Uppenbarligen är det nånting som jag inte fattar med det här livet!
Jag behöver en instruktionsbok.
Plötsligt är allt bara ”för mycket” igen, och det känns som om jag drunknar i allt som måste göras och allt som är på gång. Jag är tydligen fantastiskt bra på att starta igång saker, dra i trådar, få saker att hända, lägga mig i, engagera mig, eller jag vet inte... Nånting är det. Det är bara för mycket. Överallt. Plötsligt hinner jag ingenting och springer benen av mig. Nicht gut för någon med stressproblematikhistorik. Vad är det som händer? Vad är det jag gör, som gör att allt i mitt liv bara känns ”för mycket”?
Det jag helst av allt skulle vilja ägna mig åt just nu är att bara sitta ner och läsa böcker, skriva av mig tankar, fundera över livet, lyssna på musik, ta det lugnt, göra övningar för personlig utveckling, kanske spela tvärflöjt som jag gjorde när jag var liten. Och så ville jag ju börja rida igen.
Men jag lyckas inte skapa mig utrymme till det jag vill.
När var jag inne och skrev här sist? 3 veckor sen?
Sen dess har jag inte haft en ledig stund. Inte nån tid över för att sätta mig ner och skriva. Allt bara går i ett enda kör – från morgon till kväll tills jag stupar i säng. Allt jag gör gör jag under tidspress, hela tiden står nånting annat "på kö" som behöver göras.
På jobbet är det stressigt och jobbigt. Jag trivs inte. Många dagar går jag omkring och är arg, frustrerad och ledsen, och det tar mycket på krafterna att både ha alldeles för mycket att göra så att jag inte hinner med och ständigt ligger efter och hela tiden pressar mig själv att vara så effektiv jag bara kan, plus att samtidigt inte trivas och vara arg. Ofta känner jag mig helt slut när jag åker därifrån. Så jag försöker söka jobb. Det tar ju sin lilla tid att leta, läsa annonser och emellanåt kreera en fantastisk ansökan. Och mat vill jag bara ha ekologisk och hemlagad från grunden, så det tar tid att laga varje dag. Och hunden ska ha sina promenader. Och så har vi båten som ligger och väntar på att få göras iordning för att hoppa i sjön, och veteranbilarna som det ska åkas på träffar med, och jättehuset Allan med alla miljarder saker i överallt som ropar ”ta hand om mig! – damma! – städa! – plocka undan! – rensa!”, och ännu större jättetomten Nisse som ropar ”kom och rensa, jag växer igen!” och mördarsniglarna som vi aldrig har haft förut har börjat invadera tomten och måste hållas efter och poolen måste skötas och huset ska städas, och hunden har astma och är dammallergiker så vi måste våttorka golven så ofta vi hinner och kommer ihåg, och kläder ska tvättas och disken diskas och bilar lagas och gräsmattan klippas, och släkt och vänner vill ha lite kontakt och träffas, och maken försöker desperat få mig att hjälpa till och göra någon nytta i alla ovanstående projekt och själv försöker jag gå på föreläsningar och behandlingar för att jaga efter min hälsa som jag fortfarande inte har hittat tillbaks till – och mitt i alltihopa känner jag mig bara oändligt trött och grinig och det enda som dyker upp i min skalle är att det är för mycket.
Det är för mycket.
Jag vill bara skita i allt och sitta och ägna mig åt navelskådning och att fundera över livet. Komma ikapp. Fundera över var i universum jag befinner mig, för det känns som om jag har tappat bort det.
Jag längtar efter att downsiza.
Det är ju inte klokt. Prinsessan i ett drömslott är missnöjd. Jösses så otacksamt. Jag har det så himla bra, allt är stort och mycket och maxat och jättefint i mitt liv – och så sitter jag och längtar efter att downsiza. Göra mig av med prylar, ha mindre hus, bo billigare, tjäna mindre pengar, göra mindre.
Jag måste vara dum i huvudet.
Galet är vad det är.
Varför hamnar jag här hela tiden? Varför kan jag inte leva ”lagom”? Varför lyckas jag inte hitta en vettig balans?...
Jag behöver en instruktionsbok.
Plötsligt är allt bara ”för mycket” igen, och det känns som om jag drunknar i allt som måste göras och allt som är på gång. Jag är tydligen fantastiskt bra på att starta igång saker, dra i trådar, få saker att hända, lägga mig i, engagera mig, eller jag vet inte... Nånting är det. Det är bara för mycket. Överallt. Plötsligt hinner jag ingenting och springer benen av mig. Nicht gut för någon med stressproblematikhistorik. Vad är det som händer? Vad är det jag gör, som gör att allt i mitt liv bara känns ”för mycket”?
Det jag helst av allt skulle vilja ägna mig åt just nu är att bara sitta ner och läsa böcker, skriva av mig tankar, fundera över livet, lyssna på musik, ta det lugnt, göra övningar för personlig utveckling, kanske spela tvärflöjt som jag gjorde när jag var liten. Och så ville jag ju börja rida igen.
Men jag lyckas inte skapa mig utrymme till det jag vill.
När var jag inne och skrev här sist? 3 veckor sen?
Sen dess har jag inte haft en ledig stund. Inte nån tid över för att sätta mig ner och skriva. Allt bara går i ett enda kör – från morgon till kväll tills jag stupar i säng. Allt jag gör gör jag under tidspress, hela tiden står nånting annat "på kö" som behöver göras.
På jobbet är det stressigt och jobbigt. Jag trivs inte. Många dagar går jag omkring och är arg, frustrerad och ledsen, och det tar mycket på krafterna att både ha alldeles för mycket att göra så att jag inte hinner med och ständigt ligger efter och hela tiden pressar mig själv att vara så effektiv jag bara kan, plus att samtidigt inte trivas och vara arg. Ofta känner jag mig helt slut när jag åker därifrån. Så jag försöker söka jobb. Det tar ju sin lilla tid att leta, läsa annonser och emellanåt kreera en fantastisk ansökan. Och mat vill jag bara ha ekologisk och hemlagad från grunden, så det tar tid att laga varje dag. Och hunden ska ha sina promenader. Och så har vi båten som ligger och väntar på att få göras iordning för att hoppa i sjön, och veteranbilarna som det ska åkas på träffar med, och jättehuset Allan med alla miljarder saker i överallt som ropar ”ta hand om mig! – damma! – städa! – plocka undan! – rensa!”, och ännu större jättetomten Nisse som ropar ”kom och rensa, jag växer igen!” och mördarsniglarna som vi aldrig har haft förut har börjat invadera tomten och måste hållas efter och poolen måste skötas och huset ska städas, och hunden har astma och är dammallergiker så vi måste våttorka golven så ofta vi hinner och kommer ihåg, och kläder ska tvättas och disken diskas och bilar lagas och gräsmattan klippas, och släkt och vänner vill ha lite kontakt och träffas, och maken försöker desperat få mig att hjälpa till och göra någon nytta i alla ovanstående projekt och själv försöker jag gå på föreläsningar och behandlingar för att jaga efter min hälsa som jag fortfarande inte har hittat tillbaks till – och mitt i alltihopa känner jag mig bara oändligt trött och grinig och det enda som dyker upp i min skalle är att det är för mycket.
Det är för mycket.
Jag vill bara skita i allt och sitta och ägna mig åt navelskådning och att fundera över livet. Komma ikapp. Fundera över var i universum jag befinner mig, för det känns som om jag har tappat bort det.
Jag längtar efter att downsiza.
Det är ju inte klokt. Prinsessan i ett drömslott är missnöjd. Jösses så otacksamt. Jag har det så himla bra, allt är stort och mycket och maxat och jättefint i mitt liv – och så sitter jag och längtar efter att downsiza. Göra mig av med prylar, ha mindre hus, bo billigare, tjäna mindre pengar, göra mindre.
Jag måste vara dum i huvudet.
Galet är vad det är.
Varför hamnar jag här hela tiden? Varför kan jag inte leva ”lagom”? Varför lyckas jag inte hitta en vettig balans?...
