Att ta fram sin häst själv

[Gry]

Har läst om era jättefina framgångssagor och glatts mkt åt era berättelser om hur det går framåt. Och också varit ledsen för er skull när det inte går bra, vid skador och annat, förstås.
Har dock skapat mig själv en känsla av prestationsångest och ett jättetryck på mig själv om att man ska köpa en unghäst, vars gångarter inte var så bra från början, och då plocka fram en supertölt, trots en skral unghästperiod. Fick ju ge upp min första häst, han var ju rätt stel, framtung och hade inte så lätt för sig. Jag misslyckades med andra ord.

Det man inte "får" göra, enligt min prestationsångest" är att man köper en bra häst och tävlar på- vilket är jättelöjligt eftersom ordet "läromästare" indikerar att man faktiskt lär sig av en mästare... vilket man som ny, nåja, gott kan göra.

Jag vet att jag är skitlöjlig och att jag dragit på mig de här känslorna själv- har stora krav även i andra delar i livet och vad vill jag då med denna tråd...? Kanske veta hur ni tänker. Och att ni skriver att jag är fånig och ska släppa all prestationsångest. Kan man bara få njuta av att ha köpt en bra häst och träna tillsammans? Säg att man får det, snälla!

 

[Askur]

Jag förstår inte riktigt vad du menar?

 

[Elina8]

Klart man ska njuta av sin häst, oavsett utbildningsnivå!
Och visst är det jättekul att utvecklas, men det är jätteviktigt att man inte glömmer bort att stanna upp och glädjas över det man har för stunden. Annars är risken att man aldrig blir riktigt nöjd, för att man stirrar sig blind på att hela tiden slå nya rekord.

Prestationsångest är aldrig kul. Köper man en välutbildad häst med meriter är man rädd att inte rida den så bra som den ridits tidigare. Köper man en ung oslipad diamant är man rädd att inte kunna få fram en skinande diamant. Oavsett sitter det lätt skit i huvudet på en.

Sålänge man har kul och trivs med sin häst och den mår bra så borde man försöka få bort alla hjärnspöken. De tillför ju inget positivt över huvud taget!

Vad glad för din fina häst ös på med bilder!

 

[Gry]

Klart man ska njuta av sin häst, oavsett utbildningsnivå!
Och visst är det jättekul att utvecklas, men det är jätteviktigt att man inte glömmer bort att stanna upp och glädjas över det man har för stunden. Annars är risken att man aldrig blir riktigt nöjd, för att man stirrar sig blind på att hela tiden slå nya rekord.

Prestationsångest är aldrig kul. Köper man en välutbildad häst med meriter är man rädd att inte rida den så bra som den ridits tidigare. Köper man en ung oslipad diamant är man rädd att inte kunna få fram en skinande diamant. Oavsett sitter det lätt skit i huvudet på en.

Sålänge man har kul och trivs med sin häst och den mår bra så borde man försöka få bort alla hjärnspöken. De tillför ju inget positivt över huvud taget!

Vad glad för din fina häst ös på med bilder!

Tack tack tack!! Det där behöver jag höra. Särskilt det fetstilta sitter i huvudet på mig. Det ligger som en ångest över mig.

Försöker tänka att man faktiskt bara ska njuta i stunden och inte tänka på allt man borde bli ännu bättre på, för när man väl lärt sig sina mål har man ju nya. Man kan ju trots allt bli duktigare och duktigare, oavsett hur långt på toppen upp man är. Att rida lektion är förstås jättekul, och nyttigt, och allt det där, men jag måste bli bättre på att glädjas åt att vi kommer fram, inte fastna i att oj, vad mkt kvar det är. För till vad? Det är ju ändå aldrig så att jag efter en lektion kan tänka "så där ja! Nu kan vi inte lära oss ngt mer alls".

Nu är det ju inte så att jag går omkring och är helt fylld av ångest hela tiden, men den där gnagade känslan tär ändå på mig.

Tack för ditt inlägg, det lade sig som balsam.

 

[Michis]

Du har ju hästen för DIN SKULL inte för någon annans. Så skit i vad DU TROR att alla andra tycker och njut av din fina häst!

Alla ryttare passar inte alla hästar, det är därför Tinna har flyttat till mamma nu för dom är en mycket bättre matchning. Tyckte Tinna var underbar, TILLS SNARPUR KOM. Han är min matchning
Köpte ju honom som ej påbörjad 3 åring, och om jag någon gång köper en till blir även det en helt rå häst. Men det är ju för att jag kan! Jag kan rida in och träna fram den själv. Jag orkar låta det ta tid.

Däremot råder jag aldrig någon annan att göra samma sak FÖR DET ÄR SVÅRT. Läromästare är underskattade och alla borde ha en sådan! Ska man ut och tävla och inte gjort det förut är det ju guld att ha en häst som kan!

Njut av din häst, något har ju fått dig att välja just den hästen.
Skit i andra och vad dom har lyckats med/inte lyckats med. (Det som skrivs i text kan ändå se helt annorlunda ut IRL. Det vet iallafall jag ...)

 

[FengurLaugar]

Håller med de andra! Man köper en häst som har det man behöver och blir glad av! Jag köper helst bara unghästar som inte det är gjort något med och lär mig tillsammans med dom. Vill ha dom orörda Men jag förstår mycket väl dom som vill ha en vuxen, välutbildad häst att kunna träna och tävla med direkt. Finns inget fel i varken det ena eller det andra. Alla är vi olika, med olika behov Kör på det som känns bäst för DIG!

 

[vakulina]

Uppfattar jag dig rätt att du har köpt dig en ung häst? Ja det är jättemycket jobb, ibland går det helt bananas, ibland går det riktigt bra.
Det finns något som heter tid och det finns något som heter nivå. Tid är det bra att ha massor med, nivån väljer man själv.
Självrannsakan är bra att ha när nivån ska väljas. Det går inte att titta på andra, jag själv är t ex ganska lat så jag hade tagit död på mig om jag skulle försöka efterapa någon som inte är det.
Min häst är min älskade vän, jag vill honom väl, därför är jag noga med att hålla honom mjuk och fin, så att skaderisken minimeras.
Att allting sedan går så mycket bättre när han är mjuk och fin är en bonus.
Man ska vara glad i hjärtat i sitt hästägande, det räcker väl som prestation. Om nu det är en prestation.
Gör det som du blir glad av! Förmodar att hästen inte bryr sig så mycket bara den blir väl hanterad och älskad!

 

[skuggi]

Jag tror att de flesta av oss normalduktiga får inse att det blir inga "Svarta hingsten-moments" om vi köper oss en ung häst. Det blir en massa slit, man kommer ganska garanterat inte klara att ta fram hästens "fulla potential" osv. Å andra sidan lär man sig massor, det är otroligt givande och kul, även om det är sjukt tufft ibland också. Skaffar man som hobbyryttare en unghäst så får det nog vara med tanken "detta ska bli bara min häst, det gör inget om det tar lång tid eller om vi aldrig kommer kunna glänsa på tävling, huvudsaken är att vara med och forma en individ, ge den en trygg och bra grund och ha roligt tillsammans". Hästen bryr sig ju inte om den inte får "uppfylla sin potential".

Personligen föredrar jag att "sabba mina egna hästar på mitt sätt" än att köpa en vuxen häst som lärt sig "annat skräp" hos andra. Då blir varje liten triumf min egen, tex som när jag upptäckte att jag lärt(?) hästen att göra öppna och sluta. Tänk, en häst som jag ridit in kan sånt! Man får glädjas åt småsaker, inte sikta på VM kanske..

 

[Gry]

Tusen tack för alla svar och all input! Jag är väldigt tacksam för era tankar. Det är så skönt att läsa att man ska släppa lite på prestationsångesten. Har tagit en lektion idag och lovade mig själv heligt att detta skulle bli den dag då jag på riktigt ska tygla mina demoner och vara i nuet och ngn vecka fram bara. Och njuta. Ingen press. Gick nästan bra. Inte helt. Old habits die hard... Det är fortf superläskigt att ha en fin unghäst som det hänger på mig, endast, om det ska gå vägen lr inte.

 

[Gry]

Svarta- hingsten- moments Den var bra!!!

 

[ainasoja]

Men Gry din häst lider inte av att inte få värsta supertölten! Jag är fullt övertygad om att den aldrig kommer att lida när den är i din vård!

Du fixar det här!

Om jag fixade att rida in mitt sto helt själv så kommer du också att greja detta, det är skrämmande när man börjar tänka på vilket ansvar man har som hästägare. Hade jag gjort fel i inridningen så hade min dam kunnat bli en vandringspokal. Hon var också en häst med potential och dessutom den första jag häst jag någonsin ridit in.

Andas och slappna av och njut av att du äger en fin häst!

 

[Gry]

Men Gry din häst lider inte av att inte få värsta supertölten! Jag är fullt övertygad om att den aldrig kommer att lida när den är i din vård!

Du fixar det här!

Om jag fixade att rida in mitt sto helt själv så kommer du också att greja detta, det är skrämmande när man börjar tänka på vilket ansvar man har som hästägare. Hade jag gjort fel i inridningen så hade min dam kunnat bli en vandringspokal. Hon var också en häst med potential och dessutom den första jag häst jag någonsin ridit in.

Andas och slappna av och njut av att du äger en fin häst!

Tack Ainasoja Tack!

Ja, nu ska jag sluta fjanta! Tumme på det!

 

[Trollmormor]

Gläds åt din fina häst o ha roligt med den! Ridning är ju upp o ner, ibland går det bakåt o många gånger framåt en liten bit. Det
kommer att gå bra, och det är aldrig fel att vara lite ödmjuk, men lagom är bäst!

 

[ronda]

Om du visste vad jag känner igen mig! Men jag orkade inte känna så, så har jobbat mycket med mig själv. Bygga självförtroende i träningen av min häst. Valt en väldigt rutinerad tränare i klass med Michis chef. Så kör det ihop sig så vet jag att det går att lösa, inget är omöjligt. Prestigen har jag släppt & på köpet har jag fått en uppåt stigande utvecklings kurva. För nu vågar jag ta in misstag, lära & gå vidare. Tar till mig ny kunskap & känner mig både modigare & mer fokuserad.
Börja med dig själv, hur vill du känna kring ditt projekt att vara hästägare. Sätt upp små delmål & straffa aldrig dig själv. Måste man ex. backa något steg i utbildningen så ska man veta att grunder det jobbar alla med. Allt basic kommer ständigt åter. Kolla bara på Markne han har ju skrivit en hel bok om just grunder & grundträning.
Men a & o är nog att du tar tag i det här, för känns som du skulle få en annan livskvalitet & få ut mer glädje av livet inte bara på hästryggen om du blev lite snällare & mer generös mot dig själv.
Kämpa på & var stolt över att du har en fin häst!
Då kommer du inte behöva oss för att bekräfta något du tror dig vilja känna & tänka utan du kommer att bekräfta dig själv & tro på det. Stor skillnad!

 

[yew98fq]

Har läst om era jättefina framgångssagor och glatts mkt åt era berättelser om hur det går framåt. Och också varit ledsen för er skull när det inte går bra, vid skador och annat, förstås.
Har dock skapat mig själv en känsla av prestationsångest och ett jättetryck på mig själv om att man ska köpa en unghäst, vars gångarter inte var så bra från början, och då plocka fram en supertölt, trots en skral unghästperiod. Fick ju ge upp min första häst, han var ju rätt stel, framtung och hade inte så lätt för sig. Jag misslyckades med andra ord.

Det man inte "får" göra, enligt min prestationsångest" är att man köper en bra häst och tävlar på- vilket är jättelöjligt eftersom ordet "läromästare" indikerar att man faktiskt lär sig av en mästare... vilket man som ny, nåja, gott kan göra.

Jag vet att jag är skitlöjlig och att jag dragit på mig de här känslorna själv- har stora krav även i andra delar i livet och vad vill jag då med denna tråd...? Kanske veta hur ni tänker. Och att ni skriver att jag är fånig och ska släppa all prestationsångest. Kan man bara få njuta av att ha köpt en bra häst och träna tillsammans? Säg att man får det, snälla!

Man ska ha en häst man trivs med och som man blir glad av att rida på! Försök ha stallet o hästarna som en del i livet som kanske inte har så mycket fokus på prestation!

Jag tycker ju att det är kul o utmanande att utbilda unghästar men om man känner att det ger mer ångest och bekymmer än glädje då är det ju perfekt att det finns andra som trivs bättre med lite äldre hästar. (Min gamla pålle trivs alldeles utmärkt med sin medryttare)

Håller helt med Michis om att det finns en ryttare för varje häst. Min Hamingja var söt och trevlig men inte någon det klickade med men hon är en supermatchning med sin nya ägare.

 

[Gry]

Tack snälla för all pepp och kloka ord! Skönt att höra er resonera och tänka. Känner att jag har tagit tag i det här nu iom tråden lite grann. Processar. Och det mesta blir ju bättre av att dras ut ur garderoben och vädras och synas. Så skönt att ha "buke"/er och bolla med!

Ny fokus. Nytt förhållningssätt. Tack för pepp och stöd. Ni är suveräna!

 

[moli]

För det första är det ok att "misslyckas". Det är svårt det här med ridning och det går inte alltid som man tänkt. Lyckligtvis är hästar i allmänhet ett vänligt och förlåtande släkte.

Jag drogs förut med samma tankar som du har och hade känslan av att "läromästare" är för de som inte är så vana. Nu när jag är gammal och klok har jag skaffat mig en egen. Trots att jag tidigare jobbat med att rida in unghästar och rida till hästar för försäljning och är "ganska duktig".

Många säger sig söka "en utmaning" i form av antingen en unghäst eller en trasslig vuxen häst att "fixa". Jag undrar om de innerst inne verkligen känner så och det är deras egna behov de uppfyller. Visst många har kunskap nog att göra det och gör det för sin egen skull, men många gånger går det snett, och många verkar se det som ett nederlag och misslyckande att sälja sin häst för att det inte går så bra och det blir en ond cirkel där ridningen inte blir så kul, utan mer prestationsångest.

Jag tycker att det ultimata vore en häst som alltid lyder min minsta vink och som dundrar fram i alla tempon och gångarter utan att jag behöver anstränga mig. Så att jag bara kan njuta av ridturen, sitta och vissla och insupa naturen. Men den hästen finns inte, eller så är inte jag den ryttaren. Det är oftast utmaning nog att försöka bibehålla en redan inriden häst i bra form med gångarterna på plats tycker jag.

Folk borde kasta sig över de välutbildade väl inridna hästarna på marknaden utan att skämmas det minsta lilla, det är svårt att rida, men det blir lite lättare om hästen fått en bra grund och vet vad ryttaren vill/ borde vilja . Även om en läromästare är fin i grunden, och kan mycket är det ändå mycket jobb att underhålla det och man lär sig mycket av en häst som gör rätt när man själv gör rätt.

 

[Snurre]

Ja ibland glömmer man hur kul det är med en välutbildad häst.
Jag har under senaste 2 åren utbildat min isis, det har gått långsamt och backigt men kul när det går bra.
Sista året har min ponny gått på sparlåga pga spänningar i rygg och sadel problem + jag prioriterat isisen. Han har hålts igång med longering, tömkörning o promenader.
Men då och då har vi tagit en ridtur. De gångerna har det faktiskt slagit mig hur skönt det är att sitta upp på en häst man känner utan o innan(10 års ägande) som svarar på minsta vikthjälp, kan skolorna och alltid bjuder framåt Man kan "bara" sitta o finputsa på sin sits o balans. Framför allt kan jag rida var jag vill utan sällskap bara njuta av min ponny. Visst har han sina sidor oxå, typ rallyväxeln men den vet jag när han försöker utnyttja.

 

[Gry]

Hej och TACK för allt input! Jag har läst allt och tagit till mig.

Läromästare är ju guld. Valde mellan en otroligt välskolad, känslig och will to please- häst i ngt äldre ålder och med stora tävlingsmeriter men ändå inom min prisnivå. Hästen hade helt klart undervisat mig. Och mellan min unghäst som har lätt för sig, bra gångarter som är välseparerade och genomsnäll med gas och broms. En häst som kan utvecklas och tävlas om jag nu lyckas. Valet var inte helt lätt. Undrar fortf om inte häst nr 1 var bäst för mig. Hon finns dessutom kvar i hjärtat eftersom jag provred flera gånger.

Men jag har kommit att älska min svarta unghäst och är helt förtrollad över hur lätt hon är. Jag kan, med tränares hjälp, faktiskt utveckla henne och har kommit en bit på väg, det är ju viktigt att skynda långsamt. I söndags red vi ett varv i perfekt välbalanserad trav i rätt (unghäst)form på volten!! I båda varven. (Nej, jag nöter absolut inte på volterna. Det var första gången i trav, ville se om hon lyckas balansera sig utan att tappa takten på böjt spår. Avbröt med en gång och la ner för dagen med mkt beröm. Vi hade båda tungan rätt i mun och var koncentrerade.).

Har kommit en bit på väg med prestationsångesten i o m att vi faktiskt går framåt. Vi kommer säkert stöta i tak på vägen, i o m att jag också behöver utvecklas när vi når en bra bit på väg, men det finns ju faktiskt proffs man kan anlita eller lämna bort på tillridning till. Och även om det är jobbigt att tänka om så försöker jag tänka att vi ska ha roligt på vägen "upp". Varför ska jag annars ha häst? Men som sagt, ibland är det ändå jobbigt med prestationskraven, "jag kommer aldrig fixa det"- tankarna och "vem tror jag att jag är"- tankarna. Skitjobbigt ibland. Men som sagt, jag jobbar på det. Och tack för all input! Det är jätteskönt!

Ha nu en skön helg alla underbara hästmänniskor