- Svar: 8
- Visningar: 1 393
Anna blickade rofyllt ut över horisonten. Det hade börjat skymma och den annars så starka solen låg som en mild persika ovanför havsytan. Det var alltid stillsamt nere vid hamnen den här tiden på dygnet. Bortsett från ett dovt klirrande inifrån restaurangköket och några barn som lekte med håvar nere vid strandremsan så började hamnen långsamt gå in i vila. En äldre man plockade aktsamt ner några tyger från ett klädstreck, fällde ner sitt parasoll och stängde försiktigt en stor träport om sig. Anna hade alltid undrat varför hamnen inte drog mer liv till sig om kvällarna, eftersom hon själv aldrig missat en solnedgång.
Marcello begrundade henne tystlåtet innan han fortsatte att pilla med de sista grönsakerna på sin tallrik.
“Längtar du aldrig hem till Sverige?” Han travade varsamt en rad med sockerbönor på sin gaffel innan han åter såg upp mot Anna.
Hon hörde honom, men släppte inte blicken från det stillsamma havet.
“Har du varit i Sverige någon gång?” svarade hon oberört.
“Nej, men jag tänkte att..”
Anna slängde bak sitt guldiga, tjocka hår och fäste Marcello med blicken. Hennes ögon glimtade plötsligt till på ett busigt, nästan slugt vis.
“Om du hade varit det, kära vän, så hade du aldrig behövt fråga.” Hon log brett och lät fingrarna treva längst den vita bordsduken efter sitt vinglas.
Marcello log tafatt, något besviken över det korta svaret. Efter några sekunders eftertanke tog han en ny ansats, men Anna hann före:
“Min tur!” sa hon, innan hon gjorde en lång konstpaus och sökte Marcellos blick över bordet. Han såg upp från sina sockerbönor, in i hennes pigga, honungsbruna ögon och nickade medgivande. Hon fortsatte:
“Varför är ni hamnbor aldrig ute och njuter av solnedgången? Jag brukar ta en promenad hit varje kväll, och det tycks vara så att hela byn redan sover när den bästa tiden på dygnet bara har börjat. Alla utemöbler är inplockade, fönstren stängda..”
“VENI QUI! FRETTA!”
Anna ryckte till och vände sig hastigt om. En kvinna med kort, brun page och grönmönstrad sarong ropade på sina barn som fortfarande lekte nere vid stranden. Hon sparkade av sig sina sandaler uppe vid en liten stenmur och hoppade ner i sanden. Tillsammans samlade de ihop krattor, spadar och håvar som låg utspridda mellan sandslotten. Några fiskar som fångats in och fått en ny bostad i en utav hinkarna fick, till barnens förtret, återförenas med havet igen.
Marcello la långsamt ner sin gaffel bredvid tallriken, vek prydligt sin servett till en kompakt liten triangel och lutade sig tillbaka på stolen.
“Jag glömmer bort att du inte har varit här så länge.” Hans vanligtvis nonchalanta och lite barnsliga uppsyn svalnade och han såg plötsligt något bekymrad ut. Med grova veck i pannan pillade han på sitt lilla servettpaket.
“Nej, det är ingen som är ute sent,” sa han tillslut. “Det är ingen som vågar längre.”
----
Ett litet smakprov av min bok som aldrig tycks bli klar. Det här med att skriva tar tid för mig, jag kan inte bara sätta mig ner två timmar innan läggdags för då hinner jag inte få ihop något bra. Jag behöver minst 4 ostörda timmar för att ens prestera ovanstående. Nåväl, vi får se vad det blir av den
Jag längtar tillbaka till salta vågor, varma klippor och mystiska nätter på Sicilien. Inte på riktigt, utan i mitt inre.
Marcello begrundade henne tystlåtet innan han fortsatte att pilla med de sista grönsakerna på sin tallrik.
“Längtar du aldrig hem till Sverige?” Han travade varsamt en rad med sockerbönor på sin gaffel innan han åter såg upp mot Anna.
Hon hörde honom, men släppte inte blicken från det stillsamma havet.
“Har du varit i Sverige någon gång?” svarade hon oberört.
“Nej, men jag tänkte att..”
Anna slängde bak sitt guldiga, tjocka hår och fäste Marcello med blicken. Hennes ögon glimtade plötsligt till på ett busigt, nästan slugt vis.
“Om du hade varit det, kära vän, så hade du aldrig behövt fråga.” Hon log brett och lät fingrarna treva längst den vita bordsduken efter sitt vinglas.
Marcello log tafatt, något besviken över det korta svaret. Efter några sekunders eftertanke tog han en ny ansats, men Anna hann före:
“Min tur!” sa hon, innan hon gjorde en lång konstpaus och sökte Marcellos blick över bordet. Han såg upp från sina sockerbönor, in i hennes pigga, honungsbruna ögon och nickade medgivande. Hon fortsatte:
“Varför är ni hamnbor aldrig ute och njuter av solnedgången? Jag brukar ta en promenad hit varje kväll, och det tycks vara så att hela byn redan sover när den bästa tiden på dygnet bara har börjat. Alla utemöbler är inplockade, fönstren stängda..”
“VENI QUI! FRETTA!”
Anna ryckte till och vände sig hastigt om. En kvinna med kort, brun page och grönmönstrad sarong ropade på sina barn som fortfarande lekte nere vid stranden. Hon sparkade av sig sina sandaler uppe vid en liten stenmur och hoppade ner i sanden. Tillsammans samlade de ihop krattor, spadar och håvar som låg utspridda mellan sandslotten. Några fiskar som fångats in och fått en ny bostad i en utav hinkarna fick, till barnens förtret, återförenas med havet igen.
Marcello la långsamt ner sin gaffel bredvid tallriken, vek prydligt sin servett till en kompakt liten triangel och lutade sig tillbaka på stolen.
“Jag glömmer bort att du inte har varit här så länge.” Hans vanligtvis nonchalanta och lite barnsliga uppsyn svalnade och han såg plötsligt något bekymrad ut. Med grova veck i pannan pillade han på sitt lilla servettpaket.
“Nej, det är ingen som är ute sent,” sa han tillslut. “Det är ingen som vågar längre.”
----
Ett litet smakprov av min bok som aldrig tycks bli klar. Det här med att skriva tar tid för mig, jag kan inte bara sätta mig ner två timmar innan läggdags för då hinner jag inte få ihop något bra. Jag behöver minst 4 ostörda timmar för att ens prestera ovanstående. Nåväl, vi får se vad det blir av den
Jag längtar tillbaka till salta vågor, varma klippor och mystiska nätter på Sicilien. Inte på riktigt, utan i mitt inre.
