C
Caen
Hej!
Jag har tre hundar, alla blandraser. En hanhund på cirka fyra år, hans barn som båda är cirka 9-10 månader(de har olika mammor dock).
Pappan är yorkshire terrier och dansk-svensk gårdshund.
Hon-valpen är såklart samma raser som pappan och även shih tzu.
Han-valpen är som pappan men även char-pei.
När vi fick han-valpen var han väldigt rädd och låg och skakade. Han kunde ligga med huvudet på våra fötter då vi satt ner. Har inte haft den erfarenheten med någon annan hund.
Han är rädd för människor(speciellt barn), hundar men också "konstiga" saker som t.ex barnvagnar, men samtidigt är det som att han är överst i rangordningen bland våra hundar. Han har inte attackerat människor, men om någon han inte känner eller träffat många gånger vill hälsa eller rör sig lite, kan han hugga i luften eller rygga ifrån. Han är väldigt galen i mat och vaktar den mot de andra hundarna. Vi har märkt att han inte är lika rädd för människor om de gett honom mat eller hundgodis. Han har även en bädd som han vaktar.
Hund-pappan är galen i leksaker, men det går inte längre att leka med honom om han-valpen är med. Så fort en av de andra hundarna tar en leksak(eller får ett ben) ska han ha det. Får han inte det blir han arg och då kan han och pappan ryka ihop. Oftast undviks bråk då de andra hundarna ger efter och låter han ha leksaken. Pappan har blivit så nedstämd sedan vi fick valparna. Säkert för att han inte får all uppmärksamhet, men han verkligen älskade att leka innan.
Hundar som förut inte haft problem med att komma in till oss är nu rädda för att komma in. De kan sitta i hallen och vänta medan ägarna är hos oss. Har bara stött på en hund som inte är rädd för honom hittills.
En familjemedlem som han inte träffat förut bodde hos oss ett par dagar. Som vanligt var han osäker på henne, men det gick ändå ganska bra. Hon satt i vardagsrummet en kväll med alla oss andra, sen gick hon och bytte kläder och då skällde han-valpen till och morrade lite, men viftade sedan till med svansen då han såg att det var hon och hörde hennes röst. Här började jag undra om han har dålig syn?
Ett stort problem nu är att han-valpen och pappan ryker ihop rätt ofta. Han-valpen är större än pappan, men lite mindre än två terrier ihop så att säga.
När vi ska gå ut till exempel så är det lite som att hon-valpen skyddar pappan för hon börjar låta och liksom småbiter lite på han-valpen(endast i hallen, inte när vi är ute och går). Inte så att hon morrar eller går till attack(mer som lek, fast ändå inte), men liksom bara hänger på honom. Då bryr han sig inte eftersom att hon är så liten och som sagt är det inte bråk, men ändå inte lek.
Han kan dock små-bita hon-valpen rätt ofta.
Tror ni det går att få bukt med allt det här eller borde vi leta efter ett nytt hem åt honom? Ett hem utan andra hundar så kanske det blir lättare att jobba bort hans rädsla för människor(om det nu går?).
Går det att få ett slut på pappan och han-valpens bråk beroende på vem vi stödjer? Att de ryker ihop är ganska nytt, men han har alltid tagit leksaker och på så sätt visat att han inte är rädd(eller inte vet att han inte borde göra så om han har lägre rang). Bör vi stödja pappan, eller är det valpen?
Jag känner såhär: valpen är ju trots allt rätt ung, men han är större än pappan och om han nu är högre i rang, ska man verkligen bestämma att han inte ska få vara högst i rangordningen bland hundarna? Även om min mamma är överst i rang, har väl hundarna olika platser i ordningen som bör följas?
Personligen, trots allt det här, är han min "favorit"-hund. Han är verkligen gossig och väldigt lugn och fin annars och min mamma känner att det är bäst att ta bort honom.
Jag har tre hundar, alla blandraser. En hanhund på cirka fyra år, hans barn som båda är cirka 9-10 månader(de har olika mammor dock).
Pappan är yorkshire terrier och dansk-svensk gårdshund.
Hon-valpen är såklart samma raser som pappan och även shih tzu.
Han-valpen är som pappan men även char-pei.
När vi fick han-valpen var han väldigt rädd och låg och skakade. Han kunde ligga med huvudet på våra fötter då vi satt ner. Har inte haft den erfarenheten med någon annan hund.
Han är rädd för människor(speciellt barn), hundar men också "konstiga" saker som t.ex barnvagnar, men samtidigt är det som att han är överst i rangordningen bland våra hundar. Han har inte attackerat människor, men om någon han inte känner eller träffat många gånger vill hälsa eller rör sig lite, kan han hugga i luften eller rygga ifrån. Han är väldigt galen i mat och vaktar den mot de andra hundarna. Vi har märkt att han inte är lika rädd för människor om de gett honom mat eller hundgodis. Han har även en bädd som han vaktar.
Hund-pappan är galen i leksaker, men det går inte längre att leka med honom om han-valpen är med. Så fort en av de andra hundarna tar en leksak(eller får ett ben) ska han ha det. Får han inte det blir han arg och då kan han och pappan ryka ihop. Oftast undviks bråk då de andra hundarna ger efter och låter han ha leksaken. Pappan har blivit så nedstämd sedan vi fick valparna. Säkert för att han inte får all uppmärksamhet, men han verkligen älskade att leka innan.
Hundar som förut inte haft problem med att komma in till oss är nu rädda för att komma in. De kan sitta i hallen och vänta medan ägarna är hos oss. Har bara stött på en hund som inte är rädd för honom hittills.
En familjemedlem som han inte träffat förut bodde hos oss ett par dagar. Som vanligt var han osäker på henne, men det gick ändå ganska bra. Hon satt i vardagsrummet en kväll med alla oss andra, sen gick hon och bytte kläder och då skällde han-valpen till och morrade lite, men viftade sedan till med svansen då han såg att det var hon och hörde hennes röst. Här började jag undra om han har dålig syn?
Ett stort problem nu är att han-valpen och pappan ryker ihop rätt ofta. Han-valpen är större än pappan, men lite mindre än två terrier ihop så att säga.
När vi ska gå ut till exempel så är det lite som att hon-valpen skyddar pappan för hon börjar låta och liksom småbiter lite på han-valpen(endast i hallen, inte när vi är ute och går). Inte så att hon morrar eller går till attack(mer som lek, fast ändå inte), men liksom bara hänger på honom. Då bryr han sig inte eftersom att hon är så liten och som sagt är det inte bråk, men ändå inte lek.
Han kan dock små-bita hon-valpen rätt ofta.
Tror ni det går att få bukt med allt det här eller borde vi leta efter ett nytt hem åt honom? Ett hem utan andra hundar så kanske det blir lättare att jobba bort hans rädsla för människor(om det nu går?).
Går det att få ett slut på pappan och han-valpens bråk beroende på vem vi stödjer? Att de ryker ihop är ganska nytt, men han har alltid tagit leksaker och på så sätt visat att han inte är rädd(eller inte vet att han inte borde göra så om han har lägre rang). Bör vi stödja pappan, eller är det valpen?
Jag känner såhär: valpen är ju trots allt rätt ung, men han är större än pappan och om han nu är högre i rang, ska man verkligen bestämma att han inte ska få vara högst i rangordningen bland hundarna? Även om min mamma är överst i rang, har väl hundarna olika platser i ordningen som bör följas?
Personligen, trots allt det här, är han min "favorit"-hund. Han är verkligen gossig och väldigt lugn och fin annars och min mamma känner att det är bäst att ta bort honom.