Fem och en halv veckas semester.
Jag har ingen aning om när jag hade så lång semester sist, eller om jag ens har haft det någon gång.
Det blev en på sitt sätt intressant upplevelse, även om det inte alls blev som jag kanske hade förväntat mig.
Det började som planerat med en resa till Skottland. Äntligen fick jag med mig maken på en resa till denna underbara plats på jorden! Vi bilade runt i norra Skottland, upp till Orkneyöarna och sedan ut till Isle of Skye. Och om jag redan var lite förälskad i Skottland sedan tidigare, så blev jag definitivt kär där. Skye – vilket ställe!! Vilka vyer, vilken stillhet, vilken natur, vilken fantastisk karg skönhet! På något sätt så stal Skye mitt hjärta, för när vi åkte därifrån hade jag det inte riktigt med mig längre. Jag fylldes av ett vemod bara av att lämna ön.
Sen när jag kom hem från Skottland så blev jag sjuk. Förkyld, febrig och sängliggande. Vilken klassiker va! Nyss hemkommen från en utlandsresa och dessutom varvar ner hemma för semesterläge – då slår det till. Fyra veckor senare är jag fortfarande seg, snorig och täppt i näsan, så man kan ju inte påstå att det var någon kort liten förkylning.
När förkylningen slog till så kände jag först en väldig lättnad. Jag hade samlat på mig så mycket på min att-göra-lista inför semestern, så det var ärligt talat ganska skönt att vara helt däckad, och inte kunna göra mycket mer än att släpa mig mellan sängen och soffan. Jag plockade upp några böcker som jag fördjupade mig i istället. Har ju inte hunnit läsa på länge.
Men eftersom förkylningen var av en seg natur och inte riktigt ville ge med sig, så blev jag på något sätt kvar i viloläge. Jag har ju sen ett bra tag tillbaks saknat min förmåga att koppla av och verkligen vila, så det var intressant att tvingas in i det läget. För det som hände var att jag blev jättedyster och deppig och hela livet kändes som skit.
Jaha. Det var kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Kan jag alltså inte vila och göra ingenting utan att humöret dyker ner i någon sur dymark? Måste jag aktivera mig hela tiden för att hålla näsan ovanför vattenytan? Och hur ska jag då hantera min kropps skrikande behov av att hitta tillbaks till just lugn och ro? Om jag nu inte kan ägna mig åt lugn och ro utan att bli deprimerad...
En annan insikt som slog mig är att jag aldrig i hela livet vill bli pensionär! Nu kan jag åtminstone trösta mig att detta apatiska tillstånd av ”för-mycket-ledig-tid-som-jag-inte-vet-vad-jag-ska-göra-med-och-för-mycket-att-göra-så-att-jag-inte-vet-var-jag-ska-börja-och-ingenting-känns-ändå-roligt-så-jag-skiter-i-allt”-läget kommer att gå över när jag tvingas gå till jobbet igen. Men som pensionär kan man ju inte trösta sig med att semestern snart är slut. Jag förstår verkligen att pensionen kan vara depressionsframkallande och till och med dödlig...
Jag skrotade faktiskt min att-göra-lista tillslut. Ju mer det gick av semestern utan att jag hade börjat beta av på allt som skulle fixas och göras i ordning och städas och ordnas, desto mer gick det upp för mig att världen faktiskt inte går under om jag helt enkelt skiter i att göra allt jag hade skrivit upp på listan. Trädgården ser ut som fan, några växter har dött, andra (som jag helst inte vill ha) frodas. Inne i huset ligger fortfarande alla prylar - som jag ville rensa ut och slänga - kvar i sina lådor och hyllor, där dom har legat dom senaste åren. Och dom kanske kan fortsätta ligga där ett tag till.
Istället fick jag läst fyra intressanta böcker om kroppen: stressfysiologi, andningsfysiologi, hormonsystemet samt mage-tarm systemet. Kanske hjälpte visserligen böckerna på ett sätt till att jag fastnade i uppgiven dysterhet och livsleda, för jag fortsatte älta det jag skrev om här i min blogg senast – min dåliga hälsa och allt som inte funkar som det ska i min kropp. Men samtidigt så har böckerna i slutändan tankat mig med än mer kunskap och förståelse för den situation jag befinner mig i hälsomässigt. Och förhoppningsvis kan den kunskapen också hjälpa mig att ta mig ur situationen.
Så – nej jag har inte varit särskilt glad och lycklig på min semester. Till stor del har det känts som skit. Jag ser fram emot att få gå till jobbet igen – jag som ju dessutom har fått lyckan att äntligen få ett riktigt roligt jobb.
Och så ser jag fram emot att få rida igen!
Jag har ingen aning om när jag hade så lång semester sist, eller om jag ens har haft det någon gång.
Det blev en på sitt sätt intressant upplevelse, även om det inte alls blev som jag kanske hade förväntat mig.
Det började som planerat med en resa till Skottland. Äntligen fick jag med mig maken på en resa till denna underbara plats på jorden! Vi bilade runt i norra Skottland, upp till Orkneyöarna och sedan ut till Isle of Skye. Och om jag redan var lite förälskad i Skottland sedan tidigare, så blev jag definitivt kär där. Skye – vilket ställe!! Vilka vyer, vilken stillhet, vilken natur, vilken fantastisk karg skönhet! På något sätt så stal Skye mitt hjärta, för när vi åkte därifrån hade jag det inte riktigt med mig längre. Jag fylldes av ett vemod bara av att lämna ön.
Sen när jag kom hem från Skottland så blev jag sjuk. Förkyld, febrig och sängliggande. Vilken klassiker va! Nyss hemkommen från en utlandsresa och dessutom varvar ner hemma för semesterläge – då slår det till. Fyra veckor senare är jag fortfarande seg, snorig och täppt i näsan, så man kan ju inte påstå att det var någon kort liten förkylning.
När förkylningen slog till så kände jag först en väldig lättnad. Jag hade samlat på mig så mycket på min att-göra-lista inför semestern, så det var ärligt talat ganska skönt att vara helt däckad, och inte kunna göra mycket mer än att släpa mig mellan sängen och soffan. Jag plockade upp några böcker som jag fördjupade mig i istället. Har ju inte hunnit läsa på länge.
Men eftersom förkylningen var av en seg natur och inte riktigt ville ge med sig, så blev jag på något sätt kvar i viloläge. Jag har ju sen ett bra tag tillbaks saknat min förmåga att koppla av och verkligen vila, så det var intressant att tvingas in i det läget. För det som hände var att jag blev jättedyster och deppig och hela livet kändes som skit.
Jaha. Det var kanske inte riktigt vad jag hade tänkt mig. Kan jag alltså inte vila och göra ingenting utan att humöret dyker ner i någon sur dymark? Måste jag aktivera mig hela tiden för att hålla näsan ovanför vattenytan? Och hur ska jag då hantera min kropps skrikande behov av att hitta tillbaks till just lugn och ro? Om jag nu inte kan ägna mig åt lugn och ro utan att bli deprimerad...
En annan insikt som slog mig är att jag aldrig i hela livet vill bli pensionär! Nu kan jag åtminstone trösta mig att detta apatiska tillstånd av ”för-mycket-ledig-tid-som-jag-inte-vet-vad-jag-ska-göra-med-och-för-mycket-att-göra-så-att-jag-inte-vet-var-jag-ska-börja-och-ingenting-känns-ändå-roligt-så-jag-skiter-i-allt”-läget kommer att gå över när jag tvingas gå till jobbet igen. Men som pensionär kan man ju inte trösta sig med att semestern snart är slut. Jag förstår verkligen att pensionen kan vara depressionsframkallande och till och med dödlig...
Jag skrotade faktiskt min att-göra-lista tillslut. Ju mer det gick av semestern utan att jag hade börjat beta av på allt som skulle fixas och göras i ordning och städas och ordnas, desto mer gick det upp för mig att världen faktiskt inte går under om jag helt enkelt skiter i att göra allt jag hade skrivit upp på listan. Trädgården ser ut som fan, några växter har dött, andra (som jag helst inte vill ha) frodas. Inne i huset ligger fortfarande alla prylar - som jag ville rensa ut och slänga - kvar i sina lådor och hyllor, där dom har legat dom senaste åren. Och dom kanske kan fortsätta ligga där ett tag till.
Istället fick jag läst fyra intressanta böcker om kroppen: stressfysiologi, andningsfysiologi, hormonsystemet samt mage-tarm systemet. Kanske hjälpte visserligen böckerna på ett sätt till att jag fastnade i uppgiven dysterhet och livsleda, för jag fortsatte älta det jag skrev om här i min blogg senast – min dåliga hälsa och allt som inte funkar som det ska i min kropp. Men samtidigt så har böckerna i slutändan tankat mig med än mer kunskap och förståelse för den situation jag befinner mig i hälsomässigt. Och förhoppningsvis kan den kunskapen också hjälpa mig att ta mig ur situationen.
Så – nej jag har inte varit särskilt glad och lycklig på min semester. Till stor del har det känts som skit. Jag ser fram emot att få gå till jobbet igen – jag som ju dessutom har fått lyckan att äntligen få ett riktigt roligt jobb.
Och så ser jag fram emot att få rida igen!
