- Svar: 2
- Visningar: 708
Det fortsätter att mala tankar om ensamhet i min skalle till och från. Ibland ramlar jag ner i en liten grop och allt känns eländigt, sen kravlar jag mig upp igen. Kanske är det bearbetning som pågår, för det känns ändå som att grundläget är lite ljusare än det varit tidigare. Kanske kan man till och med tycka att livet är rätt trevligt, trots att man är ensam?
( …Eller så har det bara blivit sommartid och rent allmänt ljusare om kvällarna…
)
Och så har jag mitt hem som jag är alldeles kär i! Att ägna mig åt mitt hem är bästa sysselsättningsterapin.
Men jag har börjat försöka plocka sönder och analysera den här tröttsamma inre kritiken som tjatar hela tiden. Och jag har kommit fram till att det egentligen inte handlar om att jag tycker illa om mig själv, för det gör jag inte! Är jag bara ensam så gillar jag mig själv och mitt sällskap rätt bra - vi kan ha rätt kul ihop jag och mig själv. Det som den inre kritikern tjatar om hela tiden är att jag intalar mig själv att andra tycker att jag är motbjudande. Min självkritik går inte ut på att JAG tycker illa om MIG, utan min självkritik går ut på att jag intalar mig att ANDRA tycker att jag är vidrig och att jag därför bör skämmas över mig själv inför andra.
Jävla lurigt.
Jag hamnar hela tiden i tankar på att alla andra människor tycker att jag är värdelös, äcklig och oomtyckningsbar. Det är som att det finns en inkastare i hjärnan som rycker tag i alla vilsna tankar och kastar in dem i “förakta mig själv”-rummet.
Och ibland så är det som att jag själv plötsligt hör hur knasiga tankarna är. Varendaste en av alla människor på precis hela jorden kan inte tycka exakt likadant. Det funkar inte så. Och när jag inte ens kan få fantisera ifred så inser jag att det är lite absurt.
För jag har faktiskt på allra sista tiden börjat kunna fantisera om män igen. Över 2½ år sedan skilsmässan så kan jag äntligen formulera en positiv tanke om någon fiktiv man, istället för att blotta tanken på män (även fiktiva!) enbart framkallar aggressioner och försvar. Jamen det måste väl ändå vara ett framsteg på nåt sätt? Sen tänker jag att det såklart inte har nånting som helst med verkligheten att göra utan bara är fantasier - jag vill inte ens att det ska bli verklighet! Det är bara fantasikompisar - ungefär som jag hade en låtsaspuma som alltid följde mig vart jag gick när jag var liten…
Och fantasikompisar är väldigt praktiska sällskap - oerhört lättsamma att umgås med!
Men även när jag skapar mig ett imaginärt sällskap, så bryts ibland sändningarna av att nån vrider upp en högtalare i hjärnan på mig som vrålar: “DET ÄR INGEN IDÉ ATT DU FANTISERAR FÖR INTE ENS EN PÅHITTAD MAN SKULLE VILJA HA DIG DIN FULA ÄCKLIGA JÄVEL - VAD FAN TROR DU EGENTLIGEN?!”
Var i hela världen kommer det där ifrån???
Det är ju inte vettigt nånstans.
Jag är visserligen rätt van vid de tankarna, men de gör mig ändå ledsen.
När jag mår lite bättre så tänker jag att livet skulle kunna vara rätt OK faktiskt - bara jag slapp det där malande jävla självföraktet. Om jag bara kunde gå omkring på stadens gator och vara som jag är och låta andra sköta sitt. Inte låta tanken på vad andra eventuellt tycker om mig bli ett sånt jävla gigantiskt hinder. Utan bara kunna vara mig själv.
Alltså jag drar mig ju till och med medvetet undan från andra människor och tonar medvetet ner mig själv hela tiden för att jag inte vill irritera andra med min närvaro eller äckla dem med min motbjudande uppenbarelse!
Det är en fix idé som jag tänker på nästan hela tiden och har gjort typ i hela mitt liv. Bara som ren omtanke om alla andra. Tänker alltid på att jag inte ska irritera andra, håller alltid koll på alla andra runtomkring mig så att jag inte står ivägen för nån, försöker alltid hålla koll på att jag inte har nån glipa i kläderna så att jag råkar visar någon (äcklig) hud så att andra ska behöva se, försöker alltid gömma undan min kropp av hänsyn till andra, inte skapa uppmärksamhet kring mig, etc…
(Inte undra på att jag blir helt slut av att vara bland andra människor!... )
Det här är så inrotat i mig eftersom jag har gjort såhär i hela mitt liv, och jag är så van vid det här beteendet att jag normalt sett inte tänker på det. Förrän nu, när jag försöker lyfta ut det i ljuset. För även om beteendena i sig kanske knappast märks av andra överhuvudtaget så tror jag att de här självförminskande beteendena bara förstärker mina egna skamtankar, vilket skapar en ond spiral och gör det svårt att ta sig ur.
Jag skulle vilja bli av med den här fixa idén nu. Jag skulle verkligen vilja bli av med den. Jag skulle vilja dra av mig självföraktet som en blöt och äcklig jävla kofta och kasta den långt åt helvete. Jag skulle vilja kunna vistas bland andra människor och bara känna frid i mig själv och kunna vara den jag är utan att hela tiden känna att jag måste SKÄMMAS för att andra tycker att jag är ÄCKLIG och MOTBJUDANDE.
Satan vad trött jag är på det.
Jag har känt mig stolt över mig själv inför mig själv flera gånger, men jag kan ta mig sjutton inte komma på någon enda gång när jag har kunnat känna mig stolt över mig själv inför andra människor.
Jag vet inte riktigt hur man gör eller var jag ska börja. Men min tanke är att försöka fånga de stunder när självföraktet är borta på nåt ärende (vilket framförallt sker när jag är ensam) - då när den megafonen är tyst och jag känner inombords att jag kan väl fan få vara hur jag vill och andra får väl tycka vad de vill om det. Och att det inte spelar mig någon roll om andra skulle tycka illa om mig - det är ju deras problem och deras ansvar. Det är inte mitt ansvar att gömma undan mig själv för att andra stör sig på mig.
Försöka fånga den tanken och försöka memorera hur det känns under de stunderna, för att sedan försöka bryta självföraktet när det drar igång och härjar om hur äcklig jag är, och tänka på hur det känns när jag är i det tillstånd jag skulle vilja vara i istället.
För jag vill verkligen komma dit.
( …Eller så har det bara blivit sommartid och rent allmänt ljusare om kvällarna…
)Och så har jag mitt hem som jag är alldeles kär i! Att ägna mig åt mitt hem är bästa sysselsättningsterapin.
Men jag har börjat försöka plocka sönder och analysera den här tröttsamma inre kritiken som tjatar hela tiden. Och jag har kommit fram till att det egentligen inte handlar om att jag tycker illa om mig själv, för det gör jag inte! Är jag bara ensam så gillar jag mig själv och mitt sällskap rätt bra - vi kan ha rätt kul ihop jag och mig själv. Det som den inre kritikern tjatar om hela tiden är att jag intalar mig själv att andra tycker att jag är motbjudande. Min självkritik går inte ut på att JAG tycker illa om MIG, utan min självkritik går ut på att jag intalar mig att ANDRA tycker att jag är vidrig och att jag därför bör skämmas över mig själv inför andra.
Jävla lurigt.
Jag hamnar hela tiden i tankar på att alla andra människor tycker att jag är värdelös, äcklig och oomtyckningsbar. Det är som att det finns en inkastare i hjärnan som rycker tag i alla vilsna tankar och kastar in dem i “förakta mig själv”-rummet.
Och ibland så är det som att jag själv plötsligt hör hur knasiga tankarna är. Varendaste en av alla människor på precis hela jorden kan inte tycka exakt likadant. Det funkar inte så. Och när jag inte ens kan få fantisera ifred så inser jag att det är lite absurt.
För jag har faktiskt på allra sista tiden börjat kunna fantisera om män igen. Över 2½ år sedan skilsmässan så kan jag äntligen formulera en positiv tanke om någon fiktiv man, istället för att blotta tanken på män (även fiktiva!) enbart framkallar aggressioner och försvar. Jamen det måste väl ändå vara ett framsteg på nåt sätt? Sen tänker jag att det såklart inte har nånting som helst med verkligheten att göra utan bara är fantasier - jag vill inte ens att det ska bli verklighet! Det är bara fantasikompisar - ungefär som jag hade en låtsaspuma som alltid följde mig vart jag gick när jag var liten…
Och fantasikompisar är väldigt praktiska sällskap - oerhört lättsamma att umgås med! Men även när jag skapar mig ett imaginärt sällskap, så bryts ibland sändningarna av att nån vrider upp en högtalare i hjärnan på mig som vrålar: “DET ÄR INGEN IDÉ ATT DU FANTISERAR FÖR INTE ENS EN PÅHITTAD MAN SKULLE VILJA HA DIG DIN FULA ÄCKLIGA JÄVEL - VAD FAN TROR DU EGENTLIGEN?!”
Var i hela världen kommer det där ifrån???
Det är ju inte vettigt nånstans.
Jag är visserligen rätt van vid de tankarna, men de gör mig ändå ledsen.
När jag mår lite bättre så tänker jag att livet skulle kunna vara rätt OK faktiskt - bara jag slapp det där malande jävla självföraktet. Om jag bara kunde gå omkring på stadens gator och vara som jag är och låta andra sköta sitt. Inte låta tanken på vad andra eventuellt tycker om mig bli ett sånt jävla gigantiskt hinder. Utan bara kunna vara mig själv.
Alltså jag drar mig ju till och med medvetet undan från andra människor och tonar medvetet ner mig själv hela tiden för att jag inte vill irritera andra med min närvaro eller äckla dem med min motbjudande uppenbarelse!
Det är en fix idé som jag tänker på nästan hela tiden och har gjort typ i hela mitt liv. Bara som ren omtanke om alla andra. Tänker alltid på att jag inte ska irritera andra, håller alltid koll på alla andra runtomkring mig så att jag inte står ivägen för nån, försöker alltid hålla koll på att jag inte har nån glipa i kläderna så att jag råkar visar någon (äcklig) hud så att andra ska behöva se, försöker alltid gömma undan min kropp av hänsyn till andra, inte skapa uppmärksamhet kring mig, etc…
(Inte undra på att jag blir helt slut av att vara bland andra människor!... )
Det här är så inrotat i mig eftersom jag har gjort såhär i hela mitt liv, och jag är så van vid det här beteendet att jag normalt sett inte tänker på det. Förrän nu, när jag försöker lyfta ut det i ljuset. För även om beteendena i sig kanske knappast märks av andra överhuvudtaget så tror jag att de här självförminskande beteendena bara förstärker mina egna skamtankar, vilket skapar en ond spiral och gör det svårt att ta sig ur.
Jag skulle vilja bli av med den här fixa idén nu. Jag skulle verkligen vilja bli av med den. Jag skulle vilja dra av mig självföraktet som en blöt och äcklig jävla kofta och kasta den långt åt helvete. Jag skulle vilja kunna vistas bland andra människor och bara känna frid i mig själv och kunna vara den jag är utan att hela tiden känna att jag måste SKÄMMAS för att andra tycker att jag är ÄCKLIG och MOTBJUDANDE.
Satan vad trött jag är på det.
Jag har känt mig stolt över mig själv inför mig själv flera gånger, men jag kan ta mig sjutton inte komma på någon enda gång när jag har kunnat känna mig stolt över mig själv inför andra människor.
Jag vet inte riktigt hur man gör eller var jag ska börja. Men min tanke är att försöka fånga de stunder när självföraktet är borta på nåt ärende (vilket framförallt sker när jag är ensam) - då när den megafonen är tyst och jag känner inombords att jag kan väl fan få vara hur jag vill och andra får väl tycka vad de vill om det. Och att det inte spelar mig någon roll om andra skulle tycka illa om mig - det är ju deras problem och deras ansvar. Det är inte mitt ansvar att gömma undan mig själv för att andra stör sig på mig.
Försöka fånga den tanken och försöka memorera hur det känns under de stunderna, för att sedan försöka bryta självföraktet när det drar igång och härjar om hur äcklig jag är, och tänka på hur det känns när jag är i det tillstånd jag skulle vilja vara i istället.
För jag vill verkligen komma dit.
