- Svar: 2
- Visningar: 1 202
Jag är så jävla bitter och trött. Jag önskar att jag kunde säga att jag ville jobba bort bitterheten men nej, det vill jag faktiskt inte. Det finns ingenting att glädjas åt och jag kan inte jobba för nåt jag inte tror på. Och det jag inte tror på är ett trivsamt liv, vilket gör mig bitter. Så den bitterheten känns i allra högsta grad logisk att känna.
Jag har aldrig varit vän av livet. Jag har aldrig mått bra och jag har aldrig velat leva egentligen. Jag har försökt hitta mening i livet och tidvis har jag brunnit för saker som känts värt, men själva livet i sig har jag inget minne av att jag varit nöjd med. Eller ens kunnat acceptera. Jag förstår ju att det låter helt sjukt, men så är det. Jag har inga minnen av att jag varit tillfreds någonsin. Jag har bara sysselsatt mig med saker men aldrig känt genuin livsglädje.
Det hela blev ju inte ett dugg bättre av att jag fick en kronisk sjukdom som nedmonterat det lilla som ev återstod av nån sorts halvt uthärdlig tillvaro. Ja det finns de som har betydligt mer aggressiva åkommor men jag kan ju inte riktigt glädjas över att andra har det sämre. Det vore ju sjukt om det var ens enda glädje. Jag tror att mitt största problem är att jag aldrig känt någon form av lätthet och flyt. Någonsin. Livet har alltid varit en kamp, och nu har det blivit ännu värre. Jag förstår inte ens vad jag ska kämpa för, när jag inte kommer kunna ha en tillvaro som är okej? Vad ska motivera mig liksom? Jag går redan på bensinångorna och har gjort det i flera år, jag använder energi som inte finns. Jag gör stora ansträngningar som inte ger nån som helst märkbar utdelning, jag gör inskränkningar som inte ger utdelning. Ingenting ger nån utdelning. Jag fattar inte vart jag ska få energi och motivation från, när inget ger nån utdelning? Vad är det jag ska se fram emot?
Det som återstår är acceptans. Men varför ska jag acceptera att mitt liv är en evig nattsvart belastning? Vad är positivt med det? För vem är det positivt att kämpa på? Inte för mig i vilket fall. Jag har ingen nytta av mitt liv. Det enda jag tillför är nån sorts glädje eller stöd för andra, om inte annat så för att jag inte dör ifrån dem. Och ärligt talat så är jag inte så Florence Nightingale så jag kan acceptera att mitt liv går ut på att endast vara till glädje för andra.
Jag träffade min läkare för en tid sedan och när jag beklagade mig över detta sa hen att jag var för otålig. Nähä? Är det konstigt att man blir lite otålig och missnöjd när det aldrig varit bra, på snart 40 år? Hur många år ska man förväntas vänta med tillförsikt samtidigt som man monterar ner ens tillvaro bit för bit utan att få nån som helst cred för det i form av lite ny energi eller känsla av hälsoframgång? 40? 80? 100? När är det okej att misströsta lite över den uteblivna livsglädjen? När kan man konstatera att bitterhet är det enda logiska att känna?
Jag fick i uppgift att till nästa möte, skriva en lista med saker som tar energi och och vad som ger energi och livsglädje. Ok. Jag är redan klar med listan. Det är Allt på ena sidan och Inget på den andra. Jag håller just nu på att avsluta det enda i mitt liv som gett något i närheten av långvarig mening. Min energi är helt enkelt slut, så jag ser ingen glädje och mening i det längre. Jag orkar inte. Pga den här jävla sjukdomen som gör mig tröttare och tröttare så finns det inte nåt som helst intressant kvar. Jag har inga intressen, jag har bara tidsfördriv. Och syftet med dem är inte att skänka glädje utan syftet är att distrahera mig från att leva i den värdelösa verklighet som är mitt liv. Det känns ju jävligt positivt att medge att livsflykt är det enda i mitt liv som inte är negativt.
Nej jag vill inte ha peppiga kommentarer. Jag ser enbart fram emot döden och inget kan ändra på det.
Jag har aldrig varit vän av livet. Jag har aldrig mått bra och jag har aldrig velat leva egentligen. Jag har försökt hitta mening i livet och tidvis har jag brunnit för saker som känts värt, men själva livet i sig har jag inget minne av att jag varit nöjd med. Eller ens kunnat acceptera. Jag förstår ju att det låter helt sjukt, men så är det. Jag har inga minnen av att jag varit tillfreds någonsin. Jag har bara sysselsatt mig med saker men aldrig känt genuin livsglädje.
Det hela blev ju inte ett dugg bättre av att jag fick en kronisk sjukdom som nedmonterat det lilla som ev återstod av nån sorts halvt uthärdlig tillvaro. Ja det finns de som har betydligt mer aggressiva åkommor men jag kan ju inte riktigt glädjas över att andra har det sämre. Det vore ju sjukt om det var ens enda glädje. Jag tror att mitt största problem är att jag aldrig känt någon form av lätthet och flyt. Någonsin. Livet har alltid varit en kamp, och nu har det blivit ännu värre. Jag förstår inte ens vad jag ska kämpa för, när jag inte kommer kunna ha en tillvaro som är okej? Vad ska motivera mig liksom? Jag går redan på bensinångorna och har gjort det i flera år, jag använder energi som inte finns. Jag gör stora ansträngningar som inte ger nån som helst märkbar utdelning, jag gör inskränkningar som inte ger utdelning. Ingenting ger nån utdelning. Jag fattar inte vart jag ska få energi och motivation från, när inget ger nån utdelning? Vad är det jag ska se fram emot?
Det som återstår är acceptans. Men varför ska jag acceptera att mitt liv är en evig nattsvart belastning? Vad är positivt med det? För vem är det positivt att kämpa på? Inte för mig i vilket fall. Jag har ingen nytta av mitt liv. Det enda jag tillför är nån sorts glädje eller stöd för andra, om inte annat så för att jag inte dör ifrån dem. Och ärligt talat så är jag inte så Florence Nightingale så jag kan acceptera att mitt liv går ut på att endast vara till glädje för andra.
Jag träffade min läkare för en tid sedan och när jag beklagade mig över detta sa hen att jag var för otålig. Nähä? Är det konstigt att man blir lite otålig och missnöjd när det aldrig varit bra, på snart 40 år? Hur många år ska man förväntas vänta med tillförsikt samtidigt som man monterar ner ens tillvaro bit för bit utan att få nån som helst cred för det i form av lite ny energi eller känsla av hälsoframgång? 40? 80? 100? När är det okej att misströsta lite över den uteblivna livsglädjen? När kan man konstatera att bitterhet är det enda logiska att känna?
Jag fick i uppgift att till nästa möte, skriva en lista med saker som tar energi och och vad som ger energi och livsglädje. Ok. Jag är redan klar med listan. Det är Allt på ena sidan och Inget på den andra. Jag håller just nu på att avsluta det enda i mitt liv som gett något i närheten av långvarig mening. Min energi är helt enkelt slut, så jag ser ingen glädje och mening i det längre. Jag orkar inte. Pga den här jävla sjukdomen som gör mig tröttare och tröttare så finns det inte nåt som helst intressant kvar. Jag har inga intressen, jag har bara tidsfördriv. Och syftet med dem är inte att skänka glädje utan syftet är att distrahera mig från att leva i den värdelösa verklighet som är mitt liv. Det känns ju jävligt positivt att medge att livsflykt är det enda i mitt liv som inte är negativt.
Nej jag vill inte ha peppiga kommentarer. Jag ser enbart fram emot döden och inget kan ändra på det.
