-Danlos syndrom?

Jag har flera gånger skrivit inlägg här på Buke om min smärta i muskler och leder, som jag också sökt läkarvård för vid ett antal gånger, och andra kroppsliga besvär.

Igår googlade jag av en slump på Ehlers-Danlos syndrom och kunde liksom inte tro att det var sant. Vartenda symptom kunde jag bocka av. Bock, bock, bock. Även sådant som jag aldrig hade trott skulle ha med varandra att göra. Tex min foglossning och mina tänder som ofta går sönder och har gjort sedan barnsben, min övertöjliga tunna hud och mina knäbesvär som även de startade redan när jag var barn. Första gången jag besökte ortopeden för utredning var jag 10år. Vid den åldern hade jag stukat mina överrörliga fotleder x antal gånger, och jag kunde böja min kropp precis hur som helst. Jag fyller 40år om några veckor och kan fortfarande böja olika delar av kroppen på ett sätt som de flesta inte kan.

Ju mer jag har läst om sjukdomen ju fler saker har jag kunnat bocka av. Jag har genom livet sökt hjälp för många av de saker som listas som symptom, men upplevt att jag alltid blivit avvisad av vården eftersom jag varit överviktig. Och aldrig att jag, eller vården, sett några samband mellan de olika symptomen. Jag har tex gjort tre ordentliga utredningar för reumatisk värk genom åren, men varje gång fått till svar att det inte är reumatisk värk jag lider av. Jag har dessutom gjort utredningar för IBS, artros, hjärtproblem, yrsel och foglossning/ont i bäckenet. Jag har också stora problem med mina tänder.

Nu när jag har läst allt jag kommit över om Ehlers-Danlos syndrom och symptomen har jag nästan gråtit lite. På samma sätt som när jag fick min bipolärdiagnos. Att alla mina psykiska besvär faktiskt var ”på riktigt”. Får samma känsla nu. Tänk om alla mina fysiska besvär också är ”på riktigt”?

Hur går jag vidare med detta? Jag känner att det inte är någon idé att ta det via vårdcentralen, min upplevelse är att de inte lyssnar så noga och inte har så mycket kunskap utanför ”allmänmedicin”. Kan jag skicka en egenremiss direkt till specialistmottagningen? Vilken specialistmottagning är det isf jag ska skicka till?
Ska jag skriva ut och ta med listan på alla symptom som stämmer överens med mina besvär? Hur formulerar man sig på bästa sätt?

Visa bifogad fil 75686
Ja, ni ser ju..

Jag har Eds-hypermobilitetstypen.

Ska in på simskolan nu men kan skriva mer ikväll.

 

[TinyWiny]

Jag har EDS-hypermobilitetstypen. Att få en utredning utöver den som en vc-läkare kan göra är i vårt landsting lika lätt som att få åka till månen, iallafall som vuxen. För barn finns det en riktigt bra läkare i Skövde men som vuxen kan liksom bara glömma det. Har man en riktig tur kan man hamna hos en läkare på vårdcentralen som kan något och som kan sätta diagnos, sedan är det stopp. Reumatologen som någon föreslog tar inte emot och någon specialistmottagning finns inte. Du kan säkert få otroser vid behov hos arbetsterapeuten men jag har aldrig träffat någon arbetsterapeut eller sjukgymnast som kan något om EDS (och jag har träffat många!) utan du får helt enkelt läsa på själv.

Några tips är att bygga muskler runt dina leder, att träna varje dag, inga undantag och att se till att använda riktigt bra skor. Du måste börja träna din kropp mycket mycket försiktigt och aldrig överanstränga dig, då sabbar du istället för att bygga upp. Får du träningsvärk så har du sabbat, inte byggt, så lugnt måste du alltså börja så att du aldrig riskerar träningsvärk.
Kompressionskläder hjälper för många både mot smärtor och mot muskelkramperna och för mig har det gjort att jag kan träna så mycket som jag behöver för att slippa iallafall endel av subluxationerna.

 

[Jerseyite]

Jag hade en student ett år som har EDS. Den personen hade haft ett helvete att få rätt diagnos men med rätt läkare som verkligen kunde finplocka (”den här ortopeden vet jag har behandlat EDS tidigare, den här läkaren som jobbar med smärtlindring har jobbat med överrörliga patienter” etc) blev dagstillståndet väldigt mycket bättre. Precis som det har nämnts här i tråden hade personen blivit uppmanad att träna ofta så det gjorde den (i kompressionskläder). Personen upplevde att den blivit ”mer tålig” för smärta genom träningen, både psykiskt ock fysiskt, samt att smärtan blivit mindre ”högröstad”. Så misströsta inte! Det finns ljus på andra sidan tunneln.

(Och tack för påminnelsen. Skall skriva ett mail till denna fina student idag och säga lycka till med höstterminen.)

 

[Norma]

Är det någon här som själv har, eller känner någon som har, Ehlers-Danlos syndrom?

Jag har flera gånger skrivit inlägg här på Buke om min smärta i muskler och leder, som jag också sökt läkarvård för vid ett antal gånger, och andra kroppsliga besvär.

Igår googlade jag av en slump på Ehlers-Danlos syndrom och kunde liksom inte tro att det var sant. Vartenda symptom kunde jag bocka av. Bock, bock, bock. Även sådant som jag aldrig hade trott skulle ha med varandra att göra. Tex min foglossning och mina tänder som ofta går sönder och har gjort sedan barnsben, min övertöjliga tunna hud och mina knäbesvär som även de startade redan när jag var barn. Första gången jag besökte ortopeden för utredning var jag 10år. Vid den åldern hade jag stukat mina överrörliga fotleder x antal gånger, och jag kunde böja min kropp precis hur som helst. Jag fyller 40år om några veckor och kan fortfarande böja olika delar av kroppen på ett sätt som de flesta inte kan.

Ju mer jag har läst om sjukdomen ju fler saker har jag kunnat bocka av. Jag har genom livet sökt hjälp för många av de saker som listas som symptom, men upplevt att jag alltid blivit avvisad av vården eftersom jag varit överviktig. Och aldrig att jag, eller vården, sett några samband mellan de olika symptomen. Jag har tex gjort tre ordentliga utredningar för reumatisk värk genom åren, men varje gång fått till svar att det inte är reumatisk värk jag lider av. Jag har dessutom gjort utredningar för IBS, artros, hjärtproblem, yrsel och foglossning/ont i bäckenet. Jag har också stora problem med mina tänder.

Nu när jag har läst allt jag kommit över om Ehlers-Danlos syndrom och symptomen har jag nästan gråtit lite. På samma sätt som när jag fick min bipolärdiagnos. Att alla mina psykiska besvär faktiskt var ”på riktigt”. Får samma känsla nu. Tänk om alla mina fysiska besvär också är ”på riktigt”?

Hur går jag vidare med detta? Jag känner att det inte är någon idé att ta det via vårdcentralen, min upplevelse är att de inte lyssnar så noga och inte har så mycket kunskap utanför ”allmänmedicin”. Kan jag skicka en egenremiss direkt till specialistmottagningen? Vilken specialistmottagning är det isf jag ska skicka till?
Ska jag skriva ut och ta med listan på alla symptom som stämmer överens med mina besvär? Hur formulerar man sig på bästa sätt?

Visa bifogad fil 75686
Ja, ni ser ju..

I vilken region bor du?

 

[TeamLundVer]

Jag snubblade, precis som du, in på listan med kriterier nyss fyllda 20 och kunde bocka av nästan alla redan då. Fick börja gå på sjukgymnastik när jag var 15 pga att problemen i ffa knäna var så omfattande.
Låg och skrek på nätterna redan när jag var 7 och från 12års ålder var jag uppe och gick varje natt för att smärtan var för hemsk. Stukningar, subluxuerande och luxuerande blev vardag.

Har alltid tränat mycket men 2011/2012 gjorde jag tjejklassikern och tränade då 10 pass i veckan. Har aldrig mått så bra som då så jag håller verkligen med @TinyWiny om att (rätt) träning är A och O.

Blev gravid 2014 och sedan gick det bara utför. Kunde inte gå mer än 10m i månad 6 och gick upp 40kg

Att jag inte tränade gjorde att smärtan blev ännu värre (familjen fick inte röra mig för det gjorde för ont) och till slut tog jag mod till mig och sökte på VC med frågeställningen EDS. Läkaren gick igenom sin del av frågorna och sjukgymnasten resten. Fick tillbaka "du uppfyller kraven för EDS men vi anser oss inte kompetenta nog att sätta någon diagnos så du får ingen. Mot smärtan kan du ta Alvedon".

Jag bad om remiss vidare men se det fanns ingen att remittera till för VC hade huvudansvaret

2018 (tror jag det var) fick jag på omvägar höra att Smärtrehab i Lund fått över ansvaret för EDS i Skåne. Bad min läkare skicka remiss dit. Fick svar att visst hade de fått ansvaret men de hade inte kompetensen så tyvärr..
Hösten 2019 återkom de och frågade om jag kunde tänka mig att utredas på Bragee i Stockholm? Då sov jag 2-3 timmar/ natt uppdelat på 20min intervaller (vaknade av att kroppen kramade) och gick bara på toa när vi ändå skulle på lunch på jobbet för då gick jag ändå förbi toaletterna. Smärtan i ffa höfterna var så hemsk så jag kunde inte träna alls. Ibland satt jag och grät på toaletten för jag visste att jag behövde ta mig därifrån igen.

Jag åkte alltså glatt till Bragee i Stockholm. 8 timmars utredning där och diagnosen var klockren. De skickade även med vårdråd till läkaren på VC.

Som inte ville göra något av det. Jag fick tjata mig till att få gå på smärtrehab enligt vårdplanen, resten kunde jag glömma..

6 veckor på smärtrehab och jag kunde börja träna så smått igen. Läkaren där skrev även till VC om mediciner han ansåg mig behöva men det tog 4 veckor innan de gick med på det.
Man skulle kunna tro att det var narkotikaklassade preparat han ville att de skulle skriva ut med tanke på hur de reagerade men nope.

Jag har sedan dess fått tillbaka mitt liv. Tränade 6 dagar i veckan i ett drygt år innan jag sent i våras slutade pga jobbrelaterad stress. Det märks i kroppen nu tyvärr och jag har så smått börjat återgå till träningen igen men just nu är det huvudet som sätter stopp.

Mina absolut största problem är faktiskt inte att jag luxuerar/subluxuerar utan att jag lätt överanstränger leder och muskler utan att jag märker det. Jag får då väldigt otrevliga inflammationer. Absolut oftast i höfter, knän, fotleder och nacke. Benen beror på att jag omedvetet hänger i skelettet och helt enkelt rör mig felaktigt. Nacken är bara så extremt överrörlig så det finns inte. Har fått det inskrivet i journalen då jag tydligen kan riskera förlamning vid sövning

Om jag pausar träning pga inflammation så blir kroppen sämre så tyvärr blir det ofta träning med inflammation i en eller flera delar av kroppen.

För ovan har jag, äntligen, fått recept på diklofenak och Alvedon så till skillnad från förr så går inflammationerna tillbaka relativt snabbt

Mitt andra stora problem är att eftersom jag tydligen är överrörlig i precis varenda liten led man kan hitta från käke till lilltå så kan inte mina muskler slappna av av sig själva utan de är konstant spända vilket tillslut leder till nervsmärta i hela kroppen.

Här kämpade vi hårt (jag och smärtläkaren) för att få VC att skriva ut Saroten. Det funkar inte för alla men för mig räcker 30mg till natten (pyttedos) för att musklerna ska kunna slappna av och få lite vila. Som extra plus sover jag nu 6-8 timmar med 1-2 uppvak varje natt

Eftersom jag inte fick mer hjälp av VC så betalade jag fotledsortoser ur egen ficka. Det rekommenderades fler ortoser än så men jag upplever att dessa räcker ganska bra. Hade dem varje dag i början men nu är det bara när fotlederna krånglar lite extra som de behövs.

Sorry för långt inlägg. Hoppas något av ovan kan vara till hjälp

 

[Amha]

Jag snubblade, precis som du, in på listan med kriterier nyss fyllda 20 och kunde bocka av nästan alla redan då. Fick börja gå på sjukgymnastik när jag var 15 pga att problemen i ffa knäna var så omfattande.
Låg och skrek på nätterna redan när jag var 7 och från 12års ålder var jag uppe och gick varje natt för att smärtan var för hemsk. Stukningar, subluxuerande och luxuerande blev vardag.

Har alltid tränat mycket men 2011/2012 gjorde jag tjejklassikern och tränade då 10 pass i veckan. Har aldrig mått så bra som då så jag håller verkligen med @TinyWiny om att (rätt) träning är A och O.

Blev gravid 2014 och sedan gick det bara utför. Kunde inte gå mer än 10m i månad 6 och gick upp 40kg

Att jag inte tränade gjorde att smärtan blev ännu värre (familjen fick inte röra mig för det gjorde för ont) och till slut tog jag mod till mig och sökte på VC med frågeställningen EDS. Läkaren gick igenom sin del av frågorna och sjukgymnasten resten. Fick tillbaka "du uppfyller kraven för EDS men vi anser oss inte kompetenta nog att sätta någon diagnos så du får ingen. Mot smärtan kan du ta Alvedon".

Jag bad om remiss vidare men se det fanns ingen att remittera till för VC hade huvudansvaret

2018 (tror jag det var) fick jag på omvägar höra att Smärtrehab i Lund fått över ansvaret för EDS i Skåne. Bad min läkare skicka remiss dit. Fick svar att visst hade de fått ansvaret men de hade inte kompetensen så tyvärr..
Hösten 2019 återkom de och frågade om jag kunde tänka mig att utredas på Bragee i Stockholm? Då sov jag 2-3 timmar/ natt uppdelat på 20min intervaller (vaknade av att kroppen kramade) och gick bara på toa när vi ändå skulle på lunch på jobbet för då gick jag ändå förbi toaletterna. Smärtan i ffa höfterna var så hemsk så jag kunde inte träna alls. Ibland satt jag och grät på toaletten för jag visste att jag behövde ta mig därifrån igen.

Jag åkte alltså glatt till Bragee i Stockholm. 8 timmars utredning där och diagnosen var klockren. De skickade även med vårdråd till läkaren på VC.

Som inte ville göra något av det. Jag fick tjata mig till att få gå på smärtrehab enligt vårdplanen, resten kunde jag glömma..

6 veckor på smärtrehab och jag kunde börja träna så smått igen. Läkaren där skrev även till VC om mediciner han ansåg mig behöva men det tog 4 veckor innan de gick med på det.
Man skulle kunna tro att det var narkotikaklassade preparat han ville att de skulle skriva ut med tanke på hur de reagerade men nope.

Jag har sedan dess fått tillbaka mitt liv. Tränade 6 dagar i veckan i ett drygt år innan jag sent i våras slutade pga jobbrelaterad stress. Det märks i kroppen nu tyvärr och jag har så smått börjat återgå till träningen igen men just nu är det huvudet som sätter stopp.

Mina absolut största problem är faktiskt inte att jag luxuerar/subluxuerar utan att jag lätt överanstränger leder och muskler utan att jag märker det. Jag får då väldigt otrevliga inflammationer. Absolut oftast i höfter, knän, fotleder och nacke. Benen beror på att jag omedvetet hänger i skelettet och helt enkelt rör mig felaktigt. Nacken är bara så extremt överrörlig så det finns inte. Har fått det inskrivet i journalen då jag tydligen kan riskera förlamning vid sövning

Om jag pausar träning pga inflammation så blir kroppen sämre så tyvärr blir det ofta träning med inflammation i en eller flera delar av kroppen.

För ovan har jag, äntligen, fått recept på diklofenak och Alvedon så till skillnad från förr så går inflammationerna tillbaka relativt snabbt

Mitt andra stora problem är att eftersom jag tydligen är överrörlig i precis varenda liten led man kan hitta från käke till lilltå så kan inte mina muskler slappna av av sig själva utan de är konstant spända vilket tillslut leder till nervsmärta i hela kroppen.

Här kämpade vi hårt (jag och smärtläkaren) för att få VC att skriva ut Saroten. Det funkar inte för alla men för mig räcker 30mg till natten (pyttedos) för att musklerna ska kunna slappna av och få lite vila. Som extra plus sover jag nu 6-8 timmar med 1-2 uppvak varje natt

Eftersom jag inte fick mer hjälp av VC så betalade jag fotledsortoser ur egen ficka. Det rekommenderades fler ortoser än så men jag upplever att dessa räcker ganska bra. Hade dem varje dag i början men nu är det bara när fotlederna krånglar lite extra som de behövs.

Sorry för långt inlägg. Hoppas något av ovan kan vara till hjälp

Vilken skit-VC du har! Vet att flera bråkar men det är så jäkla konstigt att de inte ens kan agera när de blir serverade lösningar. Hur svårt kan det vara undrar man ju.

 

[TinyWiny]

@TeamLundVer det är så märkligt det där att det är totalstopp för alla hjälp! Som att det är en sjukdom som ingen vill ta i.
Det är jätteviktigt att säga till och kräva att operatören läser på om EDS om hen inte redan kan innan operationer. Det är inte enbart att de måste vara asförsiktiga med nacken och andra leder utan också att det är vanligt att lokalbedövning inte tar normalt, att annan anestesi kan behövas och att stygn måste sys mycket tätare.

För min del är det promenader i kuperad terräng som håller mig på fötter. Jag går 8 km promenader varje dag året runt (det tog mig 5 år att komma dit ifrån när jag kom upp ur rullstolen) oavsett vad för det räcker med att promenaden uteblir en enda dag så är det som att börja om från 1000 minus. Jag känner så väl igen det där att hänga i skelettet. Där har jag haft mycket hjälp av kunskaperna i hur man bygger upp en häst och jag har tänkt likadant om mig själv. För en häst som blivit skadad och felbelastar gäller det ju att hen blir medveten om hur och att hen rör sig felaktigt och hur hen ska röra sig istället och det har hjälpt mig enormt mycket. Mina största problem kommer när skor går sönder. De dagarna jag då är utan bra skor är så totalt förödande för min kropp. Det och att bli kall och blöt eller bli sjuk så jag blir sängliggande. Totalkatastrof! Folk anser att jag är helt dum i huvudet som går samma dag som jag blivit opererad och ja! för en nt-person hade det säkert varit det. För mig handlar det om att inte hamna i rullstolen igen. Det är illa nog att jag under sövningen inte har legat optimalt, jag har inte råd att också få tillbaka smärtan som genereras om jag inte går.

 

[TeamLundVer]

@TeamLundVer det är så märkligt det där att det är totalstopp för alla hjälp! Som att det är en sjukdom som ingen vill ta i.
Det är jätteviktigt att säga till och kräva att operatören läser på om EDS om hen inte redan kan innan operationer. Det är inte enbart att de måste vara asförsiktiga med nacken och andra leder utan också att det är vanligt att lokalbedövning inte tar normalt, att annan anestesi kan behövas och att stygn måste sys mycket tätare.

För min del är det promenader i kuperad terräng som håller mig på fötter. Jag går 8 km promenader varje dag året runt (det tog mig 5 år att komma dit ifrån när jag kom upp ur rullstolen) oavsett vad för det räcker med att promenaden uteblir en enda dag så är det som att börja om från 1000 minus. Jag känner så väl igen det där att hänga i skelettet. Där har jag haft mycket hjälp av kunskaperna i hur man bygger upp en häst och jag har tänkt likadant om mig själv. För en häst som blivit skadad och felbelastar gäller det ju att hen blir medveten om hur och att hen rör sig felaktigt och hur hen ska röra sig istället och det har hjälpt mig enormt mycket. Mina största problem kommer när skor går sönder. De dagarna jag då är utan bra skor är så totalt förödande för min kropp. Det och att bli kall och blöt eller bli sjuk så jag blir sängliggande. Totalkatastrof! Folk anser att jag är helt dum i huvudet som går samma dag som jag blivit opererad och ja! för en nt-person hade det säkert varit det. För mig handlar det om att inte hamna i rullstolen igen. Det är illa nog att jag under sövningen inte har legat optimalt, jag har inte råd att också få tillbaka smärtan som genereras om jag inte går.

Åh jag vet. Vårt första barn slutade med akut snitt. Bedövningen tog inte så jag låg och skrek av smärta fram tills att han var ute för då bestämde de sig för att söva mig. Kirurgen var fullt medveten om att bedövningen inte tagit men de hade inte tid att vänta mer.

För mig fungerar löpning bäst när jag är i form att springa i det tempo som knäna vill dvs ta ut steget ordentligt. För korta steg = inflammationer i knäna. När det är som nu och jag inte har kondisen så är intervaller gå/springa bäst. Längre promenader funkar tyvärr inte längre pga höfterna. Fixar 30min men sen är det inte så roligt längre.

Och styrketräning och simning då

Dans går bort tyvärr

 

[TinyWiny]

Åh jag vet. Vårt första barn slutade med akut snitt. Bedövningen tog inte så jag låg och skrek av smärta fram tills att han var ute för då bestämde de sig för att söva mig. Kirurgen var fullt medveten om att bedövningen inte tagit men de hade inte tid att vänta mer.

För mig fungerar löpning bäst när jag är i form att springa i det tempo som knäna vill dvs ta ut steget ordentligt. För korta steg = inflammationer i knäna. När det är som nu och jag inte har kondisen så är intervaller gå/springa bäst. Längre promenader funkar tyvärr inte längre pga höfterna. Fixar 30min men sen är det inte så roligt längre.

Och styrketräning och simning då

Dans går bort tyvärr

Jo jag har också blivit opererad så Sövning tar inte ens en sekund så det var ett jäkligt dåligt sätt av operatören.

Ja ta ut steget är ett måste. Att "cykla" med höfterna i varje steg. Jag kan inte gå på plan väg ens en kilometer och absolut inte på asfalt utan att få ont men i skogen och ordentligt kuperat går det fint. Jag är så tacksam för att jag bor på sluttningen av ett berg! Annars hade jag aldrig testat kuperat för realisten i mig (och alla sjukgymnaster jag har varit i kontakt med) säger att det självklart borde vara sämre och då hade jag heller inte vetat att jag kunde bli så bra som jag faktiskt är nu.