- Svar: 19
- Visningar: 3 844
Efter mitt förra blogginlägg kom jag att tänka på det här med att jag var bra på att förtrycka mig själv under min uppväxt… Och då kom jag även in på ämnet uppfostran. När jag ser tillbaks på min uppväxt så kan jag i dagsläget tycka att den uppfostran jag fick var lite väl sträng, och kanske till och med lite förtryckande (även om jag vet att mina föräldrar gjorde så gott de kunde). Men samtidigt har jag aldrig diskuterat uppfostran med andra, och jag känner ju av förklarliga skäl inte till något annat sätt att växa upp på. Jag vet inte om min uppfostran var så olik andras? Det kanske helt enkelt var så man uppfostrade barn på 70-80-talet? Det jag vet är att jag redan som ung träffade på några personer som reagerade med sån förvåning över vissa regler som gällde hemma hos mig, att det faktiskt har legat och gnagt i bakhuvudet att andra kanske ändå inte hade det som jag?...
Jag är enda barnet och mina föräldrar fick höra av “förståsigpåare” i omgivningen att ensambarn blir jobbiga och fruktansvärt bortskämda. Men mina föräldrar ville inte ha fler barn och de tänkte minsann se till så att jag inte blev det minsta dugg bortskämd, punkt slut. När jag var liten fick jag klart och tydligt veta att det var mina föräldrar som bestämde, och jag fick ofta höra att min vilja stod i björkskogen och växte. Jag fick lära mig finna mig i hur saker och ting fungerade och anpassa mig efter det. Om jag inte direkt accepterade ett “nej” utan började argumentera eller tjata, så gick jag oftast miste om både det jag tjatade om och något annat också.
När vi t ex åkte på långa bilturer när jag var riktigt liten minns jag att jag blev tvungen att bli en mästare på att hålla mig om jag var kissnödig, för dels så fick jag inte avbryta mina föräldrars konversation för att tala om att jag var kissnödig, och om jag fick möjlighet att framföra att jag var kissnödig så fick jag ändå bara till svar att de inte tänkte avbryta resan för en sån sak, utan att jag allt fick se till att hålla mig till nästa planerade paus. Många var de gånger jag satt och hoppade av nödighet i baksätet…
I vårt hem gällde reglerna att det skulle vara tyst kl 21, man fick inte duscha i mer än 15 minuter och vi turades om att efter ett schema diska och gå ut med hunden. Följde jag inte reglerna så fick det konsekvenser. En gång satt jag och spelade musik på min stereo och hade glömt bort både tiden och att sätta på mig hörlurarna (som jag nästan alltid annars hade på mig). Plötsligt slocknade allt. Då var proppen till mitt rum urdragen, så det var bara att vackert krypa ner i sängen. En annan gång var jag så frusen att jag stod och duschade ångande hett vatten lääänge. Precis när jag hade schamponerat in håret så sa det bara "slurk" i kranen, och vattnet slutade rinna. Då hade kranen för inkommande vatten till huset stängts av. Med hela håret fullt med schampo fick jag vira in mig i en handduk och tassa ut ur badrummet och försöka förhandla till mig ett par minuter vatten till... Efter dessa händelser blev jag väldigt noggrann med att hålla koll på klockan.
Vi hade aldrig någon diskmaskin under min uppväxt, och jag HATADE verkligen att handdiska, det var bland det värsta jag visste (det sitter faktiskt fortfarande i, och bland det första jag köpte när jag flyttade hemifrån var en bänkdiskmaskin). Men om jag lät disken stå för länge utan att ta tag i den, så stod den tillslut i min säng.
Ibland hade jag ingen lust att hjälpa till hemma och göra som jag blev tillsagd, som tex slänga soporna, diska, gå ut med hunden, men när jag protesterade fick jag alltid höra att min stereo skulle tas ifrån mig. Jag bodde i stort sett i mina hörlurar som tonåring, musik var livet för mig, så att ta ifrån mig min stereo vore som att kapa av mig benen eller nåt. När jag protesterade och sa att min stereo väl inte kunde tas ifrån mig för den var ju MIN, så fick jag skrattande till svar “har du något kvitto på den?” Och det hade jag ju inte, för det var ju faktiskt mina föräldrar som hade köpt den åt mig då jag inte hade någon egen inkomst... Efter det blev jag väldigt noggrann med att spara kvitton, och kräva skriftligt på de saker jag fått - att dom verkligen var MINA.
Jag längtade hela tiden efter den dagen som jag skulle kunna flytta hemifrån och ha en egen ekonomi. Jag hade ingenting att säga till om vad som köptes hem. Jag kommer ihåg att jag t ex tyckte att tandkrämen som användes var äcklig och sved på tungan, men jag fick vänta ända tills jag fick en egen ekonomi innan jag fick den ljuvliga friheten att kunna välja en god tandkräm eller handla kläder var jag ville!
Som tonåring var jag anti och försökte ifrågasätta. När jag frågade varför inte jag fick vara med och bestämma reglerna som gällde i huset så fick jag till svar att det inte var jag som ägde huset, och att det är den som har pengarna som bestämmer. Vilket ju i och för sig är sant även i samhället i stort... När jag tyckte att jag ändå kunde få bestämma litegrann eftersom jag faktiskt också bodde i huset, så fick jag till svar att jag var välkommen att flytta därifrån närhelst jag ville. Självklart hade jag inte nån chans att genomföra det i praktiken, så det var ju vattentätt att säga så. Men kokande av ilska och frustration började jag planera att jag minsann skulle flytta hemifrån, så jag började försöka ta reda på hur man gjorde. När jag inte lyckades hitta någon lösning på att ingen ville hyra ut en lägenhet till en fjortonåring gav jag upp och resignerade. Jag fick helt enkelt finna mig i de regler som gällde tills jag skaffade ett eget hem.
Och eftersom jag inte heller ägde familjens bil så hade jag inte heller där nånting att säga till om när det gällde vilken musik vi skulle lyssna på i bilen när vi var ute på långfärder. Fy vad jag spydde på den där jäkla bräkiga countrymusiken tillslut, och fick alltid sitta med högt uppskruvad musik i mina egna hörlurar för att försöka stänga den andra musiken ute... (men inte FÖR högt, för mina föräldrar tillät inte att det hördes något ut från mina hörlurar)
Av okänd anledning var det helt otänkbart att jag skulle få ha en pojkvän eller dricka sprit. Nu var det inte aktuellt ändå, eftersom mina tonår inte innehöll sånt, men om jag nångång var lite extra förtjust i någon kille så minns jag att jag absolut inte fick låtsas om det inför mina föräldrar. Det första förhållandet dom fick veta något om var när jag var 23 och skulle förlova mig, men även då var det svårt att berätta. Överhuvudtaget så berättade jag nästan aldrig om några problem för mina föräldrar. Det fanns ingenting alls att vinna på det, tvärtom. Jag fick ofta höra att “Den bästa hjälpen finner du i slutet av din egen arm” eller “Har du själv försatt dig i en situation så får du också själv ta dig ur den!”
Pengar var väldigt viktiga. När jag tog körkort så fick jag faktiskt körkortet betalt, men jag fick en noggrann redovisning över vad det hade kostat. Min pappa hade alltid minst två bilar. Efter att jag hade tagit körkort så fick jag alltid möjlighet att hyra någon av hans bilar. Han gick efter konsumentverkets beräknade milkostnad för bilmodellen, och så drog han av värdeminskningen på det, för det tyckte han att han kunde ge mig i familjerabatt. Jag minns att några tyckte att det var konstigt att jag skulle betala 16 kr milen i hyra (år 1990) för att få använda min pappas bil, men själv såg jag inga konstigheter med det. Bilar kostar ju. Och jag lärde mig att föra körjournal.
Så fort jag slutade skolan fick jag börja betala hemma - jag fick betala en viss procent av min inkomst (om det var 30%) för husrum, för att lära mig att boende kostar. Och när jag hade handlat mat satt jag och delade upp varje post på matkvittot i "hans mat", "min mat" och "delad mat" (då hade mina föräldrar skilt sig och jag bodde hos min pappa), och så betalade vi vår egen del av matkvittot och delade på den gemensamma delen. Problemet var att sånt som jag hade köpt till mig själv (och alltså betalat för) “försvann” och blev uppätet av "någon annan" än mig ibland. Men det löste jag med att lista ut vilken mat som min pappa tyckte var äcklig, och så köpte jag bara sånt till mig själv. Då fick jag ha maten ifred, och gick således inte med förlust.
Min pappa har alltid räknat på saker och ting. När jag kom i övre tonåren hade han räknat ut att det hade kostat honom ungefär en miljon att föda upp mig, och sa att jag var skyldig honom det - antingen att betala tillbaks i rena pengar, eller att betala tillbaks i form av att jag skulle försörja honom när han blev gammal. Jag gick länge och tyckte att det kändes lite jobbigt att vara så skuldsatt och undrade var jag skulle få den där miljonen ifrån. Tills någon av mina vänner sa att det resonemanget inte höll, för jag hade ju faktiskt aldrig bett om att bli född. Jag kunde ju faktiskt reklamera hela mitt liv och be att få återlämna det istället! Vilket jag tyckte var jättesmart!
Jag tyckte länge att min uppfostran var bra och rättvis, och att det var bra att jag hade fått lära mig veta hut. Jag fick ju aldrig stryk eller var tvungen att leva i något missbruk eller så, utan på det viset var det väldigt tryggt. Men med den livssyn och de värderingar jag har idag så skulle jag aldrig uppfostra ett barn på det sätt jag själv blev uppfostrad. Hur man uttrycker kärlek och medkänsla är något jag har fått lära mig på egen hand senare i livet, och jag skulle nog hellre se att ett barn fick lära sig det redan från början...
Samtidigt har jag extremt svårt för att hantera den fria och vilda uppfostran som jag träffar på hos vissa personer i bekantskapskretsen idag, där barnen får bete sig precis hur (illa) de vill utan några som helst gränser eller behöva ta något som helst ansvar. Jag blir själv hypernervös och obekväm i närheten av den typen av barnuppfostran och försöker i mesta möjliga mån att undvika att träffa såna barn. Lagom är kanske bäst trots allt….
Jag är enda barnet och mina föräldrar fick höra av “förståsigpåare” i omgivningen att ensambarn blir jobbiga och fruktansvärt bortskämda. Men mina föräldrar ville inte ha fler barn och de tänkte minsann se till så att jag inte blev det minsta dugg bortskämd, punkt slut. När jag var liten fick jag klart och tydligt veta att det var mina föräldrar som bestämde, och jag fick ofta höra att min vilja stod i björkskogen och växte. Jag fick lära mig finna mig i hur saker och ting fungerade och anpassa mig efter det. Om jag inte direkt accepterade ett “nej” utan började argumentera eller tjata, så gick jag oftast miste om både det jag tjatade om och något annat också.
När vi t ex åkte på långa bilturer när jag var riktigt liten minns jag att jag blev tvungen att bli en mästare på att hålla mig om jag var kissnödig, för dels så fick jag inte avbryta mina föräldrars konversation för att tala om att jag var kissnödig, och om jag fick möjlighet att framföra att jag var kissnödig så fick jag ändå bara till svar att de inte tänkte avbryta resan för en sån sak, utan att jag allt fick se till att hålla mig till nästa planerade paus. Många var de gånger jag satt och hoppade av nödighet i baksätet…
I vårt hem gällde reglerna att det skulle vara tyst kl 21, man fick inte duscha i mer än 15 minuter och vi turades om att efter ett schema diska och gå ut med hunden. Följde jag inte reglerna så fick det konsekvenser. En gång satt jag och spelade musik på min stereo och hade glömt bort både tiden och att sätta på mig hörlurarna (som jag nästan alltid annars hade på mig). Plötsligt slocknade allt. Då var proppen till mitt rum urdragen, så det var bara att vackert krypa ner i sängen. En annan gång var jag så frusen att jag stod och duschade ångande hett vatten lääänge. Precis när jag hade schamponerat in håret så sa det bara "slurk" i kranen, och vattnet slutade rinna. Då hade kranen för inkommande vatten till huset stängts av. Med hela håret fullt med schampo fick jag vira in mig i en handduk och tassa ut ur badrummet och försöka förhandla till mig ett par minuter vatten till... Efter dessa händelser blev jag väldigt noggrann med att hålla koll på klockan.
Vi hade aldrig någon diskmaskin under min uppväxt, och jag HATADE verkligen att handdiska, det var bland det värsta jag visste (det sitter faktiskt fortfarande i, och bland det första jag köpte när jag flyttade hemifrån var en bänkdiskmaskin). Men om jag lät disken stå för länge utan att ta tag i den, så stod den tillslut i min säng.
Ibland hade jag ingen lust att hjälpa till hemma och göra som jag blev tillsagd, som tex slänga soporna, diska, gå ut med hunden, men när jag protesterade fick jag alltid höra att min stereo skulle tas ifrån mig. Jag bodde i stort sett i mina hörlurar som tonåring, musik var livet för mig, så att ta ifrån mig min stereo vore som att kapa av mig benen eller nåt. När jag protesterade och sa att min stereo väl inte kunde tas ifrån mig för den var ju MIN, så fick jag skrattande till svar “har du något kvitto på den?” Och det hade jag ju inte, för det var ju faktiskt mina föräldrar som hade köpt den åt mig då jag inte hade någon egen inkomst... Efter det blev jag väldigt noggrann med att spara kvitton, och kräva skriftligt på de saker jag fått - att dom verkligen var MINA.
Jag längtade hela tiden efter den dagen som jag skulle kunna flytta hemifrån och ha en egen ekonomi. Jag hade ingenting att säga till om vad som köptes hem. Jag kommer ihåg att jag t ex tyckte att tandkrämen som användes var äcklig och sved på tungan, men jag fick vänta ända tills jag fick en egen ekonomi innan jag fick den ljuvliga friheten att kunna välja en god tandkräm eller handla kläder var jag ville!
Som tonåring var jag anti och försökte ifrågasätta. När jag frågade varför inte jag fick vara med och bestämma reglerna som gällde i huset så fick jag till svar att det inte var jag som ägde huset, och att det är den som har pengarna som bestämmer. Vilket ju i och för sig är sant även i samhället i stort... När jag tyckte att jag ändå kunde få bestämma litegrann eftersom jag faktiskt också bodde i huset, så fick jag till svar att jag var välkommen att flytta därifrån närhelst jag ville. Självklart hade jag inte nån chans att genomföra det i praktiken, så det var ju vattentätt att säga så. Men kokande av ilska och frustration började jag planera att jag minsann skulle flytta hemifrån, så jag började försöka ta reda på hur man gjorde. När jag inte lyckades hitta någon lösning på att ingen ville hyra ut en lägenhet till en fjortonåring gav jag upp och resignerade. Jag fick helt enkelt finna mig i de regler som gällde tills jag skaffade ett eget hem.
Och eftersom jag inte heller ägde familjens bil så hade jag inte heller där nånting att säga till om när det gällde vilken musik vi skulle lyssna på i bilen när vi var ute på långfärder. Fy vad jag spydde på den där jäkla bräkiga countrymusiken tillslut, och fick alltid sitta med högt uppskruvad musik i mina egna hörlurar för att försöka stänga den andra musiken ute... (men inte FÖR högt, för mina föräldrar tillät inte att det hördes något ut från mina hörlurar)
Av okänd anledning var det helt otänkbart att jag skulle få ha en pojkvän eller dricka sprit. Nu var det inte aktuellt ändå, eftersom mina tonår inte innehöll sånt, men om jag nångång var lite extra förtjust i någon kille så minns jag att jag absolut inte fick låtsas om det inför mina föräldrar. Det första förhållandet dom fick veta något om var när jag var 23 och skulle förlova mig, men även då var det svårt att berätta. Överhuvudtaget så berättade jag nästan aldrig om några problem för mina föräldrar. Det fanns ingenting alls att vinna på det, tvärtom. Jag fick ofta höra att “Den bästa hjälpen finner du i slutet av din egen arm” eller “Har du själv försatt dig i en situation så får du också själv ta dig ur den!”
Pengar var väldigt viktiga. När jag tog körkort så fick jag faktiskt körkortet betalt, men jag fick en noggrann redovisning över vad det hade kostat. Min pappa hade alltid minst två bilar. Efter att jag hade tagit körkort så fick jag alltid möjlighet att hyra någon av hans bilar. Han gick efter konsumentverkets beräknade milkostnad för bilmodellen, och så drog han av värdeminskningen på det, för det tyckte han att han kunde ge mig i familjerabatt. Jag minns att några tyckte att det var konstigt att jag skulle betala 16 kr milen i hyra (år 1990) för att få använda min pappas bil, men själv såg jag inga konstigheter med det. Bilar kostar ju. Och jag lärde mig att föra körjournal.
Så fort jag slutade skolan fick jag börja betala hemma - jag fick betala en viss procent av min inkomst (om det var 30%) för husrum, för att lära mig att boende kostar. Och när jag hade handlat mat satt jag och delade upp varje post på matkvittot i "hans mat", "min mat" och "delad mat" (då hade mina föräldrar skilt sig och jag bodde hos min pappa), och så betalade vi vår egen del av matkvittot och delade på den gemensamma delen. Problemet var att sånt som jag hade köpt till mig själv (och alltså betalat för) “försvann” och blev uppätet av "någon annan" än mig ibland. Men det löste jag med att lista ut vilken mat som min pappa tyckte var äcklig, och så köpte jag bara sånt till mig själv. Då fick jag ha maten ifred, och gick således inte med förlust.
Min pappa har alltid räknat på saker och ting. När jag kom i övre tonåren hade han räknat ut att det hade kostat honom ungefär en miljon att föda upp mig, och sa att jag var skyldig honom det - antingen att betala tillbaks i rena pengar, eller att betala tillbaks i form av att jag skulle försörja honom när han blev gammal. Jag gick länge och tyckte att det kändes lite jobbigt att vara så skuldsatt och undrade var jag skulle få den där miljonen ifrån. Tills någon av mina vänner sa att det resonemanget inte höll, för jag hade ju faktiskt aldrig bett om att bli född. Jag kunde ju faktiskt reklamera hela mitt liv och be att få återlämna det istället! Vilket jag tyckte var jättesmart!
Jag tyckte länge att min uppfostran var bra och rättvis, och att det var bra att jag hade fått lära mig veta hut. Jag fick ju aldrig stryk eller var tvungen att leva i något missbruk eller så, utan på det viset var det väldigt tryggt. Men med den livssyn och de värderingar jag har idag så skulle jag aldrig uppfostra ett barn på det sätt jag själv blev uppfostrad. Hur man uttrycker kärlek och medkänsla är något jag har fått lära mig på egen hand senare i livet, och jag skulle nog hellre se att ett barn fick lära sig det redan från början...
Samtidigt har jag extremt svårt för att hantera den fria och vilda uppfostran som jag träffar på hos vissa personer i bekantskapskretsen idag, där barnen får bete sig precis hur (illa) de vill utan några som helst gränser eller behöva ta något som helst ansvar. Jag blir själv hypernervös och obekväm i närheten av den typen av barnuppfostran och försöker i mesta möjliga mån att undvika att träffa såna barn. Lagom är kanske bäst trots allt….
