Jag har anmält mig till en kurs igen! 
(kunde bara inte låta bli... )
Jag har konstaterat att jag tydligen är inne i en utbildningsfas i livet, för sedan 2012 har jag gått kurser nästan konstant. Jag har gått en högskolekurs i kost- och näringslära, en rawfoodkurs, en kostrådgivarutbildning med kognitiv inriktning, en hälsokurs på Masesgården, en kurs i psyko-neuro-immuno-toxikologi, en högskolekurs i kemikalier och miljögifter, en örtpedagogutbildning om läkeörter och medicinhistoria, en föreläsarutbildning, en engelskakurs, och tre kurser i personlig utveckling. (och jag har säkert glömt någon) Plus att jag har lärt mig en hel del av andningsterapeuten jag gick hos, och varit på ett antal föreläsningar om varierande ämnen.
Nu i höst har jag gått en repris på en av kurserna i personlig utveckling. Det är jätteintressant, men även jobbigt. Just den delen har suttit allra längst inne för min del, jag har väntat med att ta tag i det - att möta mig själv, lära känna mig själv, jobba med mina känslor och tankemönster och annat såntdär jätteäckligtjobbigt som jag tidigare har hatat big time!...
(När jag var liten kallade jag föraktfullt människor som höll på med sånt för ”strumpmänniskor”. Vet inte riktigt var uttrycket kom ifrån, men det var ju en hel del känslobejakande flum där i början/mitten av 70-talet, och kanske kom uttrycket av strumporna som viftades i TV-rutan när Staffan Westerberg härjade... )
Jag vet att jag för ett antal år sedan ansåg att jag inte längre kände mig störd av min uppväxt med mobbing och depression, bara för att jag inte längre hade några ”hard feelings” och inte kände mig bitter utan mer levde i kärleksfullhet. Men jag har insett att jag har tanke- och beteendemönster kvar från min uppväxt som faktiskt fortfarande ligger mig lite i fatet.
Växer man upp i en situation där man utsätts för hat och mobbing (eller andra jobbiga situationer) så skaffar man sig olika beteenden som copingstrategier, för att stå ut. Tanke- och beteendemönster som sedan blir så naturliga för en själv att man kan vara helt omedveten om dom eller tänka att det är en del av ens personlighet. Och det är såna dysfunktionella tanke- och beteendemönster som jag jobbar på att hitta – OCH även faktiskt hittar lite då och då. Det är inte enkelt eller roligt alla gånger, men jag tycker att det är fantastiskt häftigt! Och efterhand som jag har tagit tag i att förändra knasiga tankemönster hos mig själv, så tycker jag även att omgivningen förändras (eller om det är min syn på den). Det verkar verkligen som att det här med att ”det är det man sänder ut som man får tillbaks” är mer sant än jag tidigare trodde... Om jag jobbar med mig själv och min uppfattning om mig själv, så har jag upplevt att både andra människor och händelseförlopp i allmänhet har blivit snällare och positivare mot mig. Livet flyter rent allmänt mycket lättare, det blir inte så mycket friktion runt saker och ting.
Och det är ju underbart.
Till våren har jag signat upp mig på en kurs om att våga vara sårbar. (- Ni hör ju hur jävla äckligt jobbigt och töntigt det låter redan där!... )
Det handlar om vad det är som får människor att känna oss mer harmoniska och kärleksfulla och uppskatta livet mer helhjärtat. Och att det har mycket att göra med att ha medkänsla med sig själv, att våga vara sårbar, att våga möta och bemöta jobbiga känslor utan att gå i försvar, att våga vara känslosam helt enkelt. För att den som försöker stänga av och gömma undan känslor av skam, rädsla och sårbarhet även till stor del stänger av dom positiva känslorna. Att registret liksom hänger ihop. Och att det handlar om att kunna hantera sina känslor på ett bra och konstruktivt sätt för att dom ska vara med och inte mot oss...
(Jo, jag tycker ärligt talat fortfarande att ämnet är lite äckligt...)
Kursen är dessutom på engelska, så det blir ju JÄTTEBRA tänkte jag, för då får jag tillfälle att öva på min engelska också samtidigt.
Fan vad jag är full av ”bra” idéer...
I alla fall så ska det trots allt bli spännande! :-)
Och i denna anda av att möta mig själv så vad passar inte bättre än en selfieboom... ;-) Tadaaa - det här är JAG - välkommen att möta en cassiopeja som är på väg att möta sig själv!
(kunde bara inte låta bli...
)Jag har konstaterat att jag tydligen är inne i en utbildningsfas i livet, för sedan 2012 har jag gått kurser nästan konstant. Jag har gått en högskolekurs i kost- och näringslära, en rawfoodkurs, en kostrådgivarutbildning med kognitiv inriktning, en hälsokurs på Masesgården, en kurs i psyko-neuro-immuno-toxikologi, en högskolekurs i kemikalier och miljögifter, en örtpedagogutbildning om läkeörter och medicinhistoria, en föreläsarutbildning, en engelskakurs, och tre kurser i personlig utveckling. (och jag har säkert glömt någon) Plus att jag har lärt mig en hel del av andningsterapeuten jag gick hos, och varit på ett antal föreläsningar om varierande ämnen.
Nu i höst har jag gått en repris på en av kurserna i personlig utveckling. Det är jätteintressant, men även jobbigt. Just den delen har suttit allra längst inne för min del, jag har väntat med att ta tag i det - att möta mig själv, lära känna mig själv, jobba med mina känslor och tankemönster och annat såntdär jätteäckligtjobbigt som jag tidigare har hatat big time!...
(När jag var liten kallade jag föraktfullt människor som höll på med sånt för ”strumpmänniskor”.
Vet inte riktigt var uttrycket kom ifrån, men det var ju en hel del känslobejakande flum där i början/mitten av 70-talet, och kanske kom uttrycket av strumporna som viftades i TV-rutan när Staffan Westerberg härjade... )Jag vet att jag för ett antal år sedan ansåg att jag inte längre kände mig störd av min uppväxt med mobbing och depression, bara för att jag inte längre hade några ”hard feelings” och inte kände mig bitter utan mer levde i kärleksfullhet. Men jag har insett att jag har tanke- och beteendemönster kvar från min uppväxt som faktiskt fortfarande ligger mig lite i fatet.
Växer man upp i en situation där man utsätts för hat och mobbing (eller andra jobbiga situationer) så skaffar man sig olika beteenden som copingstrategier, för att stå ut. Tanke- och beteendemönster som sedan blir så naturliga för en själv att man kan vara helt omedveten om dom eller tänka att det är en del av ens personlighet. Och det är såna dysfunktionella tanke- och beteendemönster som jag jobbar på att hitta – OCH även faktiskt hittar lite då och då. Det är inte enkelt eller roligt alla gånger, men jag tycker att det är fantastiskt häftigt! Och efterhand som jag har tagit tag i att förändra knasiga tankemönster hos mig själv, så tycker jag även att omgivningen förändras (eller om det är min syn på den). Det verkar verkligen som att det här med att ”det är det man sänder ut som man får tillbaks” är mer sant än jag tidigare trodde... Om jag jobbar med mig själv och min uppfattning om mig själv, så har jag upplevt att både andra människor och händelseförlopp i allmänhet har blivit snällare och positivare mot mig. Livet flyter rent allmänt mycket lättare, det blir inte så mycket friktion runt saker och ting.
Och det är ju underbart.
Till våren har jag signat upp mig på en kurs om att våga vara sårbar.
(- Ni hör ju hur jävla äckligt jobbigt och töntigt det låter redan där!... )Det handlar om vad det är som får människor att känna oss mer harmoniska och kärleksfulla och uppskatta livet mer helhjärtat. Och att det har mycket att göra med att ha medkänsla med sig själv, att våga vara sårbar, att våga möta och bemöta jobbiga känslor utan att gå i försvar, att våga vara känslosam helt enkelt. För att den som försöker stänga av och gömma undan känslor av skam, rädsla och sårbarhet även till stor del stänger av dom positiva känslorna. Att registret liksom hänger ihop. Och att det handlar om att kunna hantera sina känslor på ett bra och konstruktivt sätt för att dom ska vara med och inte mot oss...
(Jo, jag tycker ärligt talat fortfarande att ämnet är lite äckligt...)
Kursen är dessutom på engelska, så det blir ju JÄTTEBRA tänkte jag, för då får jag tillfälle att öva på min engelska också samtidigt.
Fan vad jag är full av ”bra” idéer...
I alla fall så ska det trots allt bli spännande! :-)
Och i denna anda av att möta mig själv så vad passar inte bättre än en selfieboom... ;-) Tadaaa - det här är JAG - välkommen att möta en cassiopeja som är på väg att möta sig själv!
